Idag har hittills varit en dag av trött uttråkan och lycklig nostalgi. Och det hela sattes igång av den storväxta bullmamman som knödde sig ner bredvid mig på bussen i morse. Och med knö menar jag verkligen knö - jag satt praktiskt taget upptryckt mot bussfönstret. Hon luktade kanelbullar och hon log mot alla. Hon var fantastisk. Och det faktum att hon inte bara satt på sitt säte, utan också tog upp halva mitt gjorde ingenting. Jag kände mig trygg bredvid bullmamman. Jag kan komma på x antal faktorer som skulle kunna ha gjort morgonen even better. Men jag väljer att njuta av morgonen som den var.

Idag tänkte jag på de lyckliga vårdagar vi som lågstadiebarn spenderade i en stor trädgård som låg på vägen till fritids. Vi som i Christian, Gabriel och jag. Jag tänkte på hur vi kunde spendera hela eftermiddagar i den trädgården trots att vi lovat att gå raka vägen från skolan till fritids. Jag tänkte på hur vårt mål efter skolandagens slut kunde vara att spendera hela eftermiddagen i trädgården.

Varför ville vi så gärna spendera våra dagar där, i trädgården? Varför struntade vi i att gå till fritids trots förmaningar och oroliga fritidsledare? Varför vi struntade i hur vi till slut blev förbjudna att gå in i trädgården?

Det var en stor fruktträdgård med äppelträd, bärbuskar och rabarber i stora grönsaksland. Vi fick äta vad vi ville, vilket vi gjorde. Men större delen av dagen sprang vi mest barfota. För i trädgården bodde två hundar. De blev till slut så vana vid våra dagliga visiter att de kunde komma och hämta oss vid grinden. De älskade oss och vi älskade de soliga eftermiddagarna med dem.

Idag är det grått, fuktigt och kallt ute. Trädgården känns långt borta. Hundarna är långt borta. Christian och Gabriel är långt borta. VI är långt borta - vi har vuxit upp.

Jag vet att Christian var på god väg ned för junkiebanan. Gabriel blev trångsynt och högervriden. Jag blev som jag blev. Jag vet inte vilket som är mest fucked-up, men säkert är att de naiva barnen i trädgården lever kvar i minnet.

Åh. Vad högtravande det blev!

Etiketter: Nostalgin