Det är nog som modern säger; jag är bra på att må dåligt. Men det är snart ett nytt år. Nytt år = nya möjligheter. Så klart också nya hinder, men nya hinder att ta sig över. Nya utmaningar.

Även om jag är osugen på det mesta, så vet jag också att det visst har potential att bli riktigt bra. Det är just nu en uppförsbacke, men upp för backen ska jag. Jag är en enveten sate, och jag ger mig fan på att börja nya året på topp!

Soundtrack: Mogwai - I know you are but what am I?

Jag har så fasligt svårt att somna om kvällarna (läs: nätterna). Jag tänker på allt jobbigt jag har att reda ut, alla pusselbitar som ska lösa sig och bli en helhetsbild men som just nu mest tycks vara en hög med blå himmel.

Det som nog blir den jobbigaste biten är att reda ut är den del av pusslet som ska bli till ett jag. Helst ett relativt helt jag snarare än ett med hål och fel hårfärg och som bara är helt fel största delen av tiden.

Min mor ringde precis för att se till att jag var uppe och vaken. Hur vår relation än må se ut är hon en bra mamma, och även om jag inte kan se det när jag är mitt uppe i det så vill hon bara sina barns bästa. Hon vill bara att vi ska må bra. Hon har märkt av att jag inte varit i mitt esse. Tydligen är jag märkbart låg. Hon sa:

...sedan är det upp till dig och vad du mår bra av. Vill du verkligen vara med honom så handlar det bara om att bita ihop, strunta i det andra och dina funderingar kring det. Om du känner att du kan, att du vill och att du orkar så handlar det mest om att stå ut med det.

Soundtrack: Sarah Blasko - Perfect now
Och jag kan se att hon har rätt. Samtidigt som, lilla mor, är jag en romantiker to the bone, till benmärgen. Jag vill inte behöva fundera om kvällarna över huruvida någon någonsin kommer känna så för mig. Grubbla över när, och om, det blir min tur. Ifrågasätta givandet, rata tagandet. Att någonstans tycka att när bordet är dukat som det är, borde det kanske också ligga en desertsked vid mitt kuvert. Vilket jag nu inte vet, inte tror att det gör. Ska man nöja sig med det? Kan man nöja sig med det?



(11 dagar)

Idag har jag gjort följande:

• Vaknat (på fel sida, må så hända... men jag vaknade i alla fall)
• Kastat boll med och på Dora
• Ätit bränd gröt
• Tvättat och delvis hängt, delvis torktumlat en vit tvätt och en svart/mörk
• Plockat ögonbryn
• Spelat Civ IV, envist och ihärdigt (speciellt då spelet stängde ner sig när det gick för bra)
• Hmmm'at till Martin i telefon (så pass mycket att han blev olycklig, vilket inte var min mening men som ändå blev)
• Ätit middag och druckit julmust

Inte mycket, alltså. Jag är fett med opepp just nu... på det mesta faktiskt.
Ja, jag är skittråkig rent utav.

Något sådant fick minsann inte jag när jag ändrade min civila status. Orättvist! Jag vill också att mitt huvud ska figurera på news-feeden så att alla kan se hur lyckad jag är! In yoo face!

Soundtrack: Lenka - Trouble is a friend

Jag är precis nyvaken. Yrvaken. Halvnaken. Precis som föregående natt kommer jag direkt från fel sida. Helt fel sida. Uggh! Jag får inte sova om nätterna. Inte ordentligt. Överallt och ingenstans och det är sjukligt orättvist.


Jag fördriver tiderna med musik, med lite läsande och mycket ritande. Det är tydligt att det finns en hel del att utvärdera och utjämna. Mycket att tag i. Ordentliga järngrepp. Jag är för mycket av en drama queen och för lite av en riddare. Det kanske är dags liksom?

Bit ihop människa!!

