Jag kan rapportera att tentan gick bra. Jag skrev tills fingrarna ville blöda, non-stop i två komma fem timmar. Och inget ordbajseri. Bara matnyttigt.

Nu är det helg... as in helgen vi alla sett fram emot. Jag vaknade bredvid ett ljushårigt ruffs i morse och kände att, trots den tråkigt gråa och tunga himlen, att allt var precis som det skulle. Masa sig upp för frukost och trevligt sällskap.

Vi har besökt julmarknad. Och trots att den var lite av en besvikelse gör sällskapet så pass gott i magen att det inte gör något. Besvikelsen låg mest i det dåliga vädret och den bruna, blöta marken.

Snart är det dags för pizza, öl och vita ryssar. Kanske lite glögg också... om männen kunde skynda lite. Jag borde power-nap'a, men som ett barn på julafton är det svårt att sova.

Tajm tå kräck de båttäll, aj tink!

Jag är härmed glad att kunna informera att allt är precis som det ska i Herrgården. Krig innan middagen (läs: födointag), kärlek därefter.

Allt är precis som det ska.

Jag vet att fredagen inte ens är påbörjad, ändå är det närheten av helg som gör mig alldeles varm i tårna, rosig om kinderna och kittlig i magen. Den här helgen blir topp. Imorgon kväll kommer saknaden tillfredsställas och försvinna. Jag kommer få vakna bredvid han som får mig att må så bra som man kan må. Det blir frukost i muntert sällskap och utflykt med detsamma. Julmarknad, eldning i öppna spisen. Myspys och jag blir alldeles spinnfärdig när jag tänker på det.

Helgen blir kalas!

Har precis förlöst mitt historiekunnande inför den stundande tentan. Studiegruppen samlades i Herrgården klockan 14 och fikade på kaffe och wienerlängd till klockan blev närmare bolibompa.

Tydligen hade resterande gruppen mindervärdeskomplex och stresskänningar inför morgondagens test. Borde jag kanske också besitta något dylikt? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag orkar. Jag tror inte det.

Men kanske jag borde trissas lite grann? Bara lite yttepytte? Jag menar, jag kan ju knappast det som tentans frågor till största del kommer behandla. Eller jo, jag kan nog. Jag har faktiskt bra koll på det. Bra i den bemärkelse att jag inte läst något sedan i fredags. Men det är lugna puckar.

Jag orkar inte stressa upp mig. Går det så går det, går det inte så gör vi om det. Gör om, gör rätt. Nu är nu och då är då.

Hört i pluggru....err... förlåt, vardagsrummet:

-Idag har vi haft lektion i excel! Bara vad fan?! Fyra timmar excel! Liksom "Klickar du här så kan du ändra färg".

Min systerdotter har börjat läsa. Hon är fem. När hon var två och ett halvt kunde hon grammatik. Hon har i dagens läge tagit alla simmärken på simskolan som förutsätter att hon simmar upp till hundra meter och dyker och gör alla möjliga saker som jag inte minns att jag gjorde när jag var fem. För hon är alltså bara fem.

Jag är bara 21. Jag är bara 21 och halvvägs in i en drygt fyra år lång utbildning. När jag är 23 är jag lärare... riktig lärare... utbildad lärare. Jag kommer att ha löjligt höga lån som ska betalas. Jag känner mig inte som 21.

Nej, jag känner mig så sjukt mycket äldre. 21 representerar min mentala ålder mycket dåligt. Med mental ålder menar jag inte nödvändigtvis hur andra uppfattar mig, utan snarare hur jag uppfattar mig själv.

Ska jag inte få vara 21? Har mitt 21-tåg gått? Hur hittar man minst tre år bakåt?

Anledningen till att allt står still är inte att jag inte har saker att säga, utan att jag helt enkelt inte orkar säga det.

Är det mycket löjligt att erkänna att man ser grymt mycket fram emot Britneys come-back?

Jag ser grymt mycket fram emot Britneys come-back, i alla fall. Det låter bra och det känns bra att skaka rumpa till. Grattis, Britney!

