Jag har stått i spegeln och vridit och vänt men kan inte hitta en vinkel, ingen vrå, inte en endaste liten futtig hudbit som jag kan komma överens med. Jag gillar absolut ingenting av det jag ser. Jag känner mig totalt misslyckad... och ensam.

Varför dessa krav? Varför Emma, varför? Man kan inte vara bäst på allt, man kan inte vara vackrast och man kan inte vara smartast. Inte på en gång. Det funkar inte. Det är övermänskligt... jag förstår det. Jag förstår det och kan ta in det.... men jag kan inte, hur jag än försöker, applicera det på mig själv. Jag måste förtjäna, earn my place... och jag förtjänar just nu ingenting i eget tycke.

Varför måste jag avancera framåt, uppåt, hela tiden klättra i rangordningar och rank? Varför måste jag hela tiden försöka ligga i topp? Ha alla lösningar? Veta alla svar? Kunna allt? Vara perfekt? Speciellt när jag ändå aldrig känner mig perfekt. Med vetskap att jag är så långt ifrån det man kan komma, strävar jag ändå alltid mot perfektion. Det är övermänskligt. Otänkbart omänskligt. Ett omänskligt mål, en omänsklig strävan. Men kanske framför allt, ett orättvist krav.

Jag känner mig otillräcklig på alla plan, på alla håll och kanter. Otillräcklig. Och otillräcklig gör mig olycklig.

Jag trodde jag kommit längre än det här. Jag trodde jag var större än det här. Jag trodde...