Helt ärligt. I detta inlägg tänker jag vara helt ärlig. Jag tänker inte nämna namn, om det inte behövs, men i övrigt helt och hållet tokärlig.

Igår var jag deppig större delen av dagen. Till stor del för att jag inte blev godkänd på LUT-kursen. Jag fick kräla mig ur mina bekvämaste mjukisbyxor, duscha och ta mig samman för att sedan åka upp till Universitetet och få reda på varför jag blev underkänd. På pappret stod det att jag hade rest i Drama och Dans som måste kompletteras. Tyvärr fanns ingen utav Drama- och Dansansvarige på plats, så jag fick snällt åka hem igen.

På kvällen kom jag fram till att Simpsons inte var kul, att jag inte hade några roliga filmer och att liver i stort sätt suger. Jag ifrågasatte om jag verkligen valt rätt. Om jag valt överhuvudtaget eller vad jag skulle göra annars. Det som snurrade i huvudet var ett "du-är-värdelös-du-är-en-besvikelse" mantra som gjorde att allting tappade glans och lust och glädje.

I ett, ganska desperat, försök att få kul och slappna av öppnade jag vinflaskan jag egentligen hade tänkt att ha i morgon. Tillsammans med vin och toffifee (eller hur det nu stavas?) sjöng jag ikapp med Spice Girls på högsta volym och gjorde "jag-har-ingen-kontroll-över-min-kropp-get-out-of-my-way" danser. Det funkade rätt bra. Jag kände mig rät töntig i början. Men sen släppte det.

Då kom Marie online. Vi pratade om hennes partner. Han är precis som min storebror, fast kanske tillochmed snäppet värre. Maries sälskap, disneymedlyt och den stadigt ökande alkoholhalten gjorde mig på bra humör. När hon gick hade jag dampdansmarathon i underkläder och sedan somnade jag rätt gott.

Vaknade imorse utav att dom höll på att rensa ur förrådet mitt emot min dörr. Det knasktrade och dunkade och jag blev jättenervös för att dom i all hets skulle slänga min cykel.

Jag fick en jättefin cykel i studentpresent, förstår ni. Svindyr säkert. Och det skulle vara så extremt surt om någon skulle slänga den, lägga beslag på den eller förstöra den. Jag skulle bli helt utom mig. För det är så med mig och saker jag har fått... Jag är överbeskyddande. Vet jag att en sak kostat mycket så blir jag helt paranoid. Även om jag inte tycker om presenterna/gåvorna jag får, så kan jag inte göra mig av med dom. Inte slänga, inte sälja, inte ge vidare. Jag klarar inte av pressen. Är en sak ful är den kanske användbar. Är en sak opraktisk är den kanske snygg. Jag uppfinner sätt att använda sakerna på, eller så stoppar jag undan dom och låter samvetet gnaga hål i bakhuvudet. Jag kan bara inte göra mig av med saker som någon gett mig. Kanske är det för att jag är materialist? Eller kanske för att någon har lagt ner tid, pengar och möda på mig? Jag kan nog inte beskriva ens i närheten vad som händer inom mig...

I vilket fall. Jag krälade upp ur sängen och smög bort till min cykel, som stod kvar (PUST!), och satte upp en tydlig lapp om att min cykel minnsann inte fick röras. Sedan kunde jag inte somna om och såg på det sista Ally McBeal avsnittet på säsong 2, vilket också är den sista säsongen som jag äger. Sedan blev jag rastlös och satte mig vid datorn och började klippa ihop en musikvideo. Fråga mig inte varför... Svaret blir ändå bara därför. Jag blev inte klar med den.

Ringde till Universitetet och fick tag på hon som är ansvarig för dramabiten på LUT-kursen. Fick bekräftat att det bara rörde sig om att komplettera och att allt sen skulle vara löst. Linda hejjade på mig och sa att det fortfarande fanns chans på ett VG.

"Ta en sak i taget!"

Hade gått med på att möta Christina klockan 12 för en fika. Så när klockan blev tolv masade jag mig ner. Det blev en Cinnamon Latte, en apelsinjuice, en ostfralla och en kanelbulle på Wayne's MittiCity. Fika och sedan en sväng på Gina Tricot på jakt efter en top till lördagkvällens spektakel, då jag förövrigt ska till Nöjesfabriken eftersom jag står på VIP-listan.

Sedan hem igen. Dagen har flutit i extremt långsam takt och jag har knappt gjort någon fonetik alls. Inte bra, med tanke på tentan på måndag.

Nu sitter jag och är hungrig, men jag orkar inte riktigt gå och göra mig någonting att äta. För jag vill ändå inte ha mat. Jag vill ha söta, feta saker som jag kan trycka i mig och sedan... Jag har dessutom redan ätit middag.

Jag sa ju att jag skulle vara helt ärlig.

Och om man vandrar in i det mentala träsket så står allting inte alls rätt till. Jag är inne i en extremt sårbar period då allting som sägs och görs går rakt in i hjärtat, likt glasbitar, och jag tar extremt mycket stryk av det. Jag orkar inte hålla uppe det där som annars brukar till stor del sålla bort taskiga kommentarer, onda cirkeltankar och motgång.

Det min gamla klasskompis från gymnasiet sa i Måndags sårade mig verkligen. Jag satt uppe halva natten och grät tills allt kändes luddigt och jag visste att jag skulle vakna upp nästa morgon med migrän.

Vilket stämde. Jag vaknade med svullna, röda ögon och huvudvärk. Det höll i sig ända till onsdag eftermiddag då jag åkte hem mitt på dagen och sov en halvtimme. Det var allt som behövdes. Fast som grädden på moset fick jag Lotta till middagsgäst och det lättade upp stormtyngda skyar. Hon är bra, den där Lotta.

Hon fick en dinosaurie av mig. Jag var och handlade lite prylar till studerandet på Åhlens. Så satt det två dinosaurier och tittade på mig. Då tänkte jag på Lotta. Jag hade redan en triceratops sedan innan, men jag kunde inte låta bli att köpa varsin taggsvans till mig och Lotta. Så nu har Lotta en dino. Jag har två; Groawdy och Tyke Tyson.
Lotta: Säg till när din är döpt!

Jag är så trött på att inte kunna prata fritt om vem jag träffar, när vi träffas och vad vi gör och vad vi gör. Jag är trött på att vakta tungan och smyga. Kan inte du förstå vad du gör? Vad du håller på med? Att du skrämmer mig? Kan du inte förstå att det är därför jag håller mig undan? Att det är därför du inte får komma nära? Jag orkar inte sitta ner och prata med dig om det (du skulle missförstå)... även om jag vet att jag snart måste. Att jag borde innan den här relationen är skadad för alltid, vilket jag är rädd för att den redan kan vara...

Etiketter: Dinosaurie, Hemlig, Linda, Lotta, Marie