Jag är just nu på Västkusten för att författa uppsats. Mitt ämnesval kan tyckas tungt och sorgligt, men det ligger så mycket värme i det att det inte gör något. Jag har väl också en naturlig dragning till det lite sorgliga och svarta.

I vilket fall. Vad skriver jag om? Jo, jag har ju valt att skriva om de TBC-barn som skickades till Varberg för behandling och som aldrig kom härifrån. De skickades hit då någon (Dr J.S. Almer) hade genom studier kommit fram till att Varberg var förhållandevis fritt från TBC, barnen här insjuknade inte i samma utsträckning som i resten av landet. Man antog att den friska havsluften, solljuset och god mat var hemligheten. Specialisterna flockades. Chanserna att tillfriskna och överleva var så godare här.

Det som gör Kustsanatoriet i Apelviken ännu mer speciellt var att de tog emot barn från fattiga förhållanden, ofta från storfamiljer som huserade i små kåkhus (TBC attackerar främst den som är undernärd och har dålig hygien) och som egentligen inte hade några möjligheter att betala för sig. Genom bidrag från staten, men kanske främst från "föreningen för kustbehandling av skrufolösa barn", betaldes barnens vårdplatser. Fick man möjligheten så tog man den, därför skickades barn, ungdomar och unga vuxna till Varberg - chansen att överleva blev flera gånger större än om de stannat i det egna hemmet. Det måste varit denna förhoppning, att barnet skulle tillfriskna, som fick föräldrar från så långt bort som nordligaste norrbotten att skicka sina barn till en stad de antagligen inte ens visste var den låg.

Tillfrisknade barnen fick de komma hem igen - staten betalade biljetten. Skulle de dock avlida var historien en annan. Skulle barnen avlida fick familjen själva stå för fraktkostnaden. Man räknar med att tågfrakt av en kista kostade närmre 400SEK på den tiden. Man kan jämföra med att en månadslön för en anställd på SJ var knappt 400SEK och så förstå att i en 11-barnsfamilj från pajala fanns det inga pengar till att föra det döda barnet hem.

Kustsanatoriet ansökte om, och fick, rättigheter att upprätta en egen kyrkogård för de avlidna. Innan själva sanatoriekyrkogården anlades så begravdes de döda på Varbergs kyrkogård, men det var långt och krångligt att ta sig för de anställda på sanatoriet så det var svårt att se efter gravarna som förföll. Sanatoriet tillsammans med hemkommunerna bekostade begravningarna, det må ha varit lågmälda och enkla begravningar men säkerligen dock i många fall en mycket finare begravning än vad barnen fått om de avlidit hemma.

Den första som begravdes i Apelviken vad J.S. Almer, doktorn som anlagt kustsanatoriet och som till stor grad också finansierat det. Kort därefter begravdes den 13-åriga Gunnar från Vitsand, Värmland. Den yngsta som vilar på kyrkogården är den 1,5 år gamla Gösta, även han från Värmland, som dog på självaste julafton 1927. Som sagt de var inte gamla.

Det är så mycket historia, så många berättelser, så mycket sorg, hopp och krossade drömmar som ligger bakom de där gravstenarna - alla har de sin berättelse. Det finns en historia som är särskilt gripande. Gerda kom från Arvidsjaur där hon bott hos fosterföräldrar efter det att modern gått bort. Det var hennes fostermamma som smittat henne. Kvar i Arvidsjaur fanns Gerdas äldre syster Olga med vilken Gerda höll kontakten via brev. Olga hade under en tid sparat ihop av sin lön, fem kronor som hon skickade till sin syster för att denne skulle få köpa sig något fint. Gerda fick dock aldrig chansen att köpa sig något. Innan brevet kom fram hade hon dött. Olga fick tillbaka de fem kronor hon skickat till sin syster tillsammans med systerns kläder samt ett fotografi av en vit kista. En sjuksyster som varit med vid begravningen hade författat ett brev där det beskrevs hur Gerdas sista dagar sett ut, hur begravningen gått till och vilka som medverkat.

Det är med blandade känslor jag skriver detta arbete. Å ena sidan är det känslan av en slags frihet. Att få komma hit, till havet, och må bra. Å andra sidan går det inte att komma ifrån att det för många barn var början på slutet och att de fick möta detta slut ensamma, utan familj. Å ena sidan känner man i de berättelser jag läst familjens förhoppningar om att deras barn ska återvända friska och starka, å andra sorgen över att så aldrig blir. Vad skulle man själv gjort om man insjuknat? Eller ännu värre, att ens barn insjuknat? Skulle man skickat iväg det, medveten om att det skulle kunna vara sista gången man såg sitt barn?

Jag är inte säker på om detta passar sig på min blogg. Men det är som med Midas barberare. Jag vet något som jag måste berätta om. Bloggen är mitt hål i marken. Därför publicerar jag det ändå, väl medveten om detta inlägg blir malplacerat och kanske bara en parentes.

Pwuh!