Förutom en kort smskonversation som senare gick över till facebook, så skulle man kunna säga att jag precis är hemkommen från middag hos Lotta för veckans uppsättning av Måndagsångest. Det låter nästan som en klubb... en antingen självdistanserad klubb eller en raka motsatsen och jävligt pretentiös klubb.

Jag hatar när man har hittat en sinnesstämning men inte har musiken att fylla upp den med, samtidigt som man inte riktigt vet vilken musik som faktiskt skulle göra humöret rättvisa, som skulle kännas rätt. I vilket fall...

Jag är inte bra på det där med att uppdatera när det händer saker som faktiskt är värt att skriva om. Jag väntar. Tänker att jag måste tänka igenom allting för att det ska bli ett bra inlägg. Nu sitter jag här i mina mysigaste pyjamasbyxor, dricker te och tänker att nu jävlar. Nu har jag bra uppslag. Men jag orkar fan inte.

Jag tänker alltså inte gå längre bak i tiden än några timmar.

Vi diskuterade kvällen. Den behövde ventilation. Men jag tänker inte skriva mer än så... i alla fall. Bjud mig på kaffe and I'll take it live.

Vi åt. Vi skrattade åt helgen. Vi åt lite till. Vi blev dästa och jästa och la helgen åt sidan. Texas sprang till bussen. Jag stal några extra minuter. Jag ventilerade lite till. (Lottward; Om du visste vad jag skulle göra för dig!) Sedan var det meningen att jag också skulle springa till bussen. Men jag sket i bussen och använde vad evolutionen gett - mina fötter.

Natten andades och viskade om filosofi, eftertanke och självrannsakan. Hur tackar man nej till en sådan inbjudan?

Jag har blivit lite av en promenad-junkie. Så här på randen till höst finns det mycket lite som slår traskande i alléer som doftar av fuktiga löv och som skiftar i gult, brunt och rött. Min mor blev orolig över hur plöstligt jag bestämt mig för att gå så mycket och så långt. Det var ju inte länge sedan jag fick smärtor i knäet av mindre ansträngning än så. Hon trodde att jag utvecklat ätstörningen åt andra hållet. Men denna gången rör det sig främst om det nästintill meditativa snarare än extrakilon, tappade kilon och kilon som inte ens existerar.

När jag vandrar kyrkogårsallén frammåt kände jag för första gången sedan jag flyttat till Karlstad en doft av någonting jag inte kunde bestämma mig för vad det var. Annars har Karlstad främst 3 dofter; nyrostat kaffe, brännt gummi och slam... eller ingenting alls. Men det här var något annat, som jag uppskattade.

Jag stannade då och då. Plockade tillexempel röda löv från busken som växer över kyrkogårdsmuren. Jag hade tänkt att göra en stor bukett av löven, de var så fina. Men när jag gått en bit märkte jag hur löven liksom tappade sina "fingrar". Antagligen trivdes de inte eller så kunde de inte leva utanför kyrkogården. Jag tänkte på döden. Jag tänkte att det vore fint att bli en blodröd buske. Sedan kom jag på att jag helst av allt inte ville dö och ingen annan i min närhet ska heller dö.

Jag såg på stjärnorna och kom fram till att de tre stjärnbilder jag kan namnge inte är i närheten av tillräckligt. Karlavagnen, Orion och Oxen. Jag beslutade att lära mig fler och lära mig mytologin. All mytologi från hela världen. Är det Karlavagnen som också kallas plejaderna? Plejaderna är i alla fall enligt indianerna sju systrar som en dag är ute och samlar mat. Helt plötsligt blir de attackerade av björnar. För att undkomma klättrar de upp på en sten, men stenen räcker inte till och systrarna tror att de ska dö när stenen plötsligt börjar växa. Den växer och växer och till slut når den himlen. Systrarna placeras på himlavalvet, säkra från björnar och annat ont. Jag har för mig att det var så den gick, historien om plejaderna. Jag tyckte att den var sorlig när jag var liten. Jag brukade gråta, trots att jag insåg att systrarna hade det mycket bättre där uppe än nere hos björnen. Det var lite med det som det var med svavelsticksflickan. Hon dog ju trots allt, liksom också systrarna måste ha gjort och insikten om att det döden ibland är det finaste alternativet är smärtsamt brutal för ett barn. Alla ska ju alltid finnas där... alltid.

Återfall är tillåtna.

Etiketter: Filosofin