Klockan är 9:59 och jag uppe och redo för frukost. Bring it!

Idag har jag ingen aning om vad jag ska göra. För er som undrar går studerandet över förväntan. Idag funderar jag på en day off. Fast sen så vet jag ju också att om jag pluggar på riktigt duktigt idag så behöver jag inte plugga någon annan dag... och det är ju liksom inte som om jag har några vettiga planer annars.

Snön ligger fortfarande kvar och det är kallt ute. Vinterkallt. Friskt kallt. Ändå ganska trevligt kallt. Så kanske att jag tar en liten tur till ett litet café, läser en liten bok och dricker en liten kopp te. Unna mig. Jag förtjänar't!

Inte bara studierna går bra. Förhållandet går också bra. Yay och tummar upp! Det är så att man önskar att man finge fler dagar än vad som gifvits. Fler kvällar att somna bredvid någon som kryper in med iskalla tår under mitt varma täcke och kanske framför allt fler mornar med någon som är alltid lika glad att se en blinka yrvaket mot ljuset med hår på sne och kuddveck i ansiktet.

Jaja.

Vilket tråkigt inlägg. Jag är bra på det där! High Five!

Snö, va?!

Jävla Extreme Makeover Home Edition!! Här sitter jag invirad i en fleecefilt och grinar mig rödögd. Jävla småglin som måste vara så söta. Jag känner mig ju så... så... amerikansk!

Titta på del 3 av 5 av Thibodeau-avsnittet. Ni behöver inte titta på hela, utan snabbspola till 4:24. Den som inte gråter av lillkillens finfina gest har ett hjärta av sten!

Men det är inte okej, inte okej(!), att visa snyftprogram så där lagom till att alla ska komma hem. Risken finns att man blir påkommen med sitt snyftande och hulkande. Det är inte okej. Inte okej! Jag har en image att tänka på!

Förövrigt är världen vit ute. Jag skulle gissa på åtminstone en centimeter snö.

Vintern har kommit till Västerås. Redan när jag kom i Söndags var det mörkt och kallt och gräsmattorna täcktes av ett spetsmönster av fastfrusen snö som fallit tidigare under dagen. När jag nu, finally, kommit för mig att skriva det här inlägget yr snön utanför fönstret.

Jag åkte alltså till Västerås, inte till Västkusten. Det var det enda som kändes någorlunda rätt och bra. Jag panikpackade, sen åkte jag. Bara så där. Pow. Jag hade inte den blekaste om vad jag hade att förvänta mig eller ens vad jag kunde förvänta mig att förvänta av hela äventyret, för ett äventyr var det. Jag hade klumpar av ångest i hela kroppen, på varenda muskel, ändå kändes det bra - jag gjorde något åt situationen, jag tog kontroll och jag styrde. Jag gjorde vad jag kunde.

Inte ens han hade en aning om vad han skulle vänta sig. Vad han skulle känna när jag väl stod där, in the flesh... en levande varelse några centimeter ifrån, inte bara en röst från flera mil bort.

Men vi spenderade en bra, givande kväll. Vi pratade. Vi snyftade. Vi skrattade. Vi upplevde det finaste ögonblicket i det här förhållandets (korta) historia. Nu känns allting bra. Allting känns rätt... för båda. Jag tror inte det känts så här bra någonsin.




Så det må vara vinter och kallt ute, men i hjärtat är det sommar och Sahara-varmt.

Etiketter: Kärleken, Martin

Det känns som om jag har fjärilar i magen. Eller nej... inte fjärilar... snarare tomtebloss. Något som sprakar, sparkar och skapar någon slags illusion av explosion, men ändå är rätt hemtrevligt. Fjärilar är för pussies och posers.

Andan är återfunnen i något slags andra andetag, men den sitter i halsen. Man vill, men än är inte spelet över och därför kan man heller andas ut. Jag har knutor och knutar i musklerna mellan skulderbladen. Inte heller axlarna har vilat. Bröstkorgen har varit låst.

