Jag har kommit på att jag kanske borde sluta lägga upp en massa Il Divo låtar/videos/bilder här som jag tillägnar Lotta eftersom det kan slå fel och västkustborna kan få för sig att Lotta faktiskt gillar Il Divo på riktigt. Vilket hon inte gör. Inte jag heller för den delen.
Il Divo är antagligen nåt av det konstigaste som hänt musikvärlden sedan…errrr….Günther. Och det är nästan helt oförståeligt att folk faktiskt köper det. But hey, who am I to judge?
I vilket fall, Il Divo har blivit lite av ett slags insider-joke mellan mig och Lotta.
Lotta: Lite häftigt att vi träffades först i slutet av Augusti och redan har insider-jokes. Me likes!

Horatio Hornblower is really my type of man.


Helgen var extremt givande och behövlig. Precis som jag trodde.

Fredag.
En tågresa till Stockholm på tre timmar borde väl inte vara något särskilt? Eller? Jo, kanske om tåget först är en och en halv timma försenat och man sedan måste stå i liten håla och vänta en timma bara för att infalla i ett annat tågs tidtabell och plocka ombord alldeles för många passagerare. Och som om inte det vore nog så mumlade häxmästaren till tågförare voodooförbannelser i högtalarna, vilket resulterade i att vegetarianen Ann-Marie vältrade sig i ohälsosamma mängder skinka som sköljdes ner med en balja kaffe.(j/k)

Tre timmars restid hade helt plötsligt blivit fem, men vi avslutade med klass; tre vagnar hinder. Synd att vi inte kommit på det lite tidigare. Det var som att försöka vingla en hinderbana i berusat tillstånd. Lägg till ett paintballgevär (eventuellt en soft air gun) och du har nästa stora OS-sport.

När vi kommit fram till e’Stockholmo skiljdes vi åt. Jag väntade på min käre bror och Lotta åkte vidare till pojkvännen.

Kvällen spenderades med rödvin och filosofiska disskutionen à la seriös, för att sedan övergå i idol och ännu lite senare Miami Vice. Jag kom i säng någon gång runt fyra på morgonen. Efter allt rödvin och prat var jag inte bara hes utan också trött som någon som inte fått sova på hundra år och somnade sött på min lilla madrass.


Lördag.
Lördagen inleddes med frukost och sedan blev det lite julklappsshoppning med Anna (brors sambo). Jag förstår egentligen inte hur vi kunde spendera så mycket tid som vi gjorde i den lilla, lilla affären. Men jag hittade en likadan duschradio som jag har. Det enda som skiljde var priset. Jag betalade 169 pixx för min. I den här affären hade jag fått betala 250. Då kände jag mig nöjd.

Efter affären med barbapapa-fetish blev det fotboll och öl i klassisk engelsk stil med broder, så som sig bör när det är derby och som den karl jag är missar jag aldrig chansen till fotboll och öl. Arsenal vann med 3-0. Hade gärna sett ett annorlunda resultat, men med tanke på hur mycket som skulle krävas för att gå om Manchester United… eller Chelsea för den delen heller, spelar det helt enkelt ingen roll.
En snabbgenomgång för den oinvigda: Manchester leder Premier Leauge. Chelsea ligger tvåa. Det skiljer just nu 6 poäng mellan lagen, men Chelsea har en match mindre spelat. Trea är just nu Arsenal men de ligger så långt efter poängmässigt att det inte behövs oroa sig för. Det kommer att stå mellan Man Utd och Chelsea i slutet och som mina vänner bör veta vid det här laget håller jag på Man Utd.

Sedan blev det en sväng hem till lägenheten igen. Oskar (bror) skulle iväg och jobba så jag satte mig framför tv:n tills Anna kom hem igen.

Det var tänkt middag i Solna hos Lottas Peter. Sushi till mig och Lotta och herrn i huset tog en pizza. Jag lyckades sänka en vinflaska på mindre än en halvtimma. Vilket jag tycker var starkt jobbat. Jag är en jävel på det där.

