I helgen återvände jag ner till Varberg för att fira modern som fyllde 56. Jag vandrade mycket, fotade mycket och kände mig överallt jag kom som 46:e hjulet. Jag tänkte mycket. Jag kom fram till saker. Jag insåg saker. Bra saker. Eller saker som känns jävligt tunga och jobbiga, men som ändå är hälsosamma insikter och som på det stora hela kan hjälpa mig gå vidare med levandet.

I vilket fall. Varberg var det ju. Ja. Varberg. Det är trevlig kuststad och jag som är havskatt i själ och botten trivs väl aldrig illa i en kuststad. Närheten till hav och den ständigt salta luften är upplyftande, uppiggande och det som jag saknar mest i Karlstad (så klart näst efter alla västkustvänner och familj).

Varbergs kultur dag och natt drog igång också. Jag hade sjukt dålig koll på programmet. Efter en längre period med ingetning som känns kul blir man väldigt lätt off och väldigt opepp på det mesta. Jag visste att Räfven skulle spela på Campuskvällen, men det var också i princip allt jag visste om jippot. Så när jag traskade hemmåt efter en lång promenad längs havet med hundarna tu, blev jag förvånad att se Räfven i full uppsättning på scenen i Brunnsparken. Hade jag inte haft med mig hundarna och hade det inte varit så mycket folk så hade jag kanske stannat och lyssnat. Tyvärr var väl även humöret fel. Men jag fick i alla fall höra en bit av min favorit - Laika - spelas i förbifarten. Det lät lika bra som alltid, om inte bättre... och trombonisten var lika snygg som alltid, om inte snyggare (jag tittade inte så överdrivet jättenoga).

Jag hade tänkt att släpa mig i väg till Campuskvällen, men energin fanns inte och de blott fem minuterna det tar att promenera till Campus kändes övermäktiga. Så jag stannade hemma och såg på film. Jag tänker att jag tar igen det någon annan gång.

Jag tog tåget hem på söndagen. På tåget kom jag på en massa som ska tas itu med. Som måste tas itu med. Jag stämde träff med Carl på måndagen. Jag behövde tillgång till hans hjärna, tillgång till hans tänk. Han är ju lätt den positivaste människan jag känner och en av väldigt få som inte tar mig för givet just nu. Så välkommen in i den svarta lådan, Carl. Och våga inte försvinna nu!

Etiketter: Musiken, Räfven, Vännerna, Västkusten

Okej. Så nu är det up and running som vi säger på Englishka.
Alla som vill vara en del av mitt novellprojekt går hit och delger sina synpunkter.

Förövrigt har jag börjat läsa mina böcker igen.
Så; Hej Jeanette Winterson, tycker att det är trevligt att du hittat tillbaka till min säng. Jag har saknat dig!

God natt och hej.

Etiketter: Novellen

Jack's Mannequin - Dark Blue

I have (I have) you breathing down my neck (breathing down my neck)
I don't (don't know) what you could possibly expect under this condition so
I'll wait (I'll wait) for the ambulance to come (ambulance to come)
Pick us up off the floor
What did you possibly expect under this condition so

Slow down.. this night's a perfect shade of
Dark blue (dark blue)
Have you ever been alone in a crowded room when I'm here with you
I said the world could be burning down
Dark blue (dark blue)
Have you ever been alone in a crowded room well I'm here with you
I said the world could be burning 'til there's nothing but dark blue..
Just dark blue

This flood (this flood) is slowly rising up swallowing the ground
Beneath my feet, Tell me how anybody thinks under this condition so
I'll swim (I'll swim) as the water rises up, the sun is sinking down
And now all I can see are the planets in a row
Suggesting it's best that I slow down

This night's a perfect shade of
Dark blue (dark blue)
Have you ever been alone in a crowded room when I'm here with you
I said the world could be burning (burning) down
Dark blue (dark blue)
Have you ever been alone in a crowded room well I'm here with you
I said the world could be burning dark blue

We were boxing
We were boxing the stars
We were boxing (we were boxing)
You were swinging for Mars
And then the water reached the West Coast
And took the power lines (the power lines)
And it was me and you (this could last forever)
And the whole town under water
There was nothing we could do
It was dark blue

Dark blue (dark blue)
Have you ever been alone in a crowded room well I'm here with you
I said the world could be burning (burning) down
Dark blue
Have you ever been alone in a crowded room well I'm here with you
I said the room could be burning now there's nothing but dark blue

If you've ever been alone in the dark blue
If you've ever been alone you'll know (you'll know)

Etiketter: Jacks Mannequin, Musiken

"-You're gambling with your life!
-Of course. What else is there to gamble?"

Etiketter: Citat

"-Du är det finaste som finns.
-Nej du är.
-Nej du.
-Nej du.
**ljudet av Sherlock som kräks frukost/luch/middag/annan föda på sina vita skor**

Jag hatar det. Äckelpäckligt sockersött. Jag mår illa.

Men tack för att jag åtminstonne får vara sjuttioelftifemte hjulet. Känns skönt att få vara med på nåt hörn.

Jag offrar lika mycket, om inte mer, men du ger alltid all credd till någon annan. Tack som fan!

Etiketter: Äckelpäckel

Nu sitter jag och tittar på Hairspray. Den är helt fantastisk! Bara det faktum att de gör the pony och the fly upprepade gånger och dansar synkroniserat på rad... ååååh. Mitt dansanta hjärta gör små lyckliga hoppsasteg. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av att se nyversionen som går/gått upp på bio nu i veckan.

Imorgon tar jag tåget ner mot kusten igen. Ett kort återvändande för att frotera i havsbrisen och socialisera med kulturlivet i Varberg. Har också fått ett snabbis uppdrag som innebär att jag ska springa runt med kamera. Dessutom måste jag läka Doras brustna hjärta. Hon hade ju hoppats på att jag skulle ha tagit henne med när jag tog en tur till Karlstad, Maia lät ju trots allt Celeste följa med till Malmö under en kortare tid. Var är rättvisan? Jag hade lätt uppskattat Dorisens sällskap här i Herrgården. En hund med underbett och som snarkar är väl lätt allas dröm?