Även om det slutar i faktisk explosion, även om saker inte blir som de borde... kanske kan jag ändå få gå rak i ryggen? Kanske kan jag få räta ut en tyngd och krokig ryggrad?

Detta inlägg blir denna blogges 400:e. Grattis bloggen. Du har blivit stor, kanske inte så mogen men stor. Det är storlek som räknas.

I vilket fall så är det inte ett jubilant inlägg som väntas utan det av den motsatta karaktären.



Min kära mami brukar säga att jag är bra på att må dåligt. Hon brukar inte säga det så här, men det är så jag säger det; att jag blir lite av en överhettad gris i ett gyttjebad - jag njuter och vältrar i det. Jag är således inte vidare barmhärtig mot mig själv.

Till mitt försvar skulle jag dock vilja tillägga att livet inte är helt 100 det heller, det är faktiskt ganska bra på att vara sucky. Teaser. Jag kan inte säga att handen jag sitter på nu är särskilt smickrande, men jag gör vad jag kan. Jag gör vad jag kan.

Tid.
Tid.
TickTack.
TickTock.
Jag har tiden, har han?

Vi får se var det bär hän.

Jag ber om ursäkt för föregående inlägg. Rätt ska vara rätt tänker jag och publicerar därför en riktig, autentisk bild på Peter.


Än en gång, sorry!

Jag sa ju att jag skulle berätta om eldsvådan i brödrosten(!) och det har jag ju inte gjort än.

Idag är det onsdag och jag har knappt skrivit någonting om helgen som passerades. Det finns egentligen inte jättemycket att berätta. Inte många historier, men den om eldsvådan är värd att lägga ner lite tid på. Mest kanske för att jag aldrig varit med om en brinnande brödrost. Det är fascinerande.

Idag är det onsdag. Dagen för branden var lördag. Vi var bakfulla. Vi var trötta och slitna. Vi skulle göra frukost. Martin skulle koka ägg och rosta bröd. Jag vet inte vad jag skulle göra. Vi däckade i dagbädden som står i vardagsrummet. Pratade och skrattade lite åt föregående kväll.

Efter ett tag började det lukta bränt. Fan! Bröden! När vi kommer ut i köket slår det flammor från brödrosten. Inte små heller. Men Martin är en händig karl, han ordnar steken så att säga. Han släckte elden. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Jag var nog mest irriterad över det faktum att vi inte hade en brandspruta och förundrad över att brandvarnaren inte gått igång - hall och kök var rökfyllda rum, nästan så man kunde skära en bit av röken och servera på fat. Senare kom vi fram till att det inte kan finnas någon brandvarnare i hallen, om det fanns så fungerar den i vilket fall mycket dåligt.

När vi efteråt öppnade fönstren för att vädra vällde tjock rök ut. Det måste sett ut som om det fortfarande brann.

Vi mådde inte jättedåligt efter det äventyret - adrenalinet hade skjutit bort bakfyllan för en stund. Kanske är det så man bäst botar en dålig bakfylla? Med lite eld?

I vilket fall kan jag meddela att brödrosten lever, lite rökskadad men snart helt återställd.
(Käre Martin trodde sig dessutom veta att ur brandsynpunkt så är brödrosten det farligaste köksredskapet. Vi hör således till statistiken.)

Etiketter: Eld, Frukost, Martin

När man kommer sig själv med att bli upprymd över att få se ett helt avsnitt av Xena, då vet man att tristessen växt till nya höjder. Då kan man ifrågasätta sin motivation och egen vilja.

När man några timmar senare upptäcker att man sitter och nickar med till Dr Phils relativt meningslösa så kallade show... ja, då vet man att det antagligen inte blir sorgligare. Då är det bara att ge upp.

I såna lägen är man tacksam för Project Runway... trots att man redan sett alla säsonger.

Suck.

Etiketter: Dr Phil, TV

När man inte har något speciellt att blogga om bör man heller inte blogga. Men just nu har jag skittråkigt. Verkligen. Skittråkigt.

Utav alla oss i kollektivet på Herrgårdsgatan så är min blogg värd minst. Både Piddes och Lottas är värd nästan det dubbla.