UPPDATERING: Nu är det så dags för frukostvåfflorna att gräddas. Efter promenad i gråmulet väder tillsammans med två nödiga hundar är det äntligen dags. Jag har en lätt huvudvärk och funderar över att dra något gammalt över mig och inte titta ut förrän någon gång senare i vår. Om ni vill ha mig skulle ni får hämta hem mig. Ja, det kanske är så det får bli.

UPPDATERING 2: Tydligen tyckte någon att våffeljärn hör hemma i förrådet i källaren. Orka ge sig in och slåss där. Tack men nej tack. Jag får tänka om.

You're fine for a while
but then you start to lose controll

(12)

Jag är trött. Denna gången inte för att den lilla grå är jävlig, utan för att jag inte somnade förrän runt tresnåret. Som om inte det var nog var den lilla sömn jag sedan fick förpestad med kryssningsfartyg och ex-flickvänner. Plural. Hans exflickvänner. Plural. Snygga. Plural. Ett slag i magen och ett i ansiktet lagom till uppvaknandet. Behöver jag stava ut att jag vaknade på fel sida? Fel! Helt totalt fel! Ex hör historien till. De ska inte vara i mitt huvud... men de är där lik förbannat. Överallt. Ingenstans. Mest för att jag nog inte vet historien. Mest för att de finns... överallt. Ingenstans.

Soundtrack: Joseph Arthur - Honey and the Moon

Med risk för att bli långrandig (lemurrandig) och tråkig... men attans alltså. Katten vad man saknar ibland.

Familjen; det vill säga mor, far, lillasyster och jag; besökte idag stadens biograf. Vi såg Luhrmans senaste - Australia. Den var cheesy... men jag gillade den. Den var lång... men jag gillade den. Det gick nog inte att göra annat. Det man fått se i Baz' tidigare filmer Romeo+Juliet och Moulin Rouge blev här en härlig soppa. Jag tyckte att den smakade, både visuellt och historiemässigt.

(bild från Row Three)

Efteråt är man mätt på bild och ljud, men hungrar destu mer efter annat - jag vill också fösa stora hjordar med boskap, jag vill rida och jag vill, jag vill, jag vill att min egen karl ska återvända hem så att jag fick pussa på honom. Längtan känns igen, men inte blir min stillad. Inte än på flera dagar.

I huset mittemot är det någon som tittar på film, det blixtrar till då och då i fönstret. Nu borde jag kanske dra mig tillbaka. Kanske borde jag ta reda på vad det skulle kunna vara för en film som grannen ser. Jag borde i alla fall göra något vettigare än att sitta här.

Jag sov inte mycket inatt. Att sova med lilla grå är ingen lätt sak, det blir alldeles för varmt och hon är alldeles för vass. Hon har fått för sig att hon ska ligga under täcket och för att komma dit drar hon sig minsann inte för att sätta en klo eller två i sidan på en. När jag somnat vaknar jag alltså av något litet och vasst och så håller det på hela natten. Tillslut får man ge upp, slänga ut kattskrället och stänga dörren, vilket hon är snabb att beklaga inför modern och fadern vid frukost.


Förutom att jag nu är trött och seg i leder och muskler har julfirandet varit bra. Lemuren blev firad så som sig bör i det sekulariserade samhälle vi lever i idag. Mycket ostspel, mycket mat och sånt där som hör julhelgen till. Nu blir svält fram till nyår så att man kan komma den tilltänkta nyårsblåsan.


Har torterat mig själv med lite mellandagsrea också. Inget jag gör om i första taget... kanske om ett år. Hysteri. Gina Tricot var översvämmat, jag struntade i det.



Jag saknar snyggot. Jag saknar att krypa ner hos honom i sängen eller upp bredvid honom i soffan. Men det är en bit kvar. Så jag får stå ut. Det jobbigaste är nog ändå att jag blivit en sådan toffel... och det kan jag väl stå ut med. Det måste jag stå ut med.





(14 dagar)

Soundtrack: Hello Saferide - Get sick soon

Oh, I love you! I wish you got the flu so I could take care of you, like you take care of me. I’m such a Florence. A real Florence Nightingale.

