Fucking nice:

Så, nu är det i det närmsta bestämt. Sommaren började bra och jag sliter ändan av mig för att se till att den ska sluta inte bara bra, utan bäst.

Juli avslutas på krokstrandsfestivalen - man must dance... som funk. Har man inga pengar, men gärna vill så kan man lika gärna betala in natura, så att säga. Det blir första gången på Krokstrand, men jag har bara hört varmt och gott om den, så varför inte. Världsmusik och dans är liksom svårt att säga nej till. När man dessutom vet att många av vännerna från förr (och några som stannat till nu) är där, blir det till och med oemotståndligt.


När det är slut blir det snabb rehab i Varberg, tvättning och omgruppering och sedan drar jag till Amsterdam! A big fat FINALLY!!!!!! Jag har velat åka så länge och varit på väg så länge, men sedan har någonting dykt upp och jag har fastnat. Först nu verkar det bli verkligen bli (förhoppningsvis) två veckor av ingenting annat än gott sällskap och internationalisering. Jag ska driva och må bra. Jag behöver det. Iiiiiiiiek. Jag ser fram emot det så extremt mycket!!


The things I could do without:

De senaste dagarna har varit piss. Jag har spenderat mesta tiden i sängen, stirrandes in i vägg. Mitt självförtroende och min självkänsla är i botten - ingenting blir bra och jag är inte bra. I måndags var det till och med så illa att jag inte ens orkade titta mig själv i spegeln längre än fem skunder. (Jag lovar att det inte är en överdrift). Jag känner mig inte attraktiv, inte vacker (inte ens i själen) och som världens sämsta sällskap. Jag kan dagar som denna verkligen inte förstå vad människor får ut utav att umgås med mig.

-Joely?
-Yeah... Tangerine?
-Am I ugly?
- wo?
-When I was a kid I thought I was... I can’t believe I’m crying already. Sometimes I think people don’t understand how lonely it is to be a kid. Like...you don’t matter. So... I’m eight and I have these toys, these dolls. My favorite is this ugly girl doll who I called Clementine... And I keep yelling at her: "You can’t be ugly! Be pretty!"... It’s weird. Like if I can transform her... I would magically change too.

Samtidigt försöker jag förklara för mig själv att det måste vara någonting eftersom det ändå finns en tapper skara, som dessutom växer, som faktiskt vill umgås. Gaaah. Jag drunkar i självömkan och jag hatar det och mig för det.

Föraktet för självömkan gjorde att jag idag tillslut tog mig i kragen i alla fall. Jag tog en dusch, satte på mig kläder jag gillar och gick en dryg 2 timmars promenad längs havet. Det blåste och det var härligt salt, precis så som det ska vara. Det gör nästan ont när det är precis så som man vill ha det och man känner att man inte kan uppskatta det.

Dock, efter ca 1 timmes promenerande och fotograferande började havet få mig att känna mig bättre. Jag var ensam på strandpromenaden och kunde göra precis som jag ville. Så jag skrek lite, sprang lite, hoppade lite, sjöng lite, grät lite och skrattade lite. Efter att ha spenderat 3 dygn i sängen totalt likgiltig mot allting som inte heter självömkan eller egoism, så kändes det skönt att öppna på locket, trots att jag inte riktigt vet vad det är för lock eller vad locket stänger in. Vinden i håret och jag kände att jag klarar det här. För på något sätt så gör jag ju faktiskt det.

På vägen hem fick jag lite ångest. Men jag har puttat undan den så den ligger och gnager lite, men jag försöker just nu att inte tänka på den.

Fan att man aldrig kan få känna sig riktigt bra... eller kanske främst just riktigt jävla snygg och riktigt jävla attraktiv någon längre period.

The people say; "I want you, I want you right now"
and they want you alright, but just for a while

Jag känner hur det vänder, men jag känner också att det kommer ta tid denna gången.

Etiketter: Downs, Ups