Min balkong är fett mycket bättre än din!


Speciellt eftersom det på din balkong med största sannorlikhet inte sitter en man med en muminmugg och äter frukost (om det mot all förmodan skulle göra så -- grattis! Du är en av få förunnade!). Att äta frukost på min balkong (läs: vår balkong) innebär att man lyxar till det, inte bara med kaffe i muminmugg utan också med tidning och favoritjuicen. Och ja, det är jordgubbar i filen.

Mannens hamsterkinder har ingenting med lyxen att göra, utan är snarare en indikation på tandläkarbesök och borrning i käken och sånt där som kanske är lyxigt men ändå känns destu mindre flärdigt. Speciellt när det resulterar i hamsterkinder.

Uppdatering: Jag kan rapportera att hamsterkinderna är så gott som historia.

Etiketter: Kaxigt

Nu mår vi bra alla barn! (Spotify)

1. Lady Soverign - So human

2. Lily Allen - Mr Blue Sky

3. of Montreal - First time high

4. Solange - Sandcastle Disco

5. Mama Cass - Make your own kind of music

6. Agnes - Love, love, love

7. MGMT - Time to pretend

8. the Tough Alliance - Silly crimes

9. Doris Troy - What'cha gonna do about it?

10. Rufus Wainwritght - Cigarettes and chocolate milk

11. Ed Harcourt - This one's for you

12. Bright Eyes - Bowl of oranges

13. CSS - Move

14. Leona Lewis - Forgive

15. Bright eyes - First day of my life

Etiketter: Spotify

Sjung om studentens lyckliga da'r...

Etiketter: Gratulationer

Observerat: Studenter som lämnar toaletten i universitetets bibliotek på plan 2 tittar ner i golvet. Studenter som väntar på ledig toalett i universitetets bibliotek på plan 2 ler ursäktande.

Orsak? Studenten som lämnar toaletten har gjort något jobbigt skamligt. Studenten som väntar på ledig toalett vill trösta. Studenten som väntar på ledig toalett "vet hur det känns". Student som lämnar vet att det kommer att lukta. Studenten som väntar är nervös på hur det kommer lukta. Studenten som lämnar vet att det luktar, men det var inte han/hon som orsakade den dåliga odören men kan ju gärna inte säga "det var inte jag", det vore ju konstigt och därför tar den som lämnar toaletten på sig oket som den "dödliga odörspridaren". Studenten som väntar är lyckligt ovetande.

Jag har inte sett detta hända någon annanstans, ens på universitetet. Kan det vara så att detta fenomen är fysiskt avgränsat till att enbart inträffa i biblioteket? Kan det vara så att det är skamligare att toalettbesöka i biblioteket än vad det är på annan plats? Eller är det helt enkelt så att det bara är i biblioteket som toalettköerna uppstår?

Detta kräver en noggrann utredning. Jag ber om att få återkomma.

Etiketter: Observation

Jag har tappat det. Ja usch, jag har tappat mitt goda förlorarsätt. Förra året spelade det ingen roll om vi förlorade eller vann -- fotbollen var kul ändå. Men iår... ja, iår blev jag så vresig av att ha förlorat att till och med jag själv skulle ha diagnostiserat mig schizofren.

Självklart kan det ju ha haft något att göra med att att domaren var partisk? Så pass att han utropar "bra jobbat tjejer" när motståndarlagen tränger allt längre in på vår planhalva, eller "jobba nu, kom igen!" när det var vår tur att besöka motståndarnas straffområde. Eller kanske var det just det -- att domaren, I repeat: DOMAREN, som klappade damfotbollsutövarna på huvudet (alla vet ju att damfotboll inte är riktig fotboll, än mindre autentisk i Korpen). Jag vet i alla fall att vemod och ilska inte berodde på de X antal blåmärken motståndarna åstadkom på min kropp, för det mina vänner är sådant man får ta när man ger sig in i Korpen-leken.

Snart är det dags igen. Jag har precis packat ner skorna som jag med tandborste och en moders ömhet har rengjort, men peppet är lågt. Usch ja, peppet är lågt. Det enda som just nu egentligen känns kul är att jag än en gång får kränga på mig mina fotbollsskor och låtsas att jag är häftigast i världen (alla vet ju att snyggast skor vinner, om inte så vet ni nu).


Bild: Pittsburgh Soccer

UPPDATERING: Det gick inte så illa, oavgjort är ju itne så illa för ett lag som bara förlorar. Därför bjuder jag på följande.

Etiketter: Fotboll

Etiketter: Tiger

Jag har äntligen fått tag på den! Äntligen! I Västerås har den varit utlånad och reserverad i till synes ändlösa köer. I Varberg norpades den mitt under nosen. Men eftersom Karlstad har dålig smak så kan jag nu stolt säga, trots att den inte är lånad på mitt kort (tack Lotchas), att jag har den!

Och den börjar så lovande. Redan de första sidorna osar av självigenkännedom och jag är fast.