Vad baseras värdet på? Någon som vet?
Min stolthet står på spel här.

Det är sugigt. Jag brukade aldrig gråta. Nu gråter jag för ingenting. Det sägs att förmågan att känna en känsla ofta leder till helt register... och jag känner hela registret just nu. På samma gång. Då kan man gråta. För att lätta på trycket. Det är konstigt hur någon som egentligen inte är ens familj kan få en att känna ett helt register, ett helt kalas på en och samma gång. Kittel och smisk. Snusk och oskuld.

Trots att jag vet att den ljusare framtiden ligger mindre än en vecka framåt känns det ändå väldigt tungt med hej då. Jag vänjer mig aldrig. Även om karantänstiden efter blir kortare och kortare för varje gång, så vänjer jag mig aldrig. Om jag kunde leva nu och inte sen eller då, då kanske det vore lättare? Kanske om jag inte var en bomb, då kanske det vore lättare?

Allt är så fint. Rosa skimmer. Och jag är kär. Bara det att kärleken är där. Och där innebär mycket väntande, längtande och resande. Det är väl sådant man får ta för att må bra... för att få vara kär. Och jag känner någonstans att det få vara värt det... om jag får vara kär.

Nu ska jag suga på den här karamellen, because it tastes so good despite all the bittersweetness. Sen ska jag dricka te hos Caroline. Efter det ska jag berätta om eldsvådan i brödrosten, hög barnota och överkokta ägg.

Just nu kan man, om man är min vän, på facebook hitta 369 taggade bilder på yours truly. Tänk, det är som om någon suttit och laddat upp en bild per dag i drygt ett år. En bild på mig per dag... i ett år.

Mais, c'est bizárre!!

Jag blir arg. Jag blir riktigt arg. Jag bli riktigt, riktigt utom mig arg. Varför? Jo därför...

Ett av mina favorit-Hollywoodpar kan komma att skilja sig. Inte för att de vill, nej nej, utan för att deras äktenskap kan komma att ogiltigförklaras. För det är så i Amerika, och världen i stort, att homosexuella nästintill inte har några som helst rättigheter och att jämställa ett homosexuellt äktenskap med ett hetrosexuellt är att häda! Häda, kära läsare, häda! Därför kan Portia de Rossi och Ellen Degeneres äktenskap komma att ogiltigförklaras. För de är hedningar! Hör mig H E D N I N G A R!

Hela sexuell läggning-diskussionen känns så förlegad och vi borde teoretiskt sett kommit längre än vad vi faktiskt i praktiken gjort. Jag blir trött bara jag tänker på det. I vad ligger det mänskliga värdet och var hittar vi facit för vilken kärlek som är värd mest? Dubbelmoralen, kära vänner. Älska fritt (men tänker du lägra en av samma kön så är du inte välkommen här, valet är ditt!). Love thy next (as long as he's not one of them homosexuals).

Jag blir så arg!

Nu har jag varit borta jättelänge från datorn. Har något hänt när jag kommer tillbaka?
Svar: Nej.

Varför tycker tror vi att internet är så kul egentligen?

Det finns två saker jag inte får (eller kanske rättare sagt inte bör) göra under stressade perioder. En av dessa tu är dessutom en av mina största laster och som jag, utan resultat, försökt skära ner på och under vissa perioder till och med försökt skära bort helt. Jag talar om kaffeknarkande och tuggummituggande.

Mitt koffeinberoende har pendlat fram och tillbaka under månader och år. Ena dagen behöver jag kaffet för att komma upp ur sängen, andra dagar är det mitt uppåttjack och det enda medlet som kan få mig på en någorlunda stabil humörkurva. Men är jag inne i en stressig tid, är det mycket jag måste göra eller problem som måste lösas då bör jag hålla mig långt ifrån det bruna guldet som doftar så gudomligt.