Lottan och Texas var förbi en kort svängom innan de sprang iväg till Koriander för att lyssna på Laakso, som jag inte hade råd med. Eftersom jag ändå ska upp tidigt i morgon så är (ännu) en hemmakväll kanske inte så fel trots allt.

Ska passa på att hälsa till Texas mor som tydligen dimper in här då och då. Sånt tycker jag är trevligt!

Mitt tips för de som inte har något särskilt planerat i helgen; Min favoritfilm från lågstadiet, Strictly Ballroom, sänds på lördag i samband med SVT's danstemakväll. Den första filmen i Baz Luhrmans kärleksdramatriologi (som även inkluderar Romeo+Juliet och avslutades med Moulin Rouge). Se den! Åh.

Etiketter: Filmen, Hairspray, Vännerna, Västkusten

Någon mer (eller fler som Iskaksson säger) än jag som blir biokåt??
Let me know and we'll make it a date!

Etiketter: Elizabeth, Filmen

Jag har svårt att vara seriös idag och jag vet inte vad det beror på.

Jag har annars bestämt mig för att stanna några dagar extra på Västkusten än vad det först var tänkt. Egentligen var det ju inte tänkt att blir några Västkustdagar överhuvudtaget. Men när mor viftar med biljetter framför näsan och jag har gått in i väggen, då är det svårt att säga nej till salta havsdagar och uppassning. För jo, jag tror febern snarare beror på väggar än influensor.

Jag är fortfarande öm i varenda muskel i hela kroppen och jag har extrema ringar under ögonen. Men det går åt rätt håll. Jag sover på nätterna och efter en längre period med lite sömn så har jag mycket att ta igen. För jag tror att det är så. Man håller igång och man klarar att hålla igång trots att man inte lever så hälsosamt som man borde. Och när man sedan tar sig tiden för att varva ner, då vill kroppen ha sin beskärda del av det man missunnat den. Det är som att sluta en pakt med Djävulen.

"Du klarar dig under den här perioden, men sen vill jag ha din själ!"

Jaja.

Jag drömde sjukt i natt. Jag drömde om resor hit och dit och vänner som jag inte träffat på länge. Jag drömde om folk som verkligen inte levde upp till förväntningarna.

Lite beror nog på det meddelandet jag fick mitt i natten och som jag skickade världens gulligaste (men också sömndruckna och aningens överdrivna) svar till. På vilket jag sedan fick tillbaka svaret:

"Well, with that as voucher I guarantee you the greatest fuck ever! Hehe."

När man skickat ett supergulligt meddelande så vill man också ha ett supergulligt svar. Men icke. Så jag blev grinig. Vid den tidpunkten svävade jag mellan dröm och verklighet så jag vet att jag var extremt pissed off sen i drömmen, men adrenalinet och ilskan fanns också i den fysiska kroppen...

...det fanns kvar när jag vaknade. För efter att ha konstaterat att det inte fanns något sådant meddelande kunde jag också konstatera att det bara varit en dröm. Det första sms'et var på riktigt och också mitt svar var på riktigt. Men svaret på mitt svar fanns inte.

Nu ska jag nog schlafen. Jag är trött. Det är Söndag. Men i morgon ska här släppas bomber, kamrater.

'til then!
<3

Etiketter: Drömmarna, Västkusten

Jag är din Rusiak (om du är min Petter)!

Etiketter: Vännerna

Jacks Mannequin - the Mixed Tape

This is morning
That's when I spend the most time
Thinking 'bout what I've given up
This is a warning
When you start the day just to close the curtains
You're thinking 'bout what I've given up

Where are you now?
As I'm swimming through the stereo
I'm writing you a symphony of sound
Where are you now?
As I rearrange the songs again
This mix could burn a hole in anyone
But it was you I was thinking of

I read your letter
The one you left when you broke into my house
Retracing every step you made
And you said you meant it
And there's a piece of me in every single
Second of every single day
But if it's true then tell me how it got this way

Where are you now?
As I'm swimming through the stereo
I'm writing you a symphony of sound
Where are you now?
As I rearrange the songs again
This mix could burn a hole in anyone
But it was you I was thinking of

And I can't get to you
I can't get to you
I can't get to you (you, you)

Where are you now?
As I'm swimming through the stereo
I conduct a symphony of sound
Where are you now?
As I'm cutting through you track by track
I swear to God this mix could sink the sun
But it was you I was thinking of

And where are you now?
And where are you now?

And this is my mixed tape for her
It's like I wrote every note
With my own fingers

Etiketter: Jacks Mannequin, Musiken

Idag är jag inte särskilt pepp på någonting. Jag har feber och är allmänt grinig.
Jag får iofs skylla mig själv, satt uppe sent eftersom jag inte kunde sova och pratade med Mark via MSN.

Näe. Nu ska jag kladda på ett lager smink och sedan dra mig upp till Universitetet.

"Well if you'll excuse me, I'm gonna go on an overnight drunk and in ten days I'm gonna set out to find the shark that ate my friend and destroy it. Anyone who would care to join me is more then welcome"

Etiketter: Bittert, Life Aquatic

Efter ett tappert försök i sängen kom jag fram till att jag inte skulle somna än på ett tag. Och tyvärr känns det så pass oroligt i kroppen och knoppen att jag inte kunde ligga kvar. Då ska man inte ligga kvar. Då ska man gå upp och göra något vettigt. Inte för att det här är vidare vettigt.

Men det är bättre än det där.