"Tack vare min absurda, stundtals tragiska och alltid instabila uppväxt begåvades jag med ett självtvivel av förkrossande dimensioner. En sak man alltid lägger märke till när det gäller människor med psykiska problem är deras konstanta självupptagenhet. Jag tror att det beror på att det är en sådan kamp att bara vara, att de aldrig lyckas ta sig utanför sig själva. Jag utgör inget undantag från denna regel."

Läs den! Läs "Saker och ting som barnbarnen borde veta" (Things the Grandchildren Should Know) av Eels-sångaren Mark Oliver Everett och vet att denna uppmaning uppmanar jag er efter enbart några få förbrukade kapitel.

Det känns som om Everett sitter och samtalar med mig, berättar om sitt liv, vilket är ett av de mest häpnadsväckande jag hört talas om -- och detta bara snabbt resumerat, i boken får du det utförligt dokumenterat. Han berättar, jag lyssnar... och inser att även om jag varit med om mycket i mitt blott 22-årigt varande liv så har jag ändå inte varit med om mycket.

Det finns en passage i början av boken där Everett nämner sin snygga kusin som arbetar som flygvärdinna . Morgonen nine-eleven (9/11 2001) postar hon ett vykort till Everett med texten "Är inte livet fantastiskt?", för att några timmar senare dö på det plan som krashar i Pentagon.

Det är detta ödets ironi som tycks genomsyra Everetts liv och bok som håller en kvar sida efter sida. Det kan väl inte bli värre? Eller? Trots ond bråd död, utdragen död och emellanåt fantastiska bländverk som jag i detalj aldrig själv upplevt (och förhoppningsvis heller aldrig kommer behöva uppleva) kan man känna igen sig, mycket tack vare de något lättsamma men ändå eftertänksamma formuleringarna. Jag känner igen mycket och kan se mig själv i texten och tankarna som presenteras.

Jag gör det inte rättvisa, så jag slutar nu.

(Tack, David för tips!)

Gnupung

är ett palindrom.

Jag tänker tillbaka en vecka. "Som när jag var hos dig sist och vi satt på balkongen och du sa 'så fint vi har det på vår balkong'. Det var vi på vår balkong"
"...och jag tänkte inte ens på det" fyller han i.
"Och det var det som gjorde det hela så fint... och mig så glad. Att du sa det utan att tänka efter, helt spontant och äkta. Det är det jag har väntat på, på oss... på ett vi." svarar jag.
"Jag tänker nog på det som vår balkong... ja, vår lägenhet faktiskt. Jag känner så... Det är vi. Mitt är ditt."

Han ler åt upptäckten, som om han precis kommit på något som han inte visste tidigare. Något som lättar och gör hela bilden klarare. Han ler som om han precis hittat nyckeln till världsfred. Precis lika spontant och äkta som för en vecka sen. Han försvinner in i tanken...

...och det är då jag vet att jag gör rätt. Och när allt det andra, när allt det jobbiga och rent för djävliga, tränger sig på ska jag frammana minnet av vårkväll på en nyinredd balkong. Jag ska tänka på rödgråtna ögon som för en gångs skull inte bara var mina egna. Sen kommer jag få sitta där på balkongen igen, men det kommer vara sensommar och balkongen kommer vara vår -- på riktigt.

...att hon kan ibland te sig något omoget(?).



Facebook med pirattugg!

Igår satt jag i biblioteket till klockan slog 18:45. Nu är jag tillbaka. Håller faktiskt precis på med den obligatoriska uppvärmningssurfen. Jag dricker lite kaffe, läser lite blogg, läser lite hemtenta och funderar över dagens upplägg. Arbetet känns redan gediget och professionellt (mycket tack vare en avancerad illustration som jag knåpade ihop), men det är en del som ska till innan det kan lämnas in. Jag är inte stressad av någon anledning. Kanske är jag för trött?

I öronen har jag idag ingen speciellt overly thrilling spellista utan Vetenskapsradion i podversion. Jag tänkte att de runt omkring idag skulle få slippa en omotiverad och oseriös aria. Dessutom tänker jag väl att jag borde rädda mitt lånekort också. Det är nog inte allt för uppskattat med spontansång i bibliotek, även om man i KAUs bibliotek kan komma undan med det mesta.

Man skulle nog kunna kalla det dåligt samvete. Ja, det skulle man nog. Ja, det kan man. Dåligt samvete.

Twitter säger:

"Earphones, great invention - Don't have to hear myself singing. Library
visitors seem unappreciating, they don't use earphones. Too bad."

Och det är sant. Medbiblioteksbesökarna har inga hörlurar. Jag har hörlurar. Jag behöver inte höra mig själv sjunga. Det behöver medbiblioteksbesökarna. Booyah!

Föregående inlägg skrevs för ett tag sedan men sattes att publiceras på årsdagen av just det inlägg där jag berättade om M. första gången. Då kände jag mig betydligt mer färgstark än idag. Idag känner jag mig mest färglös.

Det finns i den akromatiska världen inget utrymme för oväntade situationer
Stress, press och illamående i färglösa konstellationer
Grå vardag och grå helg i välkända grå kombinationer

Hamsterhjulsschemat vet vad som gäller -- se till att det händer!
Det finns inte tid till att färglägga [fart]ränder!

