Har precis ätit middag och sett filmen Pans labyrinth.
Pans labyrinth utspelar sig i 40-talets Spanien. Franco har tagit makten, men i bergen i norr slåss fortfarande några få rebelliska grupper för rättvisa och frihet undan fascismen. Militärer posteras ut för att rensa skogarna på rebellpack under ledning av kapten Vidal. Vidal är grym, orättvis och sadistisk och drar sig inte för att tortera och misshandla sina offer. Vidal har skaffat sig en ny fru som är höggravid, men sjuk och som därför flyttas till utposten tillsammans med hennes dotter från ett tidigare äktenskap - Ofelia. Det är kring Ofelia som historien i första hand kretsar. Ofelia älskar sagor och snart är hon mitt uppe i en själv.

Det här är en sagofilm. Men inte för barn... absolut inte för barn. Kapningar av ben blandas med insekter stora som knytnävar, ja, här visas allt. Som när Vidal i en scen bokstavligt talat bultar in ansiktet på en ung man med en glasflaska, får man se varje slag och hur ansiktet för varje slag blir minde och mindre likt ett ansikte. Hand i hand med det här går alltså sagovärlden, med labyrinter, fauner och féer. Jag vet inte hur jag bäst ska kunna beskriva hur väl dessa två världar flyter samman, gränserna liksom suddas ut. Vilket också gör det här till en film där man som åskådare måste ta beslutet; är det här en fantasy-film eller är det en skildring av hur barn hanterar övermänskliga situationer? Sista scenen skulle tyda på det senare, men hela min kropp och själ vill att det första borde vara sanningen. Kanske för att jag själv är lite av ett barn?

Jag var helt förstummad. Jag avverkade ett helt jävla känsloregister och det under korta intervaller. Ena stunden grät man, andra satt man som på nålar av spänning, nästa ville man helst kräkas. Och så pendlade det fram och tillbaka. Förtvivlan, ilska, lycka, sorg, ilska, illamående, sorg, lycka...

Jag rekomenderar den starkt. Jag själv kommer dock inte att kunna se den på ett tag. Inte förrän jag har fått låta intrycken smälta och jag har bestämt mig för hur jag vill se den.

Etiketter: Filmen, Pans Labyrint