"Jag är less på att sova utan dig"

skiver han. Och jag vet vad han menar, för jag känner samma sak. Även om lyckan över att vara efterlängtad och i någon grad behövd är smickrande och stark, är det ändå sorgen och frustrationen som är de mest genomslagskraftiga känslorna. Jag vet att det kommer, jag vill inte, men jag vet att det kommer. Jag vill inte bli känslosam, men det är svårt.

Det är hårda bud för den som alltid har åtminstonne några mil emellan, några mil till allt det där man helst har inom en armlängds avstånd. Att behöva planera allt. Att behöva planera kring de stora händelserna; födelsedagar, påskaftnar, etc; kring familjer, ekonomi och ledighet. Att behöva missa vardagen och de oförutsedda händelserna. Att behöva uppdatera istället för att dela. Att alltid vara ett relativt tillfälligt inslag. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre.

Det blir allt för många nätter man lägger sig och placerar telefonen invid kudden... "i fall om att", som det heter... men mest för att det är den enda port till kommunikation man har in i den där andra vardagen. Jag kan nå och bli nådd. Det är sorgligt men sant, att personer som betyder så mycket har blivit reducerade till att enbart vara ikoner i min telefon som talar om att jag har ett meddelande jag ännu inte läst, eller påminner om att jag missat ännu en liten del av livet på annan ort.

Jag vet inte hur det är på hans planhalva, om det slår lika hårt. Kanske är han bättre än jag på det där med hantering och sortering av känslor. Kanske är det andra faktorer som spelar in.

Jag är liten och jag behöver dig.
Nära.

Och jag skiter fullständigt i om det är relevant läsning eller inte.