Etiketter: Insomnia

Jag intalar mig själv att du är rädd och att det är därför du inte dyker upp. Att du inte längre är där det finns den minsta chanse att jag är. Att du är rädd för känslor och drifter jag väcker hos dig. Vilket egentligen är egoistiskt och så otroligt självsäkert olikt mig.

Denna gången hade du dock all rätt att vara rädd. Ärligt så var jag denna gången beredd att ge upp allt. Inklusive den sista lilla delen av min stolthet som du inte redan tagit. Jag skulle gett allting. Exakt allting.

Jag intalar mig själv att om du faktiskt dykt upp denna gången hade vi gett upp inför det faktum att vi är gjorde för varandra. Vi skulle varit vakna hela natten, sett morgonen komma. Vi skulle konstatera än en gång att ödet är grymt. Men vi skulle ändå veta så mycket meroch så mycekt bättre.

Jag måste intala mig själv det. Jag måste få tro att det är så det skulle bli, för hur mycket jag än intalat mig själv anoorlunda. Att jag är klar med dig. Totalt över dig och inte känner någonting för dig... så vet jag att det inte är på riktigt. Att det faktiskt är tvärtom. Och ju mer jag försöker förneka att det är så, ju mer jag försöker kväva det, förtrycka det, ju mer levamde och starkare tycks det bli.

Och jag känner mig dum, dummare, dummast.
Eftersom jag lever i förnekelsen.

Etiketter: Emo, Hjärtsmärtan, Insikten

Om cirka två timmar har jag tvättid! Yes! Jag missade min förra veckan (som vanligt) och har sedan dess haft panik, ångest och panikångest över min garderob. Jag vet egentligen inte riktigt varför eftersom min garderob inte på något sätt minskat avsevärt i kvantitet och i vissa fall inte heller kvalitet. Det var värre den gången när jag missade hur många tider i rad som helst och blev tvungen att leta fram de där kläderna i färgerna gud glömde (och jag glömt att jag hade).

Annars tycker jag att det är jobbigt att inte ha några pengar när modet är så snyggt och (just nu) billigt. Det flörtar med mig, men jag kan inte flörta tillbaka.

Dock kommer det den 10 november dyka upp ett packet till mig innehållande en jacka. En finfin jacka. Jag är rätt nöjd med det.


(Klicka för större bild)

Tyvärr är inte skorna mina. Jag skulle vilja ha dom. Så väldigt, väldigt gärna. Men eftersom det Bronxskor så kostar dom skjortan... En skjorta jag inte har just nu.

Etiketter: Kläderna

Nu är jag sjukt trött på planer som planerats och setts fram emot bara går i kras. Jag verkar vara bäst på det där med att göra planer som sen ställs in. Inte för att det är mitt fel, men ändå.

FUCK OFF!

Surt sa Räfven!

Etiketter: Surt

Jag har ikväll kommit på hur lyckligt lottad jag är. Jag har världens bästa familj... gånger två!

När den biologiska inte kan sträcka sig över milslånga avstånd är det skönt att ha en adopterad att falla tillbaka på!

Tillsammans är vi bra, om inte bättre, bäst.

Etiketter: Herrskapet

Bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs

Kanske inte så freeeesch?!

Etiketter: Bajs

Det finns (just nu) två anledningar till att jag döper detta inlägget till "det där inlägget om att vara sin egen bästa vän och inte knulla sig själv i huvudet med dumma män"
1. Jag känner mig småhäftig.
2. Det är så sant som det kan bli. Även om Amy Wino är just ett wino förhindrar inte det faktumet att det är santsantsant... och jag borde tänka lite mer som Amy Wino.

I should just be my own best friend
not fuck myself in the head with stupid men

Idag har varit en bra dag. Jag har skrattat åt sol och vind. Jag har hittat egenskaper hos mig själv som roat mig.

Som när jag inte förstår någonting och höjer ögonbrynen. Eller inte har tålamod nog att vänta på att nagellacket ska torka. Hur håret står åt alla håll och kanter och är så otroligt charmigt på morgonen. Hur jag ibland, helt random, kan börja tänka på bra/fina/roliga saker och fnissa högt för mig själv. Eller skrattar när jag halkar. Ja, idag har jag bara varit så otroligt charmig.

Det är som om jag suttit utanför mig själv, uppkrupen i soffan och bara iaktagit mig själv. Iaktagit mig själv som man ibland kan iakta sin partner och se de små sakerna, de små fina sakerna och egenskaperna som man precis i det ögonblicket kommer på hur mycket man uppskattar.

Jag binder upp mig så otroligt mycket kring vad andra tycker att det i slutändan inte spelar någon större roll vad jag själv tycker. Eller att jag i slutändan blir olycklig om det skulle visa sig vara tvärtemot eller annorlunda mot vad jag tycker/tänker/känner. För trots allt så har jag ju en åsikt eller tanke undantryckt någonstans. Det kan vara enkla saker som att min nyinköpta tröja, som jag är så stolt över, inte är helt prefekt förrän någon annan har sagt att den är det. Eller att min lägenhet inte är bra om inte någon annan har sagt att den är det. Eller så kan det vara egenskaper hos mig själv. Som att jag tvivlar på min egen förmåga eller att jag faktiskt har fina ögon fram till den stund någon säger det. Oftast är det också godkännandet från någon särskild som betyder mest, om inte allt. Som den jag förälskat mig i, eller någon som står mig nära. Då kan andras åsikter glädja en kortkort stund, innan jag "kommer på" att det inte spelar någon roll förrän den där enda någon givit sin syn på saken. Ingenting är bra förrän någon annan konstaterat att det är bra. Min åsikt är ingenting värd förrän dess värde bekräftats av någon annan, den särskilda någon.

Men idag har jag själv varit den där särskilda personen vars åsikt vägt tyngst.

Alltså är vi tillbaka där vi började;

Be you own best friend.

Do not fuck yourself with stupid men. (Even if it's only in your head!)

Slutsats: I matter!