Känner ni igen den något modifierade vinnardikten från gymnasiet? Den känns igen i det här lägret i alla fall.

Trots det så slutade i alla fall kvällen bra. Faktiskt mycket bra. Antalet övernattare steg från kvällen innan - ytterligare ett bevis på Herrgårdens kapacitet. Jag fick sällskap och sov tryggt som en igelkott i ide större delen av återstående natt. Vilket jag mer än gärna gör om (tolkas fritt).

Söndag:
Vi vaknade. Vi pratade lite. De andra vaknade. Alla var trötta och tagna. Några duschade. Sedan var det jakt på mat. Somliga åt sushi, andra rullar av olika slag. Ytterligare några åt pizza. Det togs släktbilder - vi som inte hade släkt på plats fick snällt titta på. De som kommit från övriga delar av landet rullade hemmåt. Återigen var vi bara fyra i lägenheten...

Så skrev jag för ett år sedan. Vi hade firat mitt 21års-jubileum och firat att vi bodde tillsammans - Lotchas, Pidde och jag. Vi hade bjudit in och slagit på stort. Hela Herrgården fylldes till bredden med festliga, festsugna festdeltagare och hela spektaklet blev en succé.

Det var första gången vi träffades. Det vad DU som var mitt sällskap den natten. Det var DU som sov i min säng. Du höll om mig och jag trivdes hos dig. Jag kände mig trygg. Men då trodde nog varken du eller jag att det skulle bli mer än så. Det var ett tillfälligt möte, en tillfällig tröst, ett tillfälligt sällskap. Ett slags tragiromankomik.

Nu, ett år senare, sover du fortfarande hos mig och jag får vakna av att du rullar nära och lägger ditt tunga huvud mot min axel. Vad som var tillfälligt blev permanent och jag har aldrig känt så starkt och så tryggt för någon.

Du fastnade och det hade jag nog inte räknat med. Allt var så nytt och jag så trasig. Jag var så rädd, för jag har aldrig varit i sådant behov av någon så som jag behövde dig. Jag behövde dig nära. Jag behövde dig till att behöva mig för jag kände samhörighet med dig. Du fastnade. Jag är inte lika klaustrofobisk nu som då. Det stora har blivit greppbart även om det står helt utom kontroll. Jag känner inget behov av att kontrollera det, för det är där och det kommer vara där - vilket bara var att inse och acceptera. Ta till sig.

Jag är så evigt tacksam för alla de mornar jag fått och alla de mornar jag kommer få. För alla dagar och nätter du spenderar med mig eller tänkandes på mig.

Ja, grattis mig!

Jag har kommit på mig själv att skippa tidningarnas recensioner. Jag har slutat bry mig om vad folk bryr sig om, tycker och tänker om saker... eller ja, i alla fall de som får utrymme i tidningar och i tv-program och överallt där recensenterna drar fram.

Det kan ha att göra med det där om att i slutändan blir påfrestande och allt för självuppoffrande att bry sig alldeles för mycket om det som skrivs om det som man ska bry sig om snarare än själva detet. Att man bygger sin uppfattning på vad "creddiga" recensenter säger istället för att bilda sig en egen objektivt personliga tankegång. Eller att man kontrollerar att det man tyckte om den där skivan, boken eller filmen är legitim. Kanske kopierar man några fraser och så, voilà, är man påläst och kan försvara sin (kopierade) ståndpunkt, visa sig duktig, vara bäst, mest och jävligt inne.

Det kan också ha att göra med att det nu för tiden känns mest som ett dött lopp där fokus har flyttats från objektet som ska recenseras till själva formuleringen av recensionen - den med fyndigaste, mest välformulerade och nyformulerade recensionen vinner prestigen i att ha gjort något redan gjort till eget och nytt och därmed också det som är gällande. Det spelar egentligen inte någon roll om den som tyckt och tänkt till om något faktiskt tar ställning till om det lutar åt det positiva hållet eller om det faller platt. Åsikter är ett plus men tydligen inte längre nödvändigt så länge du uttrycker dig väl.

Annars kan det ju ha att göra med att folk totalt havererar? Copycats are all around.

Jag har i alla fall tappat intresset.

What goes around comes around. Att allt som faller från glömskan och in i bilden igen inte håller lika högt underhållningsvärde som White Ninja, ja jag tror det är det man kallar livet... eller är jag helt ute och cyklar?

There's always going to be another mountain, and I'm always going to want to make it move, för att slippa besväret och illamående. Men någonstans så är det just besväret, illamåendet och tiden man ödslade på det som man minns bäst... som sitter hårdast inprätande i huvudet... för att inte tala om när man väl klarar det. När man står på toppen och kan andas ut, hålla huvudet högt och med rätta känna sig nöjd och stolt över vunnet slag. Att misslyckas är inte att misslyckas om man lär sig något av det. Man måste ha referenser kära ni, referenser. KLICHÈ!

... men hur ska man annars kunna skilja alla nyanser av grått?

Ja grattis till pälsklingen som idag fyller trettio-minus-tre.