Ehpsson - Yngst & Smartast.

4am forever

Okej. Vist fan är jag lite emo just nu. Jag vet inte riktigt vad som hände eller när det hände... eller okej. Det där var lögn. Jag vet precis när det hände och varför. Inte fan blir det bättre heller av att låtlistan jag skulle vilja ha som soundtrack till det här inlägget inte verkar vilja fastna, trots frenetiskt/fanatsikt klistrande med html-koder.

Så om du vill att det ska vara som det var menat att vara, fixa följande låtar:

Bright Eyes - Devil's in the Details

Lostprohets - 4:am forever

José Gonzáles - Teardrop (Massive Attack cover)
Du kommer antagligen inte hinna lyssna igenom alla, by the time you finish. Men ändå.

Bered dig på att jag kommer sitta här och kräkas mitt trasiga nu.

Jävligt typiskt att energin, motivationen och julkänslan skulle försvinna när jag fortfarande har halva lägenheten kvar att städa. Det funkar liksom inte längre med att fejka julstämningen. Den är borta och mina händer är torra efter all kontakt med städmedelspreparerat medel och diskande. Kan jag gnälla mer på värdelösa saker? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men nu är det här min blog och det ger mig rätten att skriva vad jag vill och just nu är jag faktiskt på klimakteriehumör.

Jag sover inte. Jag äter dåligt. Jag är ledsen största delen av tiden. Jag 'slår' mig fram, trots att ingenting egentligen borde vara så jävla jobbigt som det faktiskt känns. Hur meningslöst känns det faktiskt inte att sitta och gnälla över nariga knogar?

Det är som jag berättade för Carl när vi lunchade igår, det känns som om allting är som en cirkel som jag vet att jag skulle kunna bryta ner om jag bara kunde komma in. Men väggen är solid hela vägen runt och den rör sig, den snurrar konstant. Små, banala saker blandar sig med viktigare, tyngre saker och växer ur sina kläder. Blir opropertionerligt stora. Jag står på utsidan och tittar på en jävla karusell som bara snurrar och snurrar och jag vet inte hur jag ska göra för att komma på. Det är som om orkeslösheten har gjort att mina problem och mina ömma punkter växt ur min kropp. Blivit en svulst på utsidan och skaffat sig ett eget liv, bredvid mitt eget. Och även om jag försöker bita ihop och även om jag försöker hålla käken låst så krävs det nästan ingenting alls för att få mig ur balans.

Varför sätter jag inte ner foten när saker och ting går för långt eller saker och ting börjar glida mig ur händerna? Varför kan jag inte bara säga; "Tack, men nej tack. Det passar inte mig"? Det vore ju så praktiskt. Det vore ju så fint.
Speciellt när det tar döden på och glöden från saker som jag sett fram emot. Det går ut över människor som inte förtjänar det.

Varför kan jag inte be om hjälp? När jag var liten hände en massa saker som gjorde att jag redan då plockade på mig rollen som den som står i ur och skur, oavsett vindstyrka. Då handlade om överlevnad och självbevarelsedrift. Nu är det ett hinder. Nu gömmer jag allt ganska bra och det är mycket få som får höra allt eller se det.

Den spontana reaktionen jag fick från lärare när jag berättade om min ätstörning på gymnasiet var att 'du som är så duktig och glad?!'. För jo, jag skrattade och jag skojade, stojade och skapade löjlig uppståndelse i korridoren med mina påhitt. Planerade äventyr och planterade drömmar, som vilken annan. Men kom ihåg att glad inte alltid är ordagrannt synonymt med lycklig. En sak min skolsköterska tyckte var beundransväst var att jag hade så hög närvaro och inte låg efter i några ämnen. I de vanliga fallen skulle frånvaro och sjunkade betyg vara en varningsklocka... men här?! Vad ingen verkade ha fattat var att jag hela tiden låg hela tiden på gränsen. Att komma upp ur sängen på morgonen var lika med döden, men ett måste... annars skulle ju folk kunna förstå hur fel allting var. Dessutom blev studierna ett sätt för mig att komma ifrån mig själv.

Jag intalade mig själv att ingenting var fel, medan min hjärna jobbade frenetiskt med att plantera rökridåer. Ganska snabbt utarbetades undermedvetna planer och jag föll in i till synes osynliga mönster. Jag upptäckte hur smidigt det gick att undvika att faktiskt äta lunchen trots att man lunchade tillsammans med ett helt långbord. Jag upptäckte att korridorerna var tomma på lektionstid, vilket var förträffligt för att obemärkt kunna uträtta syndiga dåd som kunde innebära att marmorera porslinsstolen i orangerosa eller hetsäta sötsaker. Gråta lite, sminka lite och sedan vara fit for fight igen.

Några såg och några öppnade svarta lådan. Mycket få. Till och med i dag finns det kanske bara ett par som vet hur illa det ställt det var med det mentala.

Jag insåg precis att några kanske kommer att tolka det här som om jag idag är samma sneaky snake som då och saftblandaren blinkar kanske rött. Men jag lovar och svär på att det inte är ens i närheten av så illa, även om det inte just nu inte är som det ska. Jag är svag just nu. Mentalt svag. Det är för mycket. Allt är för mycket.

Men jag spelar på... och inte ens de nära kommer riktigt nära.
Jag spelar på trots att jag egentligen vill att folk ska förstå.

"This is my invitation,
but how do I begin?
[...]
She has such an awful lot of soldiers
Quite a lovely army all her own
Night and day they stand before the fortress
Very safe, but very all alone"

-Sarah Slean

Visst. Fuck this up! Jag hade ju gjort värsta pakten med kontrakt och hela kalaset och jag hade skrivit under... eller var i alla fall på väg. Det här skulle sluta vara en gnällig PMS-blogg.

Jag hade dock idag en civiliserad konversation med min mor per telefon där vi tillsammans körde Värmlandstrafik i botten för deras ologiskt utformade prissystem. Hon var på min sida. Hon är väl allt som oftast på min sida, bara det att jag inte förstår det... eller kanske till och med väljer att inte förstå det.

I look up, för...

"Imorgon blir den bästa dagen"

Etiketter: Emo

» länka?
» kommentera?

» tillbaka upp