Okej. Så vad har jag på hjärtat idag? Inte mycket. Lite egoism, lite selfpity och lite allmänt gnäll. Vi börjar där allting börjar...

...i egoismen.
Varför är man ibland så sjukt egoistisk? Och varför mår man så dåligt av att vara just så egoistisk? Borde man faktiskt inte må bra av det? Man gör ju trots allt allting för sin egen skulle och sin egen vinning. Bara en tanke...

Så varför är jag egoistisk? Jo, i mitt uppmärksamhetsjagande blir jag, om inte helt så ialla fall nästintill, odrägligt egoistisk. Jag bedriver ett uppmärksamhetskrig i äkta gerillaanda där allt är tillåtet under slagordet "all is fair in love and war". Hah. Det lustigaste är nog ändå att min största motståndare är människor som egentligen är helt harmlösa och mina egna hjärnspöken. Att saker och ting faller naturligt på plats så som det är menat att göra känns otroligt okänt och alltså måste jag dra på khaki och kamouflagemönstrat och rusta för krig, på äkta mean girls manér.

Men sedan när jag inser vad det är jag sitter och tänker, blir jag rädd. Jag känner inte igen mig själv. Det är inte likt mig att gå över lik utan en tanke på andra parter. För kanske är det så att det inte finns något VI att slåss för? Faktiskt är det kanske så att det egentligen är ett NI...

Jag vet inte.

När det blir så där och jag kommer på mig själv att kasta förbannelser och onda tankar åt alla håll och kanter (fast mest på "någon"), kommer jag osökt in i tankebanorna som rör sig åt "vem är jag att tänka så?" och "vad har jag som skulle vara så himla mycket bättre?". Frågor som kräver svar som jag egentligen inte vill veta. För egentligen är jag väl inte så egoistisk... Det är förståss om det egentligen inte är egoistiskt att tänka så extremt egoistiskt att det är så jävla synd om en själv för att man inte väger några kilon mindre, inte är liiiite snyggare och så vidare i evighet.

Näe. Vet du vad. Nu slutar jag med det här. Jag bara klagar idag och det vill jag inte -gnällagnällagnyyy-

PeaCe ouT