I’ll fluff your pillows. I’ll buy you a Spiderman comic and read you ’til you fall asleep. Sleep on my shoulder! I won’t wake you even if my back turns crooked and I have to walk with a limp for a week. I’ll make you soup and none of that kind that you get in a jar cause I know you don’t like those.

Oh, I love you! I wish you got the flu. You're the cutest thing I've ever seen... like a teddybear on heroin. Come, I’ll tuck you in tight and I’ll sing for you all night.

You can hold the remote, I won’t try to steal it. And the best cushion is yours and you can have your feet on me even though I’m scared of feet and even though I'v had a hard day at work.

Oh, I love you! I wish you got the flu. You can lay your weight on me and I’ll be your backbone. Lay your weight on me. You won’t have to worry.




(15 dagar)

sdsdgh mj,jujydcs, hälsar Tove.

Allt måste sättas in i ett sammanhang. Allt måste få sitt eget perspektiv och sina egna jämförelser, sina egna referenser. Därför kan jag säga att dagen idag var en bra dag.

Dagen idag var en bra dag eftersom det trots allt inte var en helt igenom dålig dag. Därför var det en bra dag.

Solen sken för mig idag. Jag började morgonen med att beundra det stora rundade fönstret på Duvan-huset som vätter mot järnvägsgatan. Solen speglades i det gula huset mittemot och fick fönstret att se ut som en stor ikontavla i guld, tagen från vilken av de mest pampiga kyrkoaltaren vi har i världen. Då kunde jag med att tänka att livet ändå är bra förundransfullt. Idag kunde jag se det vackra och finna glädje i de små sakerna. Det gör idag till en bra dag.

Dessutom var det halvt storm. Det kändes som en vårdag. Vinden var inte kall och hård, men stark. När man tog den ena foten från marken kändes det som om man inte visste säkert att man skulle kunna sätta ner den igen. Jag krälade nästan längs marken, så stark var vinden. Så kul var den. Då log jag för mig själv... och det gör idag till en bra dag.

När jag skulle gå hem idag från jobbet var det mörkt ute. Men det gjorde inte så mycket, för på andra sidan Klaran, mitt emot stadshotellet, lyste markbelysningen upp träden så att de såg ut att vara gjorda av silver. De speglades i vattnet som nedför låg spegelblankt och kolsvart. Det var så vackert och jag önskar att jag hade en bild för att kunna visa. Men det har jag inte, för jag har ingen kamera som är tillräckligt bra för att vyn skulle bli gjord rättvisa. Jag tänkte att det var ett passande slut på dagen - guld till morgonen och silver till nattens intågande. Det gör idag till en bra dag.

Jag fick ännu ett samtal från Thailand. Bara det gör idag till en bra dag. Men jag berättade för honom att jag ju till vårterminen ska ut på lång, lång praktik. Får inte jag bytt min praktikplats kommer vi att kunna ses mycket, mycket lite under den tiden. Och som om inte bara det vore jobbigt nog så skulle jaggå på praktik nästan precis när han kommer tillbaka. Så hans 4 veckor skulle adderas med mina 8... gör matten och förstå att det vore jobbigt. Jag la fram mitt förslag och han tog det med ro, så nu är det bara den administrativa biten kvar. Jag saknar honom. Jag saknade honom. Men jag ville inte gråta efteråt idag, som jag ville igår. Idag var jag stark... och det gör idag till en bra dag.

Det var bra sälj idag också... eller relativt bra sälj i alla fall. Bra sälj är lika med glad chef. Glad chef är lika med avslappnade anställda. Det gör idag till en bra dag.