På väg till Barns Salonger fick jag äntligen visa upp min omedvetna gångstil, jag går på en relativt rak linje med fötterna om ingen tänkt på det. Vi träffade också på fyllekarln med stråhatt. Peter hävdade bestämt att man förlorar sina vänner om man går barfota klädd i linnebyxor och stråhatt. Jag menade annorlunda och gör så fortfarande. Tänk dig en stråhatt på sandstrand. Groaw.

Vi tänkte att vi var ute i relativt god tid, men tydligen var vi en så där tjugo minuter sena och missade Cat5 med i princip ingenting. Surt sa räven. Men sedan kom hon, Lily. Och livet blev plötsligt väldigt fint. Jag tycker att discokulan i taket sammanfattar i princip vad jag kände just då. Ni som var där förstår nog. Jag fattar inte var hon hittar alla sina klänningar, dom är helt otroliga och hon är så snygg. Helt kolugn stod hon där och på sin breda dialekt fick hon publiken att vråla avgrundsvrål av lycka, om det nu går. Det spelade inte speciellt stor roll att jag inte kände mig särskilt het, allting was just wonderful.

Vi stannade på Berns tills klockan var runt tre. Jag tror fan aldrig att en DJ har spelat så mycket bra musik. Alla låtar var mer eller mindre bra och hade lika gärna varit tagen ur min egen musiksamling. You go, häftish DJ.
Lotta; varför tog jag inte med honom hem?
Så under kvällens gång studsade jag i takt till Michael Jackson, svängde kroppen till uncle Mossey, ”worked my hips in old fashion Claudine/Palm stil” till Justin (Lotta måste ju få se hur man dansar på GG!), ylade med till Joy Division …osv… Alltså, bara grejjen att snubben spelade ”Come on Eileen”…gah….

Att jag än en gång missade Christina, gjorde inte så mycket. Om Peter läser det här; du får helt enkelt se till att komma på min födelsedag, då jag ska försöka anordna spelning med Cat5, 047 och Detektivbyrån.

Mina fötter var helt förstörda by the end of the night, och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte tagit mina höga svarta skort i lack.

Bror blev lite orolig och ringde för att fråga var jag var. Jag kunde ju faktiskt har gått askalas på vilket tunnelbanetåg och i förvirring hamnat mitt i ingenstans utan någon som helst koll på hur jag skulle kunna ta mig tillbaka. Men jag hade stenkoll på läget, för trots vinet och ölen var jag inte full, och var faktiskt på väg till bror och flickvän när han ringde för andra gången. Första missade jag. Kom hem till lägenheten, hällde i mig litervis med vatten och stupade sedan på min lilla madrass.


Söndag.
Vaknade 8:30 med panik. Hade fått för mig att klockan var långt över 12 och mitt tåg skulle gå 14:10. Upptäckte att så inte var fallet och somnade om för att vakna 12 igen. Gick upp. Gjorde mig iordning. Tåg en snabb tur ut för att fixa pengar till Anna som jag hade lånat. Kom tillbaka. Åt. Hade gärna testat det där häftiga libanesiska som min bror hade tagit med sig hem från jobbet kvällen innan. Jag vet inte om det var för att han hade tänkt att jag skulle vart hemma tidigare så vi kunde gjort en repris på kvällen innan. Om så var fallet hade jag inte haft något emot det, men jag kommer gärna tillbaka för att helhjärtat umgås med bara bror, en box rött och god mat.

I vilket fall, pratade lite med bror och tog sedan tunnelbanan till centralen. Satte mig på X2000 till Karlstad. Åkte två timmar. Blev tvungen att gå på toa flera gånger bara för att vara värre än Lottas ”jag pissar i 90km/h”. Nu har jag flera prickar i mitt ”i dessa hasigheter har jag urinerat” protokoll.

Kom hem till Karlstad. Lotta påstår att när man kliver av tåget på centralen så är det en röst som hälsar en välkommen till Karlstad på Värmländska. Jag hörde inte denna röst. I vilket fall. Handlade sparsamt på nya konsum i nya mitticity-huset och gjorde sedan misslyckad kyckling i ugnen. Jag har fortfarande inte riktigt hittat temperaturen, så jag lyckades bränna skinnet. Men hellre bränd än rå kyckling. Tänkte att jag skulle städa också, men somnade istället.

…och så till idag.
Gick upp tidigt för att duscha och hinna platta håret innan det bar av till universitetet för den dagliga dosen av akademiska studier. Om man nu kan kalla det så.

Vi har precis satt igång med ett slags projektarbete. På tre dygn ska vi inom vald konstform få fram en slags redovisning av ett givet tema. Jag har valt musik som konstform och temat är ”det okända”. Det är jag och grabbarna grus från undervisningsgrupp 1 och det märks. Jag orkar inte riktigt hävda mig, men har än så länge inte fallit in i rollen som gruppens mamma. Jag sitter mest tyst. För att göra det hela värre vågar jag inte visa mina talanger. Så medan de andra bankar iväg mot fantasins horisont på sina djembes, stannar jag kvar på jagvågaringenting-stranden med mitt pianoklinkande.

Vi kom i alla fall fram till, innan vi upplöste gruppen, att vi skulle göra en skitseriös rapp à la Evanesence där pojkarna rappar verserna och jag + Christian sjunger refrängerna. Vi får väl se var det slutar. Funderar på om vi inte borde lägga till en jullåt till vår repettoar för att inte verka så jävla pretentiösa.

Allt med klasskillen är som bortblåst. Jag hoppas inte längre. Kanske för att jag inte vill. Kanske för att jag hoppas någonstans att han ska visa att jag gör fel i att inte tro. Kanske för att jag helt enkelt inte orkar med ännu ett nederlag. Även om han hemskt nog och för tillfället bara kan betraktas som ett tidsfördriv, så är det ett tidsfördriv som skulle heta duga och som dessutom känns behövligt nu. Men som man sa förr; ”bränt barn skyr elden”. Jag tror inte på det talesättet, men ändå. I vissa fall spelar hjärnan spratt med modet, eftersom det tidigare gått åt helvete.

23:10
Jag såg precis på Supernatural, SVT’s nya sci-fi/goth/fantasy satsning. Jag såg första avsnittet som var riktigt läskigt till en början, slutet var dock riktigt menlöst. Helt plötsligt rörde sig en varelse som vanligtvis GÅR i typ 50km/h i slow motion… eller tja… i alla fall tillräckligt snabbt för att en av bröderna ska kunna bränna upp den med en nödsignalspistol. Dagens avsnitt handlade om ”bloody Mary”, ni vet den där leken man lekte när man var liten då man ska stå framför en spegel och upprepa bloody mary tills ett ansikte visar sig i spegeln. Jag var en skrajsen liten kattvalp när jag var liten så jag fick en massa läskiga flashbacks. Tyvärr hade dom inte riktigt lyckats med denna episoden så det läskiga varade i ungefär totalt 10 minuter av ett program som är 55minuter långt, vilket är vanligt för denna serien. Lite sneprioritering, men det är rätt läskigt när det väl är läskigt. Till det drack jag glögg också och åt digestive med pumpa/kanel-marmelad på Miriamvis. Det hade så klart varit mycket bättre om Miriam själv varit med, men det får tas någon annan gång.

Det regnar ute och det är en av de bra sakerna med att bo högst upp i ett hus med fem våningar och plåttak. Att bo högst upp i ett hus med fem våningar och plåttak är också en av de sakerna som är bra med regn. Det som är mindre bra med regn är att mitt hår blir krusigt när det duggar och galet lockigt när det regnar. Det gillar man inte om man innan spenderat 40 minuter på att platta håret, för ja, ska jag ha platt hår måste jag spendera så lång tid på att platta det eftersom det är så tjockt.

Jaja.

Etiketter: Klasskillen, Konsert, Lily Allen, Lotta, Miriam, Oskar, Peter, Stockholm, Supernatural, SVT