"She wants to the seaside..." Och nu är jag at the seaside. Närmare bestämt i Varberg. Även om det här inte är "hemma", så känns det ändå bra nära. Resan till Varberg blev längre än väntat tack vare att snö yrde igen växlarna när vi kom till Göteborg och då får tydligen inte tågen köra. Så där satt vi, passagerarna från Göteborg, i över två timmar. Som inte det var nog var det så extremt mycket snö, så den annars 30 minuters långa bilfärden från Göteborg till Varberg blev till en timma längre... Mer eller mindre hela vägen var snösnösnösnösnö!

Vaknade imorse av att syster krälade ur sin säng och "smög" ut i köket. Jag drömde en massa inatt och tydligen så har jag pratat också... eller tjaaaa. Pratat och pratat. Mer nynnat lite och "gnytt på ett trevligt sätt". Hähä. Jag tänker nog inte återberätta vad jag drömde, men jag kan säga att det var trevligt i alla fall. ^-~

Jag krälade också ur sängen sedan mobiltelefonen gått i golvet med en jävla smäll. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men golvet är i folks'ens nya lägenhet är inte särskilt ljudvänligt. Allt låter dubbelt så mycket. Jag anser att dom borde fylla alla rum med mattor. Men jag har inte fått chansen att dela med mig av mina synpunkter ännu, då far är på sitt kontor i Göteborg och mor jobbar. Systern var hemma tills för alldeles precis sen och sedan sprang hon ner på stan för att köpa tyg tror jag. Så jag rockar stället ensam.

Är skitsnygg (fatta skämtet!) och headbangar (*BLINKBLINK* Lotta) till the Kooks, som Charles (as in Carl) så snällt skickade. Det står nämligen på min MSN att jag är "@ the seaside". Kooks har gjort en låt som heter Seaside (ovan!) och det är därifrån hela seaside snacket kommer ifrån. Carl är smart och fattade vinken.

Han har rätt bra musiksmak den pojken. Jag skickade kooks och Lily till honom, han digga't. Nu skickar han kooks till mig och räddar dagen. Killen gör inte bara god mat. Han vet vad jag behöver ^-~

"-Så du kan lyssna på det där, trots att det är på bög-engelska?
-Jag är inte mer man än att jag kan erkänna mina fel"

Det där kommer sig av att Carl inte valde brittiskt uttal utan amerikanskt. Han tyckte att brittiska låter bögigt, men säger samtidigt att han valde amerikanska för att det passar hans röst bättre. Om det inte är Queer, then I don't know! Jag blev alltså tvungen att pika honom för att han ändå diggar Kooks och Lily Allen, som sjunger på bredaste brittiska!

Fick reda på igår att jag blev godkänd på min phonetics tenta. Känns jävligt bra. På något sätt känns det otroligt. Speciellt med tanke på att det var min första universitets-/högskoletenta. Och tydligen kör 80% av alla förstagångstentare. Känns konstigt att jag skulle tillhöra de 20% som utgör undantaget. Det enda som är lite surt är att jag inte låg många poäng från VG. FATTA; VG!! Jag antar att jag ska vara nöjd och lite blygsam och säga att jag är nöjd med mitt G. Nu får vi fokusera på den jävla grammatiken.

Charlie (as in Charlotte, not Carl) sa igår att hon har ett paket som ligger och väntar på mig i Uddevalla. Jag är grymt nyfiken. Dom är så söta, mina små uddevallakids. Ibland saknar jag dem. De roliga, som aldrig ställer några krav. Som skrattar och skojjar om saker som jag knappt har en aning om. På något sätt känns det som att de ligger längst fram i utvecklingen när det gäller mina vänner. Det är orättvist att man ska förstå hur bra människor är precis när man är på väg bort.

Jag vet att detta inlägget har blivit väldigt mycket Charles (as in Carl), men han har gjort intryck och han växer hela tiden. I måndags när vi diskuterade hur livet vänder och vrider, pratade vi även om det där med att glida ifrån kompisar. Jag berättade om hur det kändes att träffa gamla vänner och inse att de är precis där de var för ett bra tag sen, medan man själv känner sig som en ny människa och hur svårt det är att förhålla sig till det. Han förstod vad jag menade och lade till att "man inte får ut något av att umgås med personerna i fråga, men fortfarande gillar att umgås med dem." Precis.

Han drog en liknelse om en bok. Att man är som en bok där kapitel skrivs hela tiden och att det gäller att lära sig att bläddra fram och tillbaka mellan kapitlen i olika situationer och inte fastna i det egna pågående kapitlet.

"Du är väldigt mogen för din ålder. Du är för fan yngre än mig och här ligger vi och har sånna här diskutioner. Det är starkt."

Jag hoppas dock att han också kan se barnet i mig. Jag vill inte bara vara "vuxen", jag har andra relationer där jag fyller det behovet. För det är ju så att vissa vänner fyller ett visst behov. Carl är en sån där person som man kan vara impulsivt vad man känner för, det spelar ingen roll vad. Han har själv så extremt många sidor att det ibland blir förvirrande. Men han har förklarat och jag tror jag fattar.

Vi snackade ju som nämnts i tidigare inlägg om hans macho attityd, så jag vet vad det handlar om. Tyvärr har inte alla fått höra honom själv förklara och jag är lite ledsen över att det gått ut över folk jag tycker om. Det låter ego, men han har aldrig behandlat mig särskilt respektlöst och jag är inte en del av deras relation och vi pratar aldrig om andra relationer. Allt som har hänt andra har jag dock lärt mig av och jag har det i bakhuvudet.

Jag känner mig skurkaktig eftersom jag har fått höra så mycket dumt som han gjort mot andra, relativt nära och ändå inte håller mig borta. Men om man själv inte fått erfara det och om man mår bra av att vara med en person, ska man inte får vara det då? Dessutom, jag är själv inte världens ängel och det finns nog folk som snackar om mig. Om man verkligen letar hos sig själv, hur många skelett har man i garderoben?

Jag kanske bör tillägga; NEJ! Jag är inte kär!

Jag tänkte gå till havet, men det vill fan inte sluta snöa... Det är kallt!

Etiketter: Charlie, Eftertänksamt, Snö