Sedan finns det ju saker som kunde varit smidigare. Som att mitt schema än en gång lagts om utan min vetskap. Jag trodde jag slutade 18:15, precis som vanligt. Men jag slutade inte alls 18:15, som mitt schema så hånfullt säger, utan 19:15. En hel timma längre. En hel timma längre på fötter ute på golvet. Sälj. Sälj. Sälj. Tänk poäng. Tänk poäng. Samma sak skulle ha gällt imorgon, men då ska jag åka tåg ner till västkusten så jag jobbar inte hela dagen. Att det idag bara är en dag kvar till jag får åka härifrån och ta det lugnt gör idag till en bra dag. Snart får jag andas ut.

Jag är kärlekskrank och saknar närhet. Jag är som en kvarlämnad sommarkatt på hösten. Lite jobbig. Det gör idag till en mindre bra dag...

Idag har inte mycket gått överdrivet rätt. Började hela dagen med att komma försent till jobbet. Ganska rejält också. Det för att mitt (av chefen) printade schema och chefens mentala schema inte stämde överens och schemaändringar tydligen inte förs vidare särskilt smidigt.

Dessutom var det dåligt sälj idag. Vi har inte känt av den förväntade julruschen. Det ser heller inte lovande ut för kommande dagar. Det gjorde ju såklart chefen på dåligt humör - det kostar att hålla butiken extraöppen, säljer vi inte går butiken back. Yaddayadda.

Jag tar allt personligt. Därför tog jag chefens dåliga humör personligt. Vet att det inte är något jag borde tagit på mig, men det gjorde jag. Helt ärligt undvek jag chefen hela dagen. När sedan Madde smög fram och sa "Thomas tänkte attackera dig, men du har ju nybörjarskydd" hörde jag "Thomas tänkte attackera dig, men du har ju nyanställningsskydd". Jag trodde att mitt jobb stod på spel... men det var ett annat spel. Madde är besatt av att få hela jobblaget med på tribalwars, ett relativt meningslös onlinespel. Hon pratade om det, jag kopplade inte. Det var uppgivna sekunder innan det blev rätt i huvudet.

Jag är i någon svacka just nu. Känner mig inte alls julig och både Lotta och Peter kan intyga att jag brukar bli julkänslig redan i slutet av oktober. Jag känner mig svag och utmattad... och ensam.

Jag har längtat efter ett telefonsamtal från Thailand... bara för att få höra hans röst en liten, liten stund. Idag kom det. På lunchen, när jag var som mest liten. Efteråt visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Å ena sidan var det ju det jag väntat på. Å andra sidan lät han så nära... och jag vill ha honom nära. Men han är inte nära. Han är på andra sidan jordklotet. Och det är inte nära... inte någonstans. Och det var jobbigt. Jag har blivit en sån mjukis!

Jag bestämde mig för att inte gråta och gick och jobbade med en klump i halsen istället. För jag saknar honom! Jag har blivit en sån mjukis!

Sen kom jag hem till en nedsläckt, kolsvart lägenhet som luktade gammal skogsbrand (efter att vi eldade i öppna spisen i fredags). Sedan dess har jag gjort tappra försök till husmorsanda, men försöken har fallti platta. Jag är totalt onödig och totalt onyttig just nu.

Jag har stått i spegeln och vridit och vänt men kan inte hitta en vinkel, ingen vrå, inte en endaste liten futtig hudbit som jag kan komma överens med. Jag gillar absolut ingenting av det jag ser. Jag känner mig totalt misslyckad... och ensam.

Varför dessa krav? Varför Emma, varför? Man kan inte vara bäst på allt, man kan inte vara vackrast och man kan inte vara smartast. Inte på en gång. Det funkar inte. Det är övermänskligt... jag förstår det. Jag förstår det och kan ta in det.... men jag kan inte, hur jag än försöker, applicera det på mig själv. Jag måste förtjäna, earn my place... och jag förtjänar just nu ingenting i eget tycke.

Varför måste jag avancera framåt, uppåt, hela tiden klättra i rangordningar och rank? Varför måste jag hela tiden försöka ligga i topp? Ha alla lösningar? Veta alla svar? Kunna allt? Vara perfekt? Speciellt när jag ändå aldrig känner mig perfekt. Med vetskap att jag är så långt ifrån det man kan komma, strävar jag ändå alltid mot perfektion. Det är övermänskligt. Otänkbart omänskligt. Ett omänskligt mål, en omänsklig strävan. Men kanske framför allt, ett orättvist krav.

