I helgen återvände jag ner till Varberg för att fira modern som fyllde 56. Jag vandrade mycket, fotade mycket och kände mig överallt jag kom som 46:e hjulet. Jag tänkte mycket. Jag kom fram till saker. Jag insåg saker. Bra saker. Eller saker som känns jävligt tunga och jobbiga, men som ändå är hälsosamma insikter och som på det stora hela kan hjälpa mig gå vidare med levandet.

I vilket fall. Varberg var det ju. Ja. Varberg. Det är trevlig kuststad och jag som är havskatt i själ och botten trivs väl aldrig illa i en kuststad. Närheten till hav och den ständigt salta luften är upplyftande, uppiggande och det som jag saknar mest i Karlstad (så klart näst efter alla västkustvänner och familj).

Varbergs kultur dag och natt drog igång också. Jag hade sjukt dålig koll på programmet. Efter en längre period med ingetning som känns kul blir man väldigt lätt off och väldigt opepp på det mesta. Jag visste att Räfven skulle spela på Campuskvällen, men det var också i princip allt jag visste om jippot. Så när jag traskade hemmåt efter en lång promenad längs havet med hundarna tu, blev jag förvånad att se Räfven i full uppsättning på scenen i Brunnsparken. Hade jag inte haft med mig hundarna och hade det inte varit så mycket folk så hade jag kanske stannat och lyssnat. Tyvärr var väl även humöret fel. Men jag fick i alla fall höra en bit av min favorit - Laika - spelas i förbifarten. Det lät lika bra som alltid, om inte bättre... och trombonisten var lika snygg som alltid, om inte snyggare (jag tittade inte så överdrivet jättenoga).

Jag hade tänkt att släpa mig i väg till Campuskvällen, men energin fanns inte och de blott fem minuterna det tar att promenera till Campus kändes övermäktiga. Så jag stannade hemma och såg på film. Jag tänker att jag tar igen det någon annan gång.

Jag tog tåget hem på söndagen. På tåget kom jag på en massa som ska tas itu med. Som måste tas itu med. Jag stämde träff med Carl på måndagen. Jag behövde tillgång till hans hjärna, tillgång till hans tänk. Han är ju lätt den positivaste människan jag känner och en av väldigt få som inte tar mig för givet just nu. Så välkommen in i den svarta lådan, Carl. Och våga inte försvinna nu!

Etiketter: Musiken, Räfven, Vännerna, Västkusten