|
Varför lär jag mig aldrig? Jag reser drygt sju timmar för att komma till Varberg. Jag reser drygt sju timmar, när jag hellre skulle vilja ligga hemma i min säng, tycka synd om mig själv och titta på film. SJU TIMMAR!! För vad? Inte var det mänsklig närhet från familjen, inte. Jag skulle ju egentligen åkt ner för två veckor sedan, men orkade inte eftersom jag skulle ha tenta på måndagen och visste att jag inte skulle få nått gjort om jag åkte hem. Så jag sa att jag skulle åka ner nu, eftersom min mamma blev uppenbart ledsen. Men nu med facit i hand, vad spelar det för roll om jag är här, när ingen annan är det? Vem känner jag i Varberg som jag kan umgås med, förutom mig själv? Jag har blivit bjuden på partajj av mina vänner som fortfarande huserar i Uddevalla. Så klart vill jag ta chansen, när jag har tiden. Speciellt om ingen här ändå tänker lägga den tiden på mig. Men det var inte populärt hos mor, som ringer och säger att hon och min far kommer passera uddevalla och om det är något jag behöver så kan de plocka upp det, så slipper jag åka. Detta trots att jag har påpekat flera gånger att det inte rör sig om att hämta upp saker, utan att träffa gamla kompisar. Hon blir sur och säger att det bara var ett förslag. Jag svarar att det var ett mycket snällt sådant, om det hade vart det som det hela rörde sig om. Då snäser hon att jag ska hålla koll på tågen eftersom allt är så försenat. Som om jag inte visste... Jag förstår inte... När jag inte umgås med mina vänner är jag utstött och socialt missanpassad. Men när jag väl umgås... Jag kan verkligen inte göra rätt någonstans. Tycker hon allvarligt talat att det är bättre att jag sitter och inte gör någonting i Varberg, medan hon är någon annanstans? So what om hon nu är ledig på måndag?! Det är inte jag. Jag skulle väl kunna vara ledig om jag vill... Men vill jag? Hon kommer ändå inte vara närvarande. När jag väl skaffat mig ett liv, som jag måste sköta, vill hon att jag ska ge upp det. COLDPLAY Come up to meet you, tell you I'm sorry You dont know how lovely you are I had to find you, tell you I need you Tell you I set you apart Tell me your secrets and ask me your questions Oh, let's go back to the start Running in circles, coming up tails Heads on a silence apart Nobody said it was easy It's such a shame for us to part Nobody said it was easy No one ever said that it would be this hard Oh, take me back to the start I was just guessing at numbers and figures, pulling your puzzles apart Questions of science, science and progress Do not speak as loud as my heart Tell me you love me, come back and haunt me Oh, and I rush to the start Running in circles, chasing our tails Coming back as we are Nobody said it was easy Oh it's such a shame for us to part Nobody said it was easy No one ever said it would be so hard Im going back to the start |
|
» kommentera? » tillbaka upp |
