Igår, som började lovande och bra, blev ett riktigt bottenmärke senare fram åt kvällen. Drygt en timma spenderades på badrumsgolvet, delvis kippandes efter luft som bara inte tycktes vara där i fosterställning och delvis hängandes över toalettstolen med full överblick av magens innehåll i orangea och illaluktande mönster. Jag var livrädd.

Och det hela startades av upptäckten av att mina tågbiljetter till Visby kommit bort. Hade jag glömt dem? Tappat dem? Hade de blivit stulna? Jag vet fortfarande inte. Inget spår finns ialla fall... Vad skulle mamma och pappa säga? Det var ju trots allt dom som betalat. Jag är så ansvarslös och så bla bla bla bla...

Det var den riktigt stora, riktigt allvarliga panikångestattacken jag har haft på år (ja, jag vågar faktiskt säga år). Så för mig, just då, var det oväntat. Men så här i efterhand så är det väl inte så konstigt, med tanke på allt som jag tagit på mig och allt som hänt.

Jag ville verkligen inte vara ensam. Jag ville förklara och att någon skulle veta. Så jag skickade iväg ett SMS... till Marie... i Amsterdam. Det där med att inte vilja störa folk när man är mitt uppe i någonting sådant är egentligen rätt löjlig. Det finns folk jag litar på och som upprepade gånger säger att jag ska ringa dem när det börja knipa på vilket jag svarar att " ja, det ska jag". Ändå är den här grejjen med att be om hjälp, stöd och sällskap när man är mitt uppe i och utelämnad åt sin ångest helt ny och en relativt svår grej för mig. Jag vill inte störa någon, allra minst när jag känner mig som ett mentalt instabilt psycho!

När jag väl tagit mig upp från golvet och kunde andas relativt normalt igen, tog jag mig ut till sängen på vilken jag låg ett bra tag innan regressionen var klar och jag stannat på mentala åldern av 6. Då byggde jag en koja i vilken jag satt och tittade på Mulan.

Jag bestämde mig för att kojan inte var ett bra ställe att sova på då det blev aldeles för varmt där inne. Så jag drog ut extrasängen och slängde alla kuddar jag kunde hitta i en hög i vilken jag sedan sov, som en igelkott, med två täcken över mig. Jag intalade mig att jag inte sov ensam, att någon låg bredvid mig och blev lugn och somnade till slut.

Tyvärr vaknade jag med den intalade känslan av att någon låg vid min sida för att sedan besviket bekräfta att jag faktiskt var ensam. Jag hatar att vakna ensam! Jag är trött på att vakna ensam!

Idag känner jag mig mest som en klubbad säl.

Kanske var det fel av mig att ställa in Carls och mitt muséebesök, men dagar som denna vill jag helst inte lämna min håla. Jag får torgskräck och klarar inte av människor på ett bra sätt. Det är nästintill ett under att jag faktiskt sitter på biblioteket och skriver det här. Kanske bör det ses som ett tecken på att det, trots allt som hände igår kväll, faktiskt går åt rätt håll med all min ångest.

Etiketter: Ångest