Etiketter: Duktigt, Insikten

Jag ref:at till min lägehet som Garderoben. Garderoben this, Garderoben that.

Men med tanke på läge och adress vore det ju ologisk och rent ut sagt korkat att inte döpa om Garderoben till Herrgår'n eller Herrgården.

"Välkommna på kaffe i Herrgår'n" låter ju bra mycket trevligare än "Kom och ät kaka i Garderoben" (underförstått; bland skeletten).

Det är fortfarande ett lamt och relativt kefft namn. Men ändå.

Logiken flödar!

Etiketter: Logiken

Jag vet inte varför jag blir så upprörd eller varför jag ens bryr mig. Egentligen. Kan det vara för att min intelligens ifrågasätts? Eller att det är min intelligens i förhållande med min ålder? Eller kanske bara min ålder? Jag, förvirrad. För trots allt kan jag ju inte veta så mycket vid min ringa ålder på tjugo vårar. Nej, nej. Åh gud, nej. Inte alls. Ingenting alls.

Ja, jag är upprörd. Varför skulle jag inte kunna veta att Shakespeare gillade att framföra sina pjäser på the Globe, eller att 'Rule Britannia' är just 'Rule Britannia'? Hello?! Jag älskar ju Last night of the Proms och har sett det enda sedan jag var liten, mindre, minst. Jag tror till och med att det började sändas i svensk tv samma år som jag föddes.

Dessutom är det nästintill omöjligt att inte ha hört den melodin om man är så kåt i Engelska flottan under 1700-talet som jag är. Goddamm!!

Han ska ha stryk, min föreläsare i Engelsk Litteratur Historia. Så fort han ställer en fråga tittar han bara på de studenter som ser ut att vara 26+ och lämnar mig åt min frustration över att inte kunna uttrycka min hjärnkapacitet utan att inkräkta på någon annans verbala utrymme. Min alltför "svenska" mentalitet tillåter inte sånt! Iiiek. Nej, tacka vet jag Solveig Granath. Hon var min polare, jag var hennes. Jag gillar Solveig Granath. Bara namnet är en grej att gilla med Solveig Granath...

Etiketter: Skolan

Idag har varit en dag i hurtigbullens tecken. Som jag nämnde i föregående inlägg så skulle familjen Karlstad (eller i alla fall delar av den) ut och hurtigbulla i skogen. En dröm skulle gå i uppfyllelse för mig (eftersom jag inte vet vad de andra två förväntade sig så kan jag inte skriva för dem) - vi skulle äntligen knalla ut till Alsters. I'll take it from the top...

Klockan 13:00 sharp, var det samling på torget. Inte nog med att jag för en gångs skull inte var den som kom sist och hundra år försent, vilket är mer än vanligt förekommande hos mig. Nej, på torget var det också något slags medeltidsgille. Det var så fint. Riddare i Monty Python-Holy Grail-stickade "ringbrynjor" på hästar i färgglada täcken och folk vid långbord som åt soppa ur täljda träskålar iklädda särk. Kunde vi få en bättre början? Ich tror nicht så.

13:30 började vi vandra efter att ha inhandlat diverse sötsaker som färdkost. Hey, Sam och Frodo hade lembas, vi hade Mazarin, Ballerina och havreflarn. Efter att ha lämnat Haga och befann oss någonstans på gränsen mellan Norrstrand och Sjöstad, bjöd Café Älvan på aktiviteter - ännu ett tecken på att den här promenaden skulle bli lyckad. Texas tjackade 40 minuter Trasdockorna för 50pixx. Svart så klart. Vi sneglade lite på en shetlandsponny och på barn som hoppade omkring i sumodräkter och brottades. Sedan var det dags för lite "åååh vad fint det är".

Vid första depåstoppet fick Texas se tåg på nära håll. Lottward fotograferade. Löven föll och det lät som när Måne slåss mot Yrsnö i filmen Hero. Fras fras. Ekorren Edward ville vara med ett litet kort tag. Han var nog mest pissed över att vi använde hans bänk. Men ändå.

Vi fortsatte. Klockan var typ 14:40. Efter det här börjar jag totalt tappa tidsuppfattning. Det var lite för mycket annat att tänka på.

Så kom vi så fram till Frödingsleden och oh mih gawdh vad fint det var. Det var skog (nästan) som skog ska vara och det luktade (nästan) som skog ska lukta på hösten. Vi traskade, tog bilder och skrattade. Lottward byggde sig ett bo i mossan. Texas samlade pinnar och smög på ekorrar. Kärleken flödade. Kärleksförklaringarna flödade. Naturen var (nästan) precis så som naturen ska vara och lockade fram det bästa i oss.

Texas återkom med jämna mellanrum till det faktum att det var sånt där man skulle göra istället för att jobba och klagade på att det bara var töntar som fick uppleva vad vi idag fick uppleva. Vi konstaterade att vi var töntar. Töntar med vandringspinnar.

Vi konstaterade också att familjen Karlstad inte kommer bli sig lik (och att jag hade (i fullert tillstånd) smörat för rätt person) när Texas blir storstöddigstads-Texas igen och sliter sig fri från de nyfunna familjebanden. Släktträdet kommer ju helt målas om. I said it and I stick to it. I vilket fall.

Snart hittade vi dinosauriebajs och då hade klockan hunnit bli nästan-fyra. Vi spanade på kossorna. Vi besökte Bäverdalen och tittade på en 'elevator' (ällävatorr). Sedan var klockan tjugo-nånting över fyra och vi befann hos hemma hos Gurra Fröding. Fy fanken vad karl bodde flott. Inte att huset var något särskilt pompiöst och flådigt, det var precis så som det skulle vara, men naturen och landskapet rutn omkring var fantastiskt. The old fox sure knew how to live.

Vi kom fram till att promenaden tagit vår energi och att vi i vår hängivelse inför naturens under blivit helt blåsta i huvudet och kunde inte komma på någonting Fröding skrivit. Pinsamt. Lite pinsamt. Men fint var det.

