Vintern har kommit till Västerås. Redan när jag kom i Söndags var det mörkt och kallt och gräsmattorna täcktes av ett spetsmönster av fastfrusen snö som fallit tidigare under dagen. När jag nu, finally, kommit för mig att skriva det här inlägget yr snön utanför fönstret.

Jag åkte alltså till Västerås, inte till Västkusten. Det var det enda som kändes någorlunda rätt och bra. Jag panikpackade, sen åkte jag. Bara så där. Pow. Jag hade inte den blekaste om vad jag hade att förvänta mig eller ens vad jag kunde förvänta mig att förvänta av hela äventyret, för ett äventyr var det. Jag hade klumpar av ångest i hela kroppen, på varenda muskel, ändå kändes det bra - jag gjorde något åt situationen, jag tog kontroll och jag styrde. Jag gjorde vad jag kunde.

Inte ens han hade en aning om vad han skulle vänta sig. Vad han skulle känna när jag väl stod där, in the flesh... en levande varelse några centimeter ifrån, inte bara en röst från flera mil bort.

Men vi spenderade en bra, givande kväll. Vi pratade. Vi snyftade. Vi skrattade. Vi upplevde det finaste ögonblicket i det här förhållandets (korta) historia. Nu känns allting bra. Allting känns rätt... för båda. Jag tror inte det känts så här bra någonsin.




Så det må vara vinter och kallt ute, men i hjärtat är det sommar och Sahara-varmt.

Etiketter: Kärleken, Martin