Soundtrack: Dustin O'Halloran - Opus 26


Jag sitter på en balkong i Göteborg och dricker vin. Det är jag och tanterna på andra sidan gatan - vi är gatans övervakare. Ibland sliter tanterna blicken från gatans unga som väsnas där nere och tittar istället mot balkongen där jag sitter. De nickar som hälsning och man får aldrig vara sämre än att ta seden dit man kommer och jag antar att det är så man gör här, så jag nickar tillbaka. Kanske tror de att jag bor här? Det gör jag ju inte. Bara nästan. "Hem är där hjärtat är" säger man och på så vis är Miriam ett av mina många andrahem. Alltså är detta hem. Men jag bor inte här.

Göteborg doftar salt och mellan min balkong och tanternas mittemot dyker havsfåglar av olika slag. Jag tänker på hur mycket jag saknar detta när jag är borta. Ljumma västkustsnätter. Jag tänker att jag måste försöka bli bättre på att återvända.

Mammuth pratar i telefon. Det var länge sedan jag träffade henne nu. Hennes väsen är trött, jag känner det. Det gör ont i mig att det gör ont i henne. Det gör ont i mig att det gör ont i människor jag håller av. Jag tänker återigen att jag måste bli bättre på att återvända. Jag tänker att jag måste bli bättre på att höra av mig och säga att jag tycker om henne. Jag bestämmer att jag ringer så fort jag kommer hem till Sverige igen.

Det är ljummen sommarnatt på Västkusten och i luften blandas salt och fukt med förväntning. I morgon flyger jag.

Etiketter: Kära vänner, Resa, Västkusten