Under tiden som jag skrev en kommentar till Marie angående social kompetens och att känna sig som femtioelfte hjulet kom jag på en massa saker som skulle kunna analyseras i ett blogginlägg. Så voilá.

Jag har mycket lite social kompetens, eller det är i alla fall vad jag själv är övertygad om. Jag är blyg och extremt mån om att få alla att tycka så bra om mig som möjligt. Som grädde på moset hatar jag dessutom att höra mig själv. Särskilt illa tycker jag om min "åååååååh allt är så kul" high-pitch röst som kryper sig fram när kalasande stått för dörren, på krogen och ibland har jag även märkt den smygt sig på mig under diverse sportevagemang (hur tusan det nu stavas). När jag ger spontana, sarkastiska svar på tal eller häver ur mig spontana, käcka kommentarer, blir det spontana gensvaret i huvudet ett mässande "va fan skulle du säga så för? Det måste ha låtit så krystat". Allt detta medför till att jag antingen inte säger något alls... eller pratar pinsamt mycket.

Jag låstas att jag är otroligt social och hur konstigt det än må låta så funkar det, även om jag inte vet hur. Jag kan faktiskt inte förklara det på något bättre sätt än att jag faktiskt låstas vara social kompetent. Lite som att spela teater, fast ändå inte. Det är ju fortfarande jag som visas upp.

Dessutom har jag kommit på mig själv allt för ofta med jagärsvennefull-tänket när jag är ute och rör mig i kroglivet. Alltså, när man kommer till den punkten att bara för att man haft ett stadigt intag av alkohol under kvällen helt plötsligt släpper på vad hämningarna eftersom man dagen efter ändå kan ursäkta allt med ett "jag var full...". Jagärsvennefullmentalitet = pinsamt sorgligt. Kanske inte just för att man skulle göra eller säga pinsamma saker medans man är full, utan för att man blir full för att göra och säga pinsamma saker. Pinsamma saker gör vi alla hela tiden faktiskt. Jag blir visst inte full för att få göra redan ursäktade konstiga saker... inte längre.

Jag vet inte riktigt om nummer ett och två stämmer så särskilt bra in på min nuvarande livssituation. Under det senaste året har självförtroendet pendlat mycket, men på sista tid har jag ändå legat mer på toppen- än bottensidan av det berömda psykologstrecket. Att för en gångs skull kunna känna att man faktiskt kan ta tag i saker som dyker upp och inte gå under av ångest känns otroligt betryggande. Att faktiskt kunna känna den mentala styrkan är befriande.

Om detta har märkts av i sociala sammanhang utåt sätt har jag ingen aning, men jag själv känner förändringen på insidan. Även om jag fortfarande är sjukligt blyg och räddhågsen av mig, så har jag ändå börjat tänka hälsosammare. Så istället för en önskan av att sjunka genom jorden finns det ett slags axelryck som betyder mer "din förlust" och ett annat sorts tänk som gör det möjligt att gå vidare utan att reflektera allt för mycket på allt jag inte borde sagt och inte borde gjort. Det tror jag också har smittat av sig på min förmåga att ta kontakt med andra. Jag vågar möta upp, se folk i ögonen och skratta utan att tänka i teatertermer. Dock har vi alla våra vättenmärken ('hosthost' sammetskavaj 'hosthost') och det kommer vi alltid ha. Känns skönt dock att veta att jag faktiskt kan ibland och att lågvatten ibland blir högvatten.

Etiketter: Justin Timberlake