White Ninja, så klart!






Nu ska jag kolla igenom de säkert 300 seriestripparna jag missat sedan jag gav upp/glömde bort White Ninja. Booya!

(den om den feta sköldpaddan är en favorit of old.)

Det är inte svårt att se smådrogad ut. Det är heller inte svårt att ha ett Hilton-lazy eye. Jag har ett.

Jag tänker mig att vi slår ut min dag på papper och för lite statestik. Jag tänker mig ett färgglatt diagram. Det vore trevligt. Vad som är mindre trevligt är att den längsta stapeln i diagrammet skulle vara "besviken". Ja. För idag har jag procentuellt varit mest besviken.

Jag blev besviken när jag gått upp tidigt, åkt till Halmstad och letat upp killen på arkivet... bara för att sedan konstatera att där inte fanns något att hämta. Jag fick åka hem tomhänt. Jag blev besviken när jag äntligen fick tag på journaltanten och hon sa att hon inte tänkte fixa några journaler. Vidare blev jag besviken på det inte var varmt nog för att jag skulle kunna sitta ute och ordna mina papper. Alltså, mest besviken.

Jag blev dock inte besviken när jag ringde muséet och fick prata med en trevlig kvinna som sedan skickade precis det jag ville ha - bilder till uppsatsen. Så skål för trevliga kvinnan på muséet. Så dagen har inte varit bara till stor besvikelse.

Idag är det torsdag och enligt bloggar jag följer, tweets och facebook (detta eviga facebook) är det idag happy horse day. Tydligen är alla torsdagar officiellt hästdagar. Jag känner mig inte riktigt på rätt humör för att fira alla glada hästars dag...

...därför tänkte jag idag istället fira Christer Fuglesang. Enligt hans hemsida är det 97 dagar och en jäkla massa ytterligare siffror tills han skjuts upp igen. Hemsidan är förövrigt riktigt festlig. Riktigt spejsad. Jorden snurrar och tittar man tillräckligt länge på Web-Christer så blinkar han. Riktigt spejsat. Passa på att kolla in de riktigt käcka vykorten också.

Man kan också lyssna på när Christer sommarpratar. Så det har jag gjort. Hela dagen. Och det är ingen överdrift. Jag tror jag kan det utantill och jag vet inte ens varför jag lyssnar på det i första hand. Jaja. Så kan det gå.

Happy Fuglesang, liksom.

bild: NASA

"Jag är less på att sova utan dig"

skiver han. Och jag vet vad han menar, för jag känner samma sak. Även om lyckan över att vara efterlängtad och i någon grad behövd är smickrande och stark, är det ändå sorgen och frustrationen som är de mest genomslagskraftiga känslorna. Jag vet att det kommer, jag vill inte, men jag vet att det kommer. Jag vill inte bli känslosam, men det är svårt.

Det är hårda bud för den som alltid har åtminstonne några mil emellan, några mil till allt det där man helst har inom en armlängds avstånd. Att behöva planera allt. Att behöva planera kring de stora händelserna; födelsedagar, påskaftnar, etc; kring familjer, ekonomi och ledighet. Att behöva missa vardagen och de oförutsedda händelserna. Att behöva uppdatera istället för att dela. Att alltid vara ett relativt tillfälligt inslag. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre.

Det blir allt för många nätter man lägger sig och placerar telefonen invid kudden... "i fall om att", som det heter... men mest för att det är den enda port till kommunikation man har in i den där andra vardagen. Jag kan nå och bli nådd. Det är sorgligt men sant, att personer som betyder så mycket har blivit reducerade till att enbart vara ikoner i min telefon som talar om att jag har ett meddelande jag ännu inte läst, eller påminner om att jag missat ännu en liten del av livet på annan ort.

Jag vet inte hur det är på hans planhalva, om det slår lika hårt. Kanske är han bättre än jag på det där med hantering och sortering av känslor. Kanske är det andra faktorer som spelar in.

Jag är liten och jag behöver dig.
Nära.

Och jag skiter fullständigt i om det är relevant läsning eller inte.

Ja, jag har återvänt till västkusten efter en minst sagt turbolent och högst olustig snabbvisit i Karlstad. Jag önskar jag hade mer tid... och mer vilja att gå in i detalj hur läget är, för läget är en massa. Men kanske just därför att läget är en massa så varken orkar, vill eller har jag tid till att gå in i detalj om hur läget är. Ja. Typ så.

Istället bjuder jag på det här. Spännande va? Äntligen har jag fått förklarat för mig varför Marion stundtals ser drogad ut - är man baserat på Snow White-No Eye så är det inte konstigt. Undrar just hur Disney tänkte.

"Hey, Gene. Here's one we can use... Err.. "Mowgli throwing rock". Jungle kids like sooo don't eat, so fatten up the white kid and no one will notice."

...eller nåt... kanske.

Om kändisskap:
"The whole buissness of fame is quite odd, and I like talking about it because people think it must be wonderful to be famous and you know it's fine... but it doesn't solve the problems of life. [...] I'm getting a bit serious now but I'll tell you what I really think. I think that most of us are struggling to find real meaning in our lives, to find things that we think are very, very meaningful. And I think in current society there is such emphasis on celebrity that people feel that celebrities lives have more meaning than their own. I think that's complete bullshit! It's just that if you see lots and lots of people staring at someone, you think "well he must, that person they're staring at, must know something I don't know." It isn't true at all, it just means they're #2 banana in a sitcom."

Om att vara kändis:
"[...] and the other thing is that people, when you're famous, people come up and they say the same thing. They say "mr Cleese, I just have to tell you how much your work has meant to me over the years. And what a gift it is to bring laughter into the world and how much joy you've brought to me and my family in the last years" you see? And you really want to tell them to piss off, because... The first threehundred times somebody said that you thought it was terrific, but once you get to the fifteenthousand time... it's just the fact that the repetition just kind of robbs it of any sense of meaning. Remember when you were a kid and decided to say a word fifteen times? Kettle, kettle, kettle... and you suddenly think it's not really a word and it's, any kind of emense repetition robbs that..."

-John Cleese, intervju under the Montreal Comedy Festival 2006

Jag bjuder på lite Västkust.
Lite visuellt, lite audio (spotify).

Jag är just nu på Västkusten för att författa uppsats. Mitt ämnesval kan tyckas tungt och sorgligt, men det ligger så mycket värme i det att det inte gör något. Jag har väl också en naturlig dragning till det lite sorgliga och svarta.

I vilket fall. Vad skriver jag om? Jo, jag har ju valt att skriva om de TBC-barn som skickades till Varberg för behandling och som aldrig kom härifrån. De skickades hit då någon (Dr J.S. Almer) hade genom studier kommit fram till att Varberg var förhållandevis fritt från TBC, barnen här insjuknade inte i samma utsträckning som i resten av landet. Man antog att den friska havsluften, solljuset och god mat var hemligheten. Specialisterna flockades. Chanserna att tillfriskna och överleva var så godare här.

Det som gör Kustsanatoriet i Apelviken ännu mer speciellt var att de tog emot barn från fattiga förhållanden, ofta från storfamiljer som huserade i små kåkhus (TBC attackerar främst den som är undernