(Den här låten tillägnas Lotta!! 'blinkblink hosthost')

Hej hemlig spritreklam på godis…
…hej fest som inte blev någon fest.

Idag var jag och handlade upp mina sista slantar för den här månaden. Det blev två stora avocados från Israel, en vällagrad prästost och en påse vingummin. Yes. När kassörskan slog in the avokados hände något konstigt. Helt plötsligt blev två avokados för 9,90kr/st 99kr tillsammans. Mysko räkning. Jag var trevlig och försökte hjälpa till så gott det gick. Det tjänade jag på eftersom kassörskan tillslut blinkade till mig, log lite busigt och sa: ”Vet du vad? Jag slår in de här som billigare avokados.” Jag spelade förvånad över denna goda gärning från hennes sida och tackade så extremt mycket medan jag på insidan skrockade förnöjt och räckte fingret mot dyra överpriser. Helt plötsligt kostade två avokados för 9,90kr/st 13,80kr tillsammans och jag tjänade 6kr. Inte mycket, men alltid något.

Nu när jag sitter här och dikterar dagens bravader äter jag mina vingummin. Hade det bara varit vanliga vingummin så hade det kanske inte varit så extremt kul, men är det så att på varje vingummi så står det ett ord. Jag har än så länge hittat: Port, Rum, Gin, Sherry och Cider. ”Hah!” tänkte jag när jag först upptäckte det. ”Smygreklam för Sprit!”

Annars har idag varit rätt seg. Jag har bombat Lottas mobil med onödiga meddelanden som uppmanar henne att äta grönsaker och hälsade från Il Divo, som efter min dröm blivit ett stående skämt. Lite slöseri med pengar kanske… Men det var ungefär det enda roliga jag hade just idag. Dessutom fick jag en känsla av att Lotta skulle uppskatta lite Il Divo, så här på seg-torsdagen. Det fick bli dagens goda gärning.

Jag såg en kille på universitetet också som var extremt lik Horation Hornblower (Ioan Grufford) och då blev jag kär.


Nu missade jag precis ett telefonsamtal. Från Anna Morr. Jag försökte få kontakt med henne i lördags efter saker och ting gått som de gått för min del. Men hon hade inga pengar och jag är ju inte den som tränger mig på utan att först ha fått ett godkännande så vi gick lite om varandra. Om jag hade orkat så hade jag ringt upp. Men jag orkar inte. Kanske sen. Jag är en dålig vän.

I lördags. Tja. Jag har ju inte berättat om lördagen. Lördagen blev för min del helt upp-och-ner, konstig ända rakt in i benmärgen. Först hade jag seg start, eftersom jag inte hämtat mig från Torsdagsäventyret. Sedan blev det pang ner till Göteborg där jag skulle möta Miriam. Men Miriam hade missat buss/spårvagn så jag satt på centralstation i ungefär en timme innan hon kom eftersom jag egentligen inte hade lust med annat, lite på grund utav slöhet, lite på grund utav nervositet.

Kollade lite på juldekorationerna och kom på hur mycket jag saknat alla ljusslingor och ljusdraperier som brukar pryda köpcentrum och gågator. Satt hundvakt också åt en dam som hade lite problem eftersom hon inte kunde binda sina hundar. Jag och hundarna hade en trevlig stund tillsammans. Dom gillade mig och jag gillade dom. The feeling was mutual, så att säga.

I vilket fall, sen kom Miriam och då hade jag precis satt mig på Espresso House och beställt en dubbel Kaffe Romana (espresso med citron) och en cheesecake. Miriam skulle leta reda på presentpapper eftersom hon hade fått ta hand om Tim och Sebbes present, så hon sprang iväg till hemköp. Det tar lite emot att säga Sebbe eftersom jag ogillar starkt lama smeknamn som Sebbe, Chrille, Robban… etc.… Det var förövrigt till Jools, Tim och ”Sebbe” som vi skulle sedan.

Konstigt nog kände jag aldrig av kaffet.

När Miriam kom tillbaka begav vi oss direkt till spårvagnen som skulle ta oss till Marklandsgatan där Jill, Beccy, Kasis och några till väntade. Det var då det slog mig att jag hade en obekvämskänsla i magen och jag blev medveten om min nervositet. Miriam och Company slog in paketet och jag band ballonger på ett snöre. ”Hej party!” tänkte jag. ”Vad kan gå fel med ballonger?”

Jools kom och hämtade oss. Vi smällde ballonger på vägen. Dom klarade inte att blåsas upp i kylan och sedan tas in i värmen. Jävla osmart egentligen.

Efter att vi hade kommit fram bestämde jag mig för att obekvämskänslan som ropade i maggropen bara var löjlig och öppnade min öl ihop om att alkoholmodet skulle ta bort det. Tyvärr blev det tvärtom. Ju längre kvällen gick ju mer fel kändes situationen. Det hade ju egentligen ingenting med alkoholmodet att göra, det var snarare det som tillslut fick mig att inse vad som faktiskt höll på att hända; jag var inte en i gruppen. Faktumet hånflinade mig i ansiktet och jag kunde tillslut inte bortse från det, så jag övergav mina planer på tv-tittande när de andra gick ut och hakade på min pappa som skulle hem efter en resa till Schweiz.

Att sitta i en soffa tillsammans med gänget som sett bra och dåliga sidor, medverkat under bra och dåliga fyllor, sett Emma skejta ner för Tureborgsbacken och sedan omtänksamt gjort rent såret som inte ville sluta blöda, och bara tänka på att jag hade känt mig mer hemma hos Otto och Daniel några nätter innan, var inte det jag hade hoppats på att få ut av kvällen. Jag kände mig mest som den där kompisen som någon släpat med sig och som egentligen bara känner ett fåtal människor på festen. Alla slängde sig med uttryck, drog liknelser till händelser och pratade om personer som jag inte hade den blekaste om vad, vem eller var det rörde sig om och efter ett tag slutade jag bry mig om att fråga eftersom det ändå inte gav något.

Även om det var det gamla packet från förr, så var det inte samma. De hade bildat sitt eget gäng och jag var som sagt inte en del av det. Tillsammans var de nutid och jag kände mig som det förflutna på besök.

We’re still us, but not the same.

Jag visste att gänget skulle splittras. Men att det skulle gå så fort, hade jag försökt att verkligen inte tänka på.

I och med att jag har flyttat till Karlstad, mina föräldrar håller på att flytta till Varberg och resten av min familj är spridd över mellansverige känner jag hur mina rötter klipps av en efter en. Jag känner mig som en marionettdocka utan linor. Och just då kände jag mig så jävla vilsen i och med att ännu en grund hade börjat krackelera.

När jag gick, ville jag egentligen inte alls säga hej då. Jag ville bara försvinna utan att säga något, utan att någon märkte något. Så fort jag lämnade Miriam i porten och vänt ryggen till kom gråten. Sen grät jag nästan hela vägen hem.

Jag försökte som sagt få tag på Anna Morr. Jag ville verkligen prata med någon, men man vill ju på samma gång inte vara till besvär. Men hon svarade inte förrän jag var hemma i min säng.

Jag är fortfarande vilsen.

Jag är fortfarande liten.

Etiketter: Fest, Hornblower, Il Divo, Lotta, Rötter