|
tick tock, the clock is getting louder
Vi satt nere vid vattnet och åt isglass, jag och sambosarna. Det var en helt perfekt sommardag... egentligen. Så varför jag slogs av känslan att missa livet, vet jag inte. Inte nödvändigtvis så att jag missar mitt liv, utan de där stora sakerna, äventyren, som man så lätt fogar samman och väljer att kalla livet. Som i att leva livet. Jag lever, men jag lever inte livet. Det känns mest som om jag sitter och väntar. Väntar. Väntar. Väntar... och väntar. Livet borde stå på stand-by, men jag tycks bara bli äldre, latare och än lite fetare. Ingenting är särskilt upphetsande. Ingenting är särskilt spännande. Ingenting är särskilt nytt. Ingenting är särskilt... tilltalande. Och jag vet inte ens vad jag väntar på. Kanske har jag det redan? Jag vet inte. Jag är blott tjugo och ett. Inte borde jag odla besvärade tankerynkor över sådant? Det är ju nu det ska hända... livet. Etiketter: Insikten, Nedstämt, Tröttheten |
|
» kommentera? » tillbaka upp |