Jag känner mig otillräcklig på alla plan, på alla håll och kanter. Otillräcklig. Och otillräcklig gör mig olycklig.

Jag trodde jag kommit längre än det här. Jag trodde jag var större än det här. Jag trodde...

Det har varit en citatens vecka. Jag önskar att jag hade skrivit upp allt, men det har jag inte.

"På den tjejen sätter det på rätt ställen om man säger så, så låt henne..."

Adam, angående godisberget i fikarummet på jobbet i förhållande till mig

"Januaaaari"

Jag påminner Lotta och Emil om hur statestiken ser ut för par som gör slut
- mörkaste månaden är yet ahead

"Har man inte haft någonting att göra med cellofan, då ska man INTE stå med på kortet"

Lotta är hård, men cellofanet var hårdare.
Cellofan - Lotta: 1-0 (Emil lekte inte med cellofanpåsarna och ska därför heller inte stå med på kortet)

Det är alltid lika fantastiskt att få komma hem, efter en seg och dryg arbetsdag, till en tom och nedsläckt lägenhet samt att behöva klättra genom ett trapphus som luktar utedass.

Alltid lika tacksamt. Och jag är inte bitter... och jag tycker inte synd om mig...


Jo, det gör jag visst.

Hade jag varit hund hade jag jagat min egen svans.

Jag har muterat. Jag har blivit en amöba... ett litet, litet djur... ett toffeldjur. Jag saknar honom och kan inte sluta tänka på att jag saknar honom. Det känns så konstigt att inte ha haft någon som helst muntlig kontakt med honom. Inte ens ett brusigt "hej" i min redan relativt löjligt brusiga mobiltelefon.

Bara några enstaka mejl... där han skriver mycket lite om hur mycket de gör. Inte konstigt. Har man semester i ett land i långtbortistan, så ska man också ha semester i långtbortistan... men allt vad det innebär (radioskugga, icke-krav, etc.)

Jag har transformerat... från självständig till löjlig.
Jag har påbörjat och avslutat processen.

Men olikt Kafka kan jag klia mig själv på ryggen och jag har än så länge inga matrester som ligger i ett kroppsveck någonstans och möglar.

Nej, nu går jag och somnar till Ett Herrans Liv - Julspecial.
God Bless.

Allt jag egentligen vill är att krypa ner i soffan i Västerås med vetskapen att han snart är hemma...
Jag skulle vilja säga att jag älskar honom.

Jag ska koka kalops. Ja, så är det. Kalops. Långkok och bökstök. Men det kommer räcka länge och mätta mycket.

Det får bli bra.

Jag känner mig så löjlig när jag blir sentimental och kräks ut klyscha efter klyscha på bloggen. Samtidigt som jag vet att det här är min blogg och jag därför får göra precis som jag vill med den, så kan jag inte låta bli att alltså känna mig löjlig. Jag tycker synd om den som läser det. Speciellt då stora delar antagligen inte orkar läsa om när jag mår dåligt - jag orkar det knappt själv. Jag vet inte riktigt hur och vad jag ska göra av mig själv när det kommer till det där. Att vara eller inte vara...

Jag är ju bara i mig själv högst dramatisk och känslosam, så att förtrycka det på bloggen vore att förtrycka mig själv. Kanske vore det bättre att dela upp sitt liv en smula? Skapa flera bloggar med olika syften?

Det känns onödigt, men kanske ett nödvändigt ont?

