Nu sitter jag och känner hur marken under mig svänger fram och tillbaka för att ibland gör en heltvändomtwist med medföljande efterskakningar. Nej, jag är nog inte riktigt kry.

Jag skulle kunna ta och berätta om vilken fin flickvän jag är, som tar sin make hem när han råkat bli allt för full och knappt kan gå. Hur jag mellan hulkningar och spyor masserar ett spänt axelparti och försäkrar att läget är under kontroll - vilket det är. Hur jag klär av och bäddar ner och sedan själv sover på soffan. Jag skulle kunna berätta om vilken fin flickvän jag är som några nätter senare stannar uppe halva natten när pojkvännen har rejält med magont. Hur jag då masserar och håller sällskap. För en fin flickvän, det har jag gett mig tusan på att vara.

Men nu, när jag själv behöver massage och varma ord från någon som tycker varmt om mig är han långt borta. Drygt fem timmar bort är han. (Med detta inlägg menar jag inte att han inte ställer upp, för mi gawdh det gör han!) Och usch vad synd jag tycker om mig nu. Ja, usch. För olikt Piddor mår jag inte dåligt för att jag drack tequila. Jag mår dåligt för att det i världen finns illasinnade bakterier och baciller och för att mitt immunförsvar är (medfött) dåligt tränat för direktstrid.

Jag antar att jag får nöja mig med att vara på västkusten och ha en mage i obalans. Kramp och sånt gör sig nog minst lika bra hemma hos föräldrar som hos deras svärson. Om inte bättre? Jag vet inte. Jag är den som tar hand om och inte den som blir tagen hand om.

Ajaj. Magont. Kramp.