Soundtrack: Mogwai - I know you are but what am I?

Jag har så fasligt svårt att somna om kvällarna (läs: nätterna). Jag tänker på allt jobbigt jag har att reda ut, alla pusselbitar som ska lösa sig och bli en helhetsbild men som just nu mest tycks vara en hög med blå himmel.

Det som nog blir den jobbigaste biten är att reda ut är den del av pusslet som ska bli till ett jag. Helst ett relativt helt jag snarare än ett med hål och fel hårfärg och som bara är helt fel största delen av tiden.

Min mor ringde precis för att se till att jag var uppe och vaken. Hur vår relation än må se ut är hon en bra mamma, och även om jag inte kan se det när jag är mitt uppe i det så vill hon bara sina barns bästa. Hon vill bara att vi ska må bra. Hon har märkt av att jag inte varit i mitt esse. Tydligen är jag märkbart låg. Hon sa:

...sedan är det upp till dig och vad du mår bra av. Vill du verkligen vara med honom så handlar det bara om att bita ihop, strunta i det andra och dina funderingar kring det. Om du känner att du kan, att du vill och att du orkar så handlar det mest om att stå ut med det.

Soundtrack: Sarah Blasko - Perfect now
Och jag kan se att hon har rätt. Samtidigt som, lilla mor, är jag en romantiker to the bone, till benmärgen. Jag vill inte behöva fundera om kvällarna över huruvida någon någonsin kommer känna så för mig. Grubbla över när, och om, det blir min tur. Ifrågasätta givandet, rata tagandet. Att någonstans tycka att när bordet är dukat som det är, borde det kanske också ligga en desertsked vid mitt kuvert. Vilket jag nu inte vet, inte tror att det gör. Ska man nöja sig med det? Kan man nöja sig med det?



(11 dagar)