Nu hade jag mest av allt velat krypa upp i famnen på kärleken, men det är svårt. Distansförhållanden suger gnukadaver. Speciellt när det inte är vanlig distans det rör sig om längre... vi talar halva-jordklots-distanser. Men han har i alla fall landat och gett livstecken. Jag får vara nöjd. Han kunde ju krashat någonstans i någon bergskedja, begravts av laviner och inte hittats förrän om typ 80 år - infrusen i en glaciär. Och jag som väntat hela livet på ett avslut får flyga dit då ett äventyrargäng hittat en teckning föreställande mig när de egentligen var ute efter ett halsband (men som jag har haft hela tiden). Jag får berätta vår historia och somnar sedan in i lugn och ro. Och... eller... det... det låter som om det redan är gjort? Det låter bekant på något vis?! Ja, ja. Som sagt det kunde ju gått illa (Jinx, ta i trä!), men nu gick det ju bra. Jag upprepar: jag får vara nöjd.

Growdy iklädd t-shirten jag sov i sista natten i Västerås får heta duga när man inte har en älsklingsfamn att bli liten i. Man tager vad man haver och gör vad man kan. I takt med att doften går ur tröjan kommer också den överjordiska längtan att lugna sig... det är ju trots allt bara till mitten av Januari det rör sig om.

Distans alltså! Pwuh!
Ett jäkla påhitt!

Men vem hade i maj kunnat ge sitt högra lillfinger på att det skulle bli som det har blivit? Vem hade kunnat tro att jag skulle falla lika platt och hårt som jag gjorde när jag slog upp mitt ansikte i Åmål mot en betongtrappa? Bara det att denna gången gör det inte bara ont, denna gången är det luddigt och varmt på insidan. Jag offrar och jag får...

Jag är kär!

Har precis kommit tillbaka från julbord och en biljardsväng med jobbet. Jag är alldeles för asocial för sådana tillställningar just nu och är inget direkt fan av julbord som tradition(fenomen), men trots två spikar i en fot så var det ändå trevligt.

På tal om fötter lyckades jag innan tillställningen dessutom dra foten i dörrkarmen och det gör nu riktigt ont i vänster stortå som är alldeles blå och svullen. Jag tänker att om de bara amputerar halva tån så får jag vara glad... men jag har ju alltid varit lite av en hypokondriker, så det är säkert ingen fara.

Idag är jag ledsen och trött. Idag vill jag inte vara med. Den människa jag behöver nära lämnade jag i morse, nu är han på väg till andra sidan jorden. Andra sidan jorden är inte nära. Andra sidan jorden är så iniskogen långt bort.

Så idag är jag ledsen och trött. Idag har jag varit ledsen hela dagen. Idag sa jag hej då och var ledsen. Nu ska jag behöva stå ut med det i en månad. Det är ingen bra grej att säga hej då och vara ledsen om man inte ska ses på länge.

Idag är jag nästan helt övertygad om att en månad är jättelång tid... och att den där jättelånga tiden kan växa sig större. Större än nödvändigt.

Vilka sitter hemma ensamma en söndag som denna?
Svar: Jag... och pensionärerna.

Martin bor i ett hus fullt med pensionärer och seniorer. I fredags kunde man i trappuppgången ana att det bakom låsta dörrar bakades pepparkakor och saffransbullar. Jag fick inte vara med, bara stå i trapphuset och lukta på den lilla nybakade doft som smet ut genom postinkasten.

Idag skulle jag gissa på att det är söndagsstek med rödvinssås... möjligtvis någon slags brunsås. Gräddigt luktade det i alla fall.

Ja, det är då sanneligen inte lätt att vara igelkott i dagens samhälle. Det är heller inte lätt att vara livets metafor personifierad... eller ja, i detta fallet kottifierad. Hur man än puttar och puttar glider allt en ur händerna för att sedan komma tillbaka och bita en i rumpan. Hujeda mig!

(Så extremt bra igelkott. Tack lillasyster!)

Man vet exakt hur mycket någon betyder för en när man helt plötsligt, och totalt oprovocerat, får för sig att denna någon kommer försvinna bort, dö, och man inte kan hjälpa sig själv utan gråter flod efter flod.