Vi knallade på och hamnade tillslut på Pistolen Livs där vi köpte kaffe och slog oss sedan ner för att invänta en buss som skulle ta oss till Mama Rosa på Kronoparken. Mama Rosa är varken en bordellmamma eller en storväxt italiensk mamma som lagar tomatsås i stora grytor utan en Pizzeria. Vi åt. Texas åt kantareller och banan. Det var konstigt. Vi diskuterade sexXx. Vi skrattade.

Hobbits don't do the trick.

Vi åkte hem. Jag bytte kläder. Klockan åtta var jag hemmifrån igen efter cirkus 20 minuter hemma. Cykelcykel till Lottward. Vin, kex och Coupling. Det är ett perfekt och väl rekomenderat sätt att sluta en sådan här dag på.

Nu är klockan långt-över-tre och jag har precis sett att min baklykta på cykeln fortfarande lyser. Så jag ska ut och släcka den och sedan sofva och drömma sött om dinosauriebajs, långa pinnar och kossor på strandängar.

Etiketter: Duktigt, Herrskapet, Så som det alltid borde få vara

Idag ska 3/5-delar av familjen Karlstad ut och skogsmulla. Hur mycket skogsmulleri det nu kan bli från cykel.
Det är höst ute och det är fint.

Jag tänker att jag skulle vilja vara ute bland de skotska hedarna, vandra från loch till loch och bo på B&B's. Men man tager vad man haver och jag haver inte pengar för Skottland.

Nu är jag lite ledsen över att min gröna manchesterkappa och mina gula gummistövlar befinner sig i en garderob som i sin tur inte befinner sig i Karlstad.

Etiketter: Herrskapet, Utsikten

Efter gårkvällens dipp, är jag tillbaka på banan. Ibland är det som krävs en natts sömn och lite perspektiv.

Just nu tittar jag på en dokumentär på animal planet. En familj har hittat en övergiven utterbäbis och den är jättesöt! Nu försöker de ta hand om den, men just nu går det inte så bra, för bäbisuttern vill inte äta. Om den hade levt i naturen med sin uttermamma och sina uttersyskon så hade den ätit fast föda, men den vill inte. De har alltså kommit till det mest kristiska perioden i en utterbäbisliv och det är lite läskigt. Men jag tittar ändå, för utterbäbisen är så jättesöt. Jag vill också ha en utterbäbis.

Tyvärr bits uttrar tydligen väldigt hårt. Utterbäbisar lämnar stora ärr och storvuxna uttrnar kan bita av ett finger på en vuxen karl. Det ni!

Etiketter: Lärorikt

Okej. Vist fan är jag lite emo just nu. Jag vet inte riktigt vad som hände eller när det hände... eller okej. Det där var lögn. Jag vet precis när det hände och varför. Inte fan blir det bättre heller av att låtlistan jag skulle vilja ha som soundtrack till det här inlägget inte verkar vilja fastna, trots frenetiskt/fanatsikt klistrande med html-koder.

Så om du vill att det ska vara som det var menat att vara, fixa följande låtar:

Bright Eyes - Devil's in the Details

Lostprohets - 4:am forever

José Gonzáles - Teardrop (Massive Attack cover)
Du kommer antagligen inte hinna lyssna igenom alla, by the time you finish. Men ändå.

Bered dig på att jag kommer sitta här och kräkas mitt trasiga nu.

Jävligt typiskt att energin, motivationen och julkänslan skulle försvinna när jag fortfarande har halva lägenheten kvar att städa. Det funkar liksom inte längre med att fejka julstämningen. Den är borta och mina händer är torra efter all kontakt med städmedelspreparerat medel och diskande. Kan jag gnälla mer på värdelösa saker? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men nu är det här min blog och det ger mig rätten att skriva vad jag vill och just nu är jag faktiskt på klimakteriehumör.

Jag sover inte. Jag äter dåligt. Jag är ledsen största delen av tiden. Jag 'slår' mig fram, trots att ingenting egentligen borde vara så jävla jobbigt som det faktiskt känns. Hur meningslöst känns det faktiskt inte att sitta och gnälla över nariga knogar?

Det är som jag berättade för Carl när vi lunchade igår, det känns som om allting är som en cirkel som jag vet att jag skulle kunna bryta ner om jag bara kunde komma in. Men väggen är solid hela vägen runt och den rör sig, den snurrar konstant. Små, banala saker blandar sig med viktigare, tyngre saker och växer ur sina kläder. Blir opropertionerligt stora. Jag står på utsidan och tittar på en jävla karusell som bara snurrar och snurrar och jag vet inte hur jag ska göra för att komma på. Det är som om orkeslösheten har gjort att mina problem och mina ömma punkter växt ur min kropp. Blivit en svulst på utsidan och skaffat sig ett eget liv, bredvid mitt eget. Och även om jag försöker bita ihop och även om jag försöker hålla käken låst så krävs det nästan ingenting alls för att få mig ur balans.

Varför sätter jag inte ner foten när saker och ting går för långt eller saker och ting börjar glida mig ur händerna? Varför kan jag inte bara säga; "Tack, men nej tack. Det passar inte mig"? Det vore ju så praktiskt. Det vore ju så fint.
Speciellt när det tar döden på och glöden från saker som jag sett fram emot. Det går ut över människor som inte förtjänar det.

Varför kan jag inte be om hjälp? När jag var liten hände en massa saker som gjorde att jag redan då plockade på mig rollen som den som står i ur och skur, oavsett vindstyrka. Då handlade om överlevnad och självbevarelsedrift. Nu är det ett hinder. Nu gömmer jag allt ganska bra och det är mycket få som får höra allt eller se det.

