Jag tänker tillbaka en vecka. "Som när jag var hos dig sist och vi satt på balkongen och du sa 'så fint vi har det på vår balkong'. Det var vi på vår balkong"
"...och jag tänkte inte ens på det" fyller han i.
"Och det var det som gjorde det hela så fint... och mig så glad. Att du sa det utan att tänka efter, helt spontant och äkta. Det är det jag har väntat på, på oss... på ett vi." svarar jag.
"Jag tänker nog på det som vår balkong... ja, vår lägenhet faktiskt. Jag känner så... Det är vi. Mitt är ditt."

Han ler åt upptäckten, som om han precis kommit på något som han inte visste tidigare. Något som lättar och gör hela bilden klarare. Han ler som om han precis hittat nyckeln till världsfred. Precis lika spontant och äkta som för en vecka sen. Han försvinner in i tanken...

...och det är då jag vet att jag gör rätt. Och när allt det andra, när allt det jobbiga och rent för djävliga, tränger sig på ska jag frammana minnet av vårkväll på en nyinredd balkong. Jag ska tänka på rödgråtna ögon som för en gångs skull inte bara var mina egna. Sen kommer jag få sitta där på balkongen igen, men det kommer vara sensommar och balkongen kommer vara vår -- på riktigt.