...och sedan när floderna blivit ett hav och man kommit på hur cyniskt det är med död och sådant och hulkandet börjar avta känner man sig tom, stum och förundrad.

Är det alltså så? Är det alltså så jag känner? Så mycket?

Lotta har, enligt min statcounter, varit min överlägset bästa hänvisare. Alltså bloggwise. Enligt statcounter, har det alltid varit från hennes blogg som överlägset flest har hittat till min i sammanfattningen.

Men någonting har hänt. Helt plötsligt ligger Peter i topp. Jag vet inte riktigt när eller var, men någongång har alltså vinden vänt.

25kvm. Kanske inte mycket, men ändå något.
Definitivt väldigt mycket bättre än en kartong bakom konsum. Februari och Mars brukar vara regniga och inte tacksamma för kartonghus.

Jag har kommit fram till att det där med distanser inte är så mycket egentligen.
Det kunde varit mycket värre.

Nu har jag ett eget Spotify-konto! För jag har en pojkvän som kan ordna sånt. Jag har en fin pojkvän. Tack, pojkvän.

Det känns bra att bo i ett kollektiv där de inneboende mentalt är 40+ (i vissa fall 60+). Det drar min åldersångest neråt och mina inbillade 26 år blir snarare 16. Idag har jag till exempel hållit en spontan lektion om smileys.

"Den här betyder att man är glad. Den här betyder att man är ledsen... och den här... Titta! Det är en gubbe som viftar med en vimpel!"

Ibland är jag bara såååå pedagogisk!

• På morgonen, which I'm sure att många andra också är, är han mosig och rosig i ansiktet och håret står åt alla håll - det är hel galet sött.
• Han är normal... eller i alla fall relativt normal... mest normal utav alla jag känner - till skillnad från min övriga bekantskapskrets (mig själv inräknat)
• Gentleman
• Sitter och trycker på ett Spotify-konto.

Om du inte vet vad Spotify är ber jag dig ödmjukast att kolla upp det. Det är (just nu iaf) exklusivt och skitbra. Ett verktyg som man endast kan använda om man blir inbjuden från befintliga medlemmar (såvida man inte vill betala medlemsavgift). Det är helt enkelt den nya flugan som kommer konkurrera ut nedladdning och jag är snart inne i smeten. Tacka pojkvännen! Tjoho!

Snälla Tomten. Jag har varit väldigt snäll i år. Får jag ett halsband då?

(Föresten, stavar man Tomten med stort eller litet t? Nu pratar jag ju om THE Tomte, alltså borde det vara stort T. Men man vet aldrig med det svenska språket!)

Man kan kanske tycka att det gått lite väl långt, men vi trivs mitt uppe i julhysterin och bidrar mer än gärna. Peter har letat fram sina broderade hängslebyxen i sammet, Lotta hittade sin matchande stickade biltröja. Emil drog tomte-lotten i år. Han börjar bli riktigt övertygande med sitt "ho-ho-ho, finns här några snälla barn?". I vilket fall, Herrskapet önskar en God Jul lite i förtid.

Vi går alla fortfarande runt i pyjamas. Eller... inte Peter, han jobbar. Jag tror i alla fall att han inte har pyjamas, jag hann inte upp ur sängen innan han gick så jag kan egentligen inte uttala mig om det.

Men jag har pyjamas och Emil har pyjamas. Lotta har duschat och borde ha pyjamas för att vi andra har det. Hon har nog kommit längst... näst efter Peter då. Jag har inte sett Lotta sedan hon duschade, så egentligen kan jag inte uttala mig om det heller. Men jag hoppas att hon har pyjamas. Det vore roligt.

SR har nu lagt upp inte bara en, utan två (webb)radiokanaler med julmusik. Man kan välja mellan "klassisk jul" och "bjällerklang".

Jag är ju ung och lite bold, därför väljer jag bjällerklang framför den klassiska julen. Men alla får ju välja sin kanal.

(Nu spelas: Wild Rover - Jul i Illevik
Det kanske man kunde klarat sig utan.)