Med tuggummi har det aldrig rört sig om samma seriösa beroende. Jag tror att min tuggummikarriär började på mellan-/högstadiet när det av någon outgrundlig anledning blev inne att i väskan ha en påse Extra. Innan dess var tuggummi något som antingen hörde de sockriga lördagarna till eller eventuellt en bilfärd med fadren. Sedan dess har jag väl inte direkt varit en tuggummijunkie, men tuggummin tillhör vardagen och skitkäckt när man varit på språng och/eller ätit något inte så smickrande till lunch. Eller när man skulle på dejt. Eller ska ut på krogen.

Nu kommer vi till varför jag inte bör tugga tuggummi och dricka kaffe. Jo, det är så här att min mage inte är så där händigt och bekvämt tålig. Jag har stressat upp mig över småsaker hela livet. Jag har haft ångest över skitgrejer. Jag har ju dessutom spelat magsäcken spratt då jag inledde mitt liv med att vara liten och magsjuk och sedan blev bulimiker. Det har satt sina spår ska jag säga. Jag får helt enkelt magsår av att dricka för mycket kaffe och/eller tugga för många tuggummin.

Så är det. Men idag har jag minnsann både förtärt kaffe och tuggummi. (Wöööwöööö. Living on the edge! I say living on the edge!) Vilket jag känner stiger mig åt huvudet. Bokstavligt.

Att man är så känslig va? Nu ska jag städa klart, låtsas att jag inte är så mesig och sedan ska jag inhandla ett par nya byxor eftersom jag är dålig på det där och nu inte ens äger ett par hela. Jag ska köpa ljus också och vin. Här ska lyxas till helgen. Mer om det sen.

På fredag, på freeeeeeeedag. Freeeeheeeeedag!!

Bild: treehugger.com

Charmigt med en gammal buss, mer eller mindre gjord av trä och packad långt över rimlighet med ivriga resenärer. Det hade jag gått med på. Det hade varit charmigt. Men skulle samma situation uppstå med Swebus kan jag inte se det charmiga. No Sir! Det finns inget som helst charmigt med en överfull Swebuss. Men ska inte skjuta sig i varken huvud eller fot förrän man faktiskt är där. (Tänk positivt! Tänk positivt!)

Tänkte dra en sushi på stationen, det får jag känna mig nöjd med. Sushi gillar vi.

UPPDATERING: Nu kom papi hem och hade köpt finfin chiabata, "som du kan ha som färdkost... om du vill." Min papi är den bästa papin! Vi skjuter på sushin. Jag tar en chai istället.

Bild: SvD.se

Grattis USA till tillfångataget förnuft!

Jag valvakade inte så bra. Men det blev som en liten och illa pyntad julafton att vakna upp med förväntning i magen - hade det, eller hade det inte gått vägen? Jag har varit sjukt julsugen de senaste dagarna. Julen hänger i luften och ett presidentval i USA, ni får ursäkta, kommer inte i närheten av julfirande. Icke sa Nicke.

Men tänk att få fira jul i Vita Huset... som the Obamas ska göra iår. Ojojoj, så läckert.

Förresten och appropå ingenting kan man hitta sånna här:



...på min mammas dator. Alltså hur många mödrar har supercoola bilder på leksaksdinosaurier med en torpedanordning(!!) på ryggen?

I natt är det valvaka. Jag hade velat klippa ihop en tillsynes meningslös bild med en val och en judisk likvaka, liksom val+vaka, men klockan är trots allt 23:17 så min komiska sida får stå tillbaka för Hypothalamus alltför järnhandslika styre. (Daaaam you, Hypothalamus. Damned you be!!)

I vilket fall. Jag ska nog valvaka. Det känns på något sätt och av någon anledning mycket lockande. Trots att valet är på andra sidan atlanten och jag själv inte har rätt att rösta, känns det alltså lockande. Och jag som knappt valvakar de egna valet, som jag själv röstar i. Jo tack, jag är ung men inte så ung - jag har röstat!

Blir det valvaka, blir det valvaka i ensamhet. Ingen av mina föräldrar tycker att det är en bra idé - de har jobb att tänka på, jag har bara en tågfärd. En jefligt lång och tråkig sådan. Men i alla fall.

