Nu hade jag mest av allt velat krypa upp i famnen på kärleken, men det är svårt. Distansförhållanden suger gnukadaver. Speciellt när det inte är vanlig distans det rör sig om längre... vi talar halva-jordklots-distanser. Men han har i alla fall landat och gett livstecken. Jag får vara nöjd. Han kunde ju krashat någonstans i någon bergskedja, begravts av laviner och inte hittats förrän om typ 80 år - infrusen i en glaciär. Och jag som väntat hela livet på ett avslut får flyga dit då ett äventyrargäng hittat en teckning föreställande mig när de egentligen var ute efter ett halsband (men som jag har haft hela tiden). Jag får berätta vår historia och somnar sedan in i lugn och ro. Och... eller... det... det låter som om det redan är gjort? Det låter bekant på något vis?! Ja, ja. Som sagt det kunde ju gått illa (Jinx, ta i trä!), men nu gick det ju bra. Jag upprepar: jag får vara nöjd.

Growdy iklädd t-shirten jag sov i sista natten i Västerås får heta duga när man inte har en älsklingsfamn att bli liten i. Man tager vad man haver och gör vad man kan. I takt med att doften går ur tröjan kommer också den överjordiska längtan att lugna sig... det är ju trots allt bara till mitten av Januari det rör sig om.

Distans alltså! Pwuh!
Ett jäkla påhitt!

Men vem hade i maj kunnat ge sitt högra lillfinger på att det skulle bli som det har blivit? Vem hade kunnat tro att jag skulle falla lika platt och hårt som jag gjorde när jag slog upp mitt ansikte i Åmål mot en betongtrappa? Bara det att denna gången gör det inte bara ont, denna gången är det luddigt och varmt på insidan. Jag offrar och jag får...

Jag är kär!