Jag sa ju att jag skulle berätta om eldsvådan i brödrosten(!) och det har jag ju inte gjort än.

Idag är det onsdag och jag har knappt skrivit någonting om helgen som passerades. Det finns egentligen inte jättemycket att berätta. Inte många historier, men den om eldsvådan är värd att lägga ner lite tid på. Mest kanske för att jag aldrig varit med om en brinnande brödrost. Det är fascinerande.

Idag är det onsdag. Dagen för branden var lördag. Vi var bakfulla. Vi var trötta och slitna. Vi skulle göra frukost. Martin skulle koka ägg och rosta bröd. Jag vet inte vad jag skulle göra. Vi däckade i dagbädden som står i vardagsrummet. Pratade och skrattade lite åt föregående kväll.

Efter ett tag började det lukta bränt. Fan! Bröden! När vi kommer ut i köket slår det flammor från brödrosten. Inte små heller. Men Martin är en händig karl, han ordnar steken så att säga. Han släckte elden. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Jag var nog mest irriterad över det faktum att vi inte hade en brandspruta och förundrad över att brandvarnaren inte gått igång - hall och kök var rökfyllda rum, nästan så man kunde skära en bit av röken och servera på fat. Senare kom vi fram till att det inte kan finnas någon brandvarnare i hallen, om det fanns så fungerar den i vilket fall mycket dåligt.

När vi efteråt öppnade fönstren för att vädra vällde tjock rök ut. Det måste sett ut som om det fortfarande brann.

Vi mådde inte jättedåligt efter det äventyret - adrenalinet hade skjutit bort bakfyllan för en stund. Kanske är det så man bäst botar en dålig bakfylla? Med lite eld?

I vilket fall kan jag meddela att brödrosten lever, lite rökskadad men snart helt återställd.
(Käre Martin trodde sig dessutom veta att ur brandsynpunkt så är brödrosten det farligaste köksredskapet. Vi hör således till statistiken.)

Etiketter: Eld, Frukost, Martin