Nu ska jag väl fortsätta gräva mig igenom Muminböckerna. Ni vet nog redan att man i Muminböckerna hittar svar på de flesta av de existensiella frågor man ställer till sig själv under en livstid. Muminfamiljen besitter ett stort hjärta och minst lika stor, om inte större, hjärna. De slår mig förundrad varje gång.

Tills saker börjar röra sig i USA återfinns jag nog i Mumindalen.

E: du e eeeeen centimeter från att vara ordboksdefinierad dvärg!
S: "...en gång var hon med på en cirkus, nu vet ingen var hon är" tjorven
och stinas rasistiska låt handlar om mig!

E = Jag
S = Syster

Kul grej eller hjärnslakt? Jag vet inte vilket, dock vet jag att jag måste komma igång med novellen om den någonsin ska bli klar. Nanowrimo är ett projekt som kanske kan göra bot på min bristande självdiciplin och lata karaktär.

Jag vet inte. Den som lever får se.

Jaha? Och nu? ('kliar sig i huvudet')

Nu sitter jag och känner hur marken under mig svänger fram och tillbaka för att ibland gör en heltvändomtwist med medföljande efterskakningar. Nej, jag är nog inte riktigt kry.

Jag skulle kunna ta och berätta om vilken fin flickvän jag är, som tar sin make hem när han råkat bli allt för full och knappt kan gå. Hur jag mellan hulkningar och spyor masserar ett spänt axelparti och försäkrar att läget är under kontroll - vilket det är. Hur jag klär av och bäddar ner och sedan själv sover på soffan. Jag skulle kunna berätta om vilken fin flickvän jag är som några nätter senare stannar uppe halva natten när pojkvännen har rejält med magont. Hur jag då masserar och håller sällskap. För en fin flickvän, det har jag gett mig tusan på att vara.

Men nu, när jag själv behöver massage och varma ord från någon som tycker varmt om mig är han långt borta. Drygt fem timmar bort är han. (Med detta inlägg menar jag inte att han inte ställer upp, för mi gawdh det gör han!) Och usch vad synd jag tycker om mig nu. Ja, usch. För olikt Piddor mår jag inte dåligt för att jag drack tequila. Jag mår dåligt för att det i världen finns illasinnade bakterier och baciller och för att mitt immunförsvar är (medfött) dåligt tränat för direktstrid.

Jag antar att jag får nöja mig med att vara på västkusten och ha en mage i obalans. Kramp och sånt gör sig nog minst lika bra hemma hos föräldrar som hos deras svärson. Om inte bättre? Jag vet inte. Jag är den som tar hand om och inte den som blir tagen hand om.

Ajaj. Magont. Kramp.

Nu sitter jag här och tittar på gamla bilder. Jag funderar på ett lugg igen. Kanske en rak hellugg eller en snajsig sned en? Kanske en som följer ansiktet eller kanske en riktigt kort? Eller kanske ska jag helt enkelt låta det vara som det är och hoppas att jag någon dag får långt hår igen?


Jag vet ju att luggen kommer vara kul i kanske en dag, sen kommer den vara inaktuell och booooooring. Så kanske borde jag låta den vara?





Jag vet inte riktigt. Vad är liksom alternativet till en lugg? Jag menar, om man vill ha lite förändring i vardagen?

Jag är en bra moster och tar med Sjöleoparden på Universeumsäventyr. Jag hade minst lika kul som ungen!

" Jeff Stonestreet, 61.
Hemlös. Statesville, North Carolina.
Ensamstående.

[...]
6. Jag röstar alltid på republikanerna. Jag skulle aldrig kunna rösta på en
garderobsmuslim som Obama, med Hussein som mellannamn. Det tycker jag verkar misstänkt. McCain kommer att bli en bra president som kommer att sätta det
amerikanska folket först. "

...och appropå val:

Ser han inte lite skev ut va? Lite snopen så där. Visst gör han?
Bild: National Geographic (God bless!)

Lite sambo-romantiserande. Vi saknar varandra ibland. Just nu tycker jag om mina Sambos så här mycket:

Etiketter: Foto