Den spontana reaktionen jag fick från lärare när jag berättade om min ätstörning på gymnasiet var att 'du som är så duktig och glad?!'. För jo, jag skrattade och jag skojade, stojade och skapade löjlig uppståndelse i korridoren med mina påhitt. Planerade äventyr och planterade drömmar, som vilken annan. Men kom ihåg att glad inte alltid är ordagrannt synonymt med lycklig. En sak min skolsköterska tyckte var beundransväst var att jag hade så hög närvaro och inte låg efter i några ämnen. I de vanliga fallen skulle frånvaro och sjunkade betyg vara en varningsklocka... men här?! Vad ingen verkade ha fattat var att jag hela tiden låg hela tiden på gränsen. Att komma upp ur sängen på morgonen var lika med döden, men ett måste... annars skulle ju folk kunna förstå hur fel allting var. Dessutom blev studierna ett sätt för mig att komma ifrån mig själv.

Jag intalade mig själv att ingenting var fel, medan min hjärna jobbade frenetiskt med att plantera rökridåer. Ganska snabbt utarbetades undermedvetna planer och jag föll in i till synes osynliga mönster. Jag upptäckte hur smidigt det gick att undvika att faktiskt äta lunchen trots att man lunchade tillsammans med ett helt långbord. Jag upptäckte att korridorerna var tomma på lektionstid, vilket var förträffligt för att obemärkt kunna uträtta syndiga dåd som kunde innebära att marmorera porslinsstolen i orangerosa eller hetsäta sötsaker. Gråta lite, sminka lite och sedan vara fit for fight igen.

Några såg och några öppnade svarta lådan. Mycket få. Till och med i dag finns det kanske bara ett par som vet hur illa det ställt det var med det mentala.

Jag insåg precis att några kanske kommer att tolka det här som om jag idag är samma sneaky snake som då och saftblandaren blinkar kanske rött. Men jag lovar och svär på att det inte är ens i närheten av så illa, även om det inte just nu inte är som det ska. Jag är svag just nu. Mentalt svag. Det är för mycket. Allt är för mycket.

Men jag spelar på... och inte ens de nära kommer riktigt nära.
Jag spelar på trots att jag egentligen vill att folk ska förstå.

"This is my invitation,
but how do I begin?
[...]
She has such an awful lot of soldiers
Quite a lovely army all her own
Night and day they stand before the fortress
Very safe, but very all alone"

-Sarah Slean

Visst. Fuck this up! Jag hade ju gjort värsta pakten med kontrakt och hela kalaset och jag hade skrivit under... eller var i alla fall på väg. Det här skulle sluta vara en gnällig PMS-blogg.

Jag hade dock idag en civiliserad konversation med min mor per telefon där vi tillsammans körde Värmlandstrafik i botten för deras ologiskt utformade prissystem. Hon var på min sida. Hon är väl allt som oftast på min sida, bara det att jag inte förstår det... eller kanske till och med väljer att inte förstå det.

I look up, för...

"Imorgon blir den bästa dagen"

Etiketter: Emo

Puh. Jag är mitt uppe i julstädningen - ja, du läste rätt: julstädningen. Jag har rört till mitt fysiska och psykiska liv allt för mycket. Mitt fysiska rum är så till den grad rörigt att jag skäms att dra hem folk. Även om 'att dra hem folk' bara innabär att ha någon sittandes i soffan medan jag flyttar pengar mellan mina konton. Idag tänkte jag att nu jävlar ska här bli ordning. Jag vet ju att jag tycker att det är roligare att leva 'hemma' när det är fint. Det är roligare att laga mat när köket är rent och organiserat. Det är lättare att slappna av när vardagsrummet är i ordning och man inte måste slåss om utrymme på soffbordet med kataloger, skolpapper och räkningar. Man känner sig fräschare när man hoppar ur duschen och allt är på sin plats.

Ja, men... Den som påstår att den känner mig borde också känna till mitt hat mot allt vad städning heter. Jag vill helst ha det gjort åt mig. De (allt för frekventa) gånger som jag själv städar suckar jag högt, sparkar på saker och svär högt. Det är så illa det är mellan mig och städningen. Vårt förhållande är på is... om man säger så.

Så igår, när jag satt mitt uppe i mitt juldrömmande om nejlikor, glögg och paketsnören, försökte jag komma på sätt att tvinga mig själv att städa... as in riktigt städa! Det slog mig att de få gångerna som jag inte lider när jag städar är när det är stora städningar, som julstädning; vårstädning eller städningar som leder till att man faktiskt kan ha den där fina fina middagen.

Vårstädningen är svår att fejka - det är mer känslan i luften som gör vårstädningen till vårstädning än själva städningen på våren - och det där med fina middagen är liksom att glömma innan köket är röjt. Jag skulle knappt ens komma på idén att laga litenfismiddag till mig själv så som det såg ut. Men julstädningen? Yes.

Så idag har jag varit duktigt och lekt husfru à la Stepford. Inte nog med att jag har sorterat räkningar, suttit i telefon med CSN (fortfarande inga pengar!) och strukturerat bland skolpapper har jag dessutom städat, dammsugit och skrubbat. Nu håller jag på att röja i köket. Sedan ska där skrubbas och kylskåpet ska sorteras.

Och vet ni vad? Jag har inte klagat en enda gång!
Varför inte? Jag har surfat på julkänslovågen som slog till igår. Jag utnyttjade musiken som jag grävde fram, hinkade chaite (aka te med julkryddor) och brände mina juloljor. Det funkar faktiskt bra.
High five mig!

Näe. Nu ska jag laga lite mat så att jag kan få lite mer energi och bli klar i köket och sedan sortera lite böcker som fortfarande står i pappkassar. Weow. Vilken hemmafru jag är ändå... dessutom up for takes! Anyone?

Etiketter: Duktigt, Julen

Idag har varit en bra dag. Det blir vad man gör det till. Det blev som du sa, Carl. Och mycket av dagen var du. Tack för det!



Idag längtar jag efter julen och jultiden. Min hårddisk imploderar snart av julsånger och jag planerar julglögg, julbak och julpyssel med nära och kära innan alla lämnar Karlstaden.

Jag gör listor på vad jag skulle vilja hinna med denna julen, detta årets December och nästa års början. Hittills ser listan ut så här, utan någon slags ordning:

Glöggkvällar

Jul på Liseberg

Föreställning på Göteborgsoperan (Tyvärr verkar utbudet knapert eftersom jag bara vill balettföreställningarna Snögubben och/eller Nötknäpparen)

Pysselverkstad

Julbak

Balbesök (Helst trettondagskonsert m. bal på Göteborgsoperan)

Julklappsshopping à la Grande

Weekend i Glasgow ev. Köpenhamn

Spa-besök (helst m. övernattning)

Listan kommer fyllas på. Trust me!

Etiketter: Julen, Utsikten, Vännerna

När man har tagit bort hälften av något så heter det ju att man har halverat det. Vad heter det när man har delat något i tre delar? I vilket fall har min relefonräkning kapats i tre och jag har bara mottagit 1 tredjedel. Den är fortfarande sjukt pinsam med tanke på att mina SMS skickas gratis, men jag jobbar på det och att ha tappat 2/3 är ändå hurra, hurra och champange!
Jag fick räkningen igår, men vågade inte öppna den förrän nu.

Charles: Kommer du imorgon?
Sherlock: det måste jag ju nästan.
Charles: Det är nämligen en speciell dag imorgon.
Sherlock: speciell dag imorgon?
Charles: jajjemen
Sherlock: which picture ain't i getting?
Charles: the big one... or the small one
Sherlock: obviously.
Charles: skönheten med morgondagen ligger inte främst i att det är kanelbullens dag, eller att jag ska baka bullar på kvisten, utan snarare att det är en nya dag men massor av nya möjligheter framför sig.. Men som sagt, imorgon kommer att bli speciellt, du ska få se. Det lovar jag.
Sherlock: haha. okej. jag ska försöka se det så!
Charles: Det tycker jag du vinner jättemycket på, för att inte säga allt. Säg som min avliden farfar, en klok man, "imorgon blir den bästa dagen"
Sherlock: fint.
Charles: det ligger mycket i det.. även om man har det piss..
Sherlock: mjo. faktiskt.
Charles: därför vill jag se dig från din bästa sida imorgon, inte för att jag ogillar dom sidor jag har träffat, men den bästa dagen kräver den bästa inställningen..
Sherlock: naaaw. du är verkligen som en storebror ibland.
Charles: absolut… det kommer att bli jättebra. Och jag har en överraskning imorgon till dig.. förmodligen en som du inte väntar dig...
Sherlock: charlie boy. charlie boy. vardan detta?
Charles: tror du behöver det

Ibland, eller snarare allt som oftast, glömmer jag att jag faktiskt har vänner och att dom bryr sig. Förlåt för det. Det är inte schysst mot mig, men det är absolut inte schysst mot er.
I♥U!

(Kommentera nya layouten, kanske?)

Etiketter: Duktigt, Insikten, Vännerna

När blev världen höst? Är det så att jag under alla mina promenader varit så extremt upptagen, nedslagen och uppe i mig själv att jag inte märkt att träden börjat slå om?
Fy fan för mig i sådanna fall!

Jag är bra på det där med att inte se skogen för alla trä'n. Jag ser problemen och blir så paralyserad/panikslagen att jag inte ser någon som helst lösning, inte ens när den kryper upp och biter mig i arslet. Det senaste har jag sprungit runt, runt, runt och nu är jag fan utmattad och efter i allt jag tagit mig för. Jag funderar på att hoppa av skolan. Ta ett jobb 'nine to five' och lägga tid på att skaffa cash och skriva. Jag skulle behöva lite hjärndött drivande.
Fy fan för mig!

Nu vill CSN ha extra uppgifter som jag(!) ska skicka. Först skyller på dom skolan, nu skyller dom på mig. Kan dom fan inte bestämma sig??
Fy fan för CSN!

Nu sökerna bönderna fru och jag är helt övertygad om att jag skulle må bra mycket bättre av att bo på en bondgård bland äppleträd, potatisåkrar och kossor än vad jag gör nu. Det ultimata vore ett engelskt 'cottage' nära till både hav och skog. Så som jag är van vid. Eller ett irländskt litet kalkstenshus vid havet. Jag kan verkligen se mig själv som brittisk herrgårdsfru i tweed eventuellt irländsk fiskarhustru med stora sjalar och gummistövlar. Det vore något.
Ja, fy fan!

Etiketter: CSN, Emo, Insikten, Utsikten

Varför känns det som om jag slösar bort mitt liv?

Etiketter: Insikten

Har precis ätit middag och sett filmen Pans labyrinth.
Pans labyrinth utspelar sig i 40-talets Spanien. Franco har tagit makten, men i bergen i norr slåss fortfarande några få rebelliska grupper för rättvisa och frihet undan fascismen. Militärer posteras ut för att rensa skogarna på rebellpack under ledning av kapten Vidal. Vidal är grym, orättvis och sadistisk och drar sig inte för att tortera och misshandla sina offer. Vidal har skaffat sig en ny fru som är höggravid, men sjuk och som därför flyttas till utposten tillsammans med hennes dotter från ett tidigare äktenskap - Ofelia. Det är kring Ofelia som historien i första hand kretsar. Ofelia älskar sagor och snart är hon mitt uppe i en själv.

Det här är en sagofilm. Men inte för barn... absolut inte för barn. Kapningar av ben blandas med insekter stora som knytnävar, ja, här visas allt. Som när Vidal i en scen bokstavligt talat bultar in ansiktet på en ung man med en glasflaska, får man se varje slag och hur ansiktet för varje slag blir minde och mindre likt ett ansikte. Hand i hand med det här går alltså sagovärlden, med labyrinter, fauner och féer. Jag vet inte hur jag bäst ska kunna beskriva hur väl dessa två världar flyter samman, gränserna liksom suddas ut. Vilket också gör det här till en film där man som åskådare måste ta beslutet; är det här en fantasy-film eller är det en skildring av hur barn hanterar övermänskliga situationer? Sista scenen skulle tyda på det senare, men hela min kropp och själ vill att det första borde vara sanningen. Kanske för att jag själv är lite av ett barn?

Jag var helt förstummad. Jag avverkade ett helt jävla känsloregister och det under korta intervaller. Ena stunden grät man, andra satt man som på nålar av spänning, nästa ville man helst kräkas. Och så pendlade det fram och tillbaka. Förtvivlan, ilska, lycka, sorg, ilska, illamående, sorg, lycka...

Jag rekomenderar den starkt. Jag själv kommer dock inte att kunna se den på ett tag. Inte förrän jag har fått låta intrycken smälta och jag har bestämt mig för hur jag vill se den.

Etiketter: Filmen, Pans Labyrint

Det är dagar som denna som inte är värda att kliva upp ur sängen för.
Fuck hard!

Etiketter: Emo

Förutom en kort smskonversation som senare gick över till facebook, så skulle man kunna säga att jag precis är hemkommen från middag hos Lotta för veckans uppsättning av Måndagsångest. Det låter nästan som en klubb... en antingen självdistanserad klubb eller en raka motsatsen och jävligt pretentiös klubb.

Jag hatar när man har hittat en sinnesstämning men inte har musiken att fylla upp den med, samtidigt som man inte riktigt vet vilken musik som faktiskt skulle göra humöret rättvisa, som skulle kännas rätt. I vilket fall...

Jag är inte bra på det där med att uppdatera när det händer saker som faktiskt är värt att skriva om. Jag väntar. Tänker att jag måste tänka igenom allting för att det ska bli ett bra inlägg. Nu sitter jag här i mina mysigaste pyjamasbyxor, dricker te och tänker att nu jävlar. Nu har jag bra uppslag. Men jag orkar fan inte.

Jag tänker alltså inte gå längre bak i tiden än några timmar.

Vi diskuterade kvällen. Den behövde ventilation. Men jag tänker inte skriva mer än så... i alla fall. Bjud mig på kaffe and I'll take it live.

Vi åt. Vi skrattade åt helgen. Vi åt lite till. Vi blev dästa och jästa och la helgen åt sidan. Texas sprang till bussen. Jag stal några extra minuter. Jag ventilerade lite till. (Lottward; Om du visste vad jag skulle göra för dig!) Sedan var det meningen att jag också skulle springa till bussen. Men jag sket i bussen och använde vad evolutionen gett - mina fötter.

Natten andades och viskade om filosofi, eftertanke och självrannsakan. Hur tackar man nej till en sådan inbjudan?

Jag har blivit lite av en promenad-junkie. Så här på randen till höst finns det mycket lite som slår traskande i alléer som doftar av fuktiga löv och som skiftar i gult, brunt och rött. Min mor blev orolig över hur plöstligt jag bestämt mig för att gå så mycket och så långt. Det var ju inte länge sedan jag fick smärtor i knäet av mindre ansträngning än så. Hon trodde att jag utvecklat ätstörningen åt andra hållet. Men denna gången rör det sig främst om det nästintill meditativa snarare än extrakilon, tappade kilon och kilon som inte ens existerar.

När jag vandrar kyrkogårsallén frammåt kände jag för första gången sedan jag flyttat till Karlstad en doft av någonting jag inte kunde bestämma mig för vad det var. Annars har Karlstad främst 3 dofter; nyrostat kaffe, brännt gummi och slam... eller ingenting alls. Men det här var något annat, som jag uppskattade.

Jag stannade då och då. Plockade tillexempel röda löv från busken som växer över kyrkogårdsmuren. Jag hade tänkt att göra en stor bukett av löven, de var så fina. Men när jag gått en bit märkte jag hur löven liksom tappade sina "fingrar". Antagligen trivdes de inte eller så kunde de inte leva utanför kyrkogården. Jag tänkte på döden. Jag tänkte att det vore fint att bli en blodröd buske. Sedan kom jag på att jag helst av allt inte ville dö och ingen annan i min närhet ska heller dö.

Jag såg på stjärnorna och kom fram till att de tre stjärnbilder jag kan namnge inte är i närheten av tillräckligt. Karlavagnen, Orion och Oxen. Jag beslutade att lära mig fler och lära mig mytologin. All mytologi från hela världen. Är det Karlavagnen som också kallas plejaderna? Plejaderna är i alla fall enligt indianerna sju systrar som en dag är ute och samlar mat. Helt plötsligt blir de attackerade av björnar. För att undkomma klättrar de upp på en sten, men stenen räcker inte till och systrarna tror att de ska dö när stenen plötsligt börjar växa. Den växer och växer och till slut når den himlen. Systrarna placeras på himlavalvet, säkra från björnar och annat ont. Jag har för mig att det var så den gick, historien om plejaderna. Jag tyckte att den var sorlig när jag var liten. Jag brukade gråta, trots att jag insåg att systrarna hade det mycket bättre där uppe än nere hos björnen. Det var lite med det som det var med svavelsticksflickan. Hon dog ju trots allt, liksom också systrarna måste ha gjort och insikten om att det döden ibland är det finaste alternativet är smärtsamt brutal för ett barn. Alla ska ju alltid finnas där... alltid.

Återfall är tillåtna.

Etiketter: Filosofin

"My life is a hesitation in time. An opening in a cave. A gap for a word."
Jeanette Winterson, Lifehousekeeping

Etiketter: Poesin

När min bror är full, är han rätt SoEt.

Etiketter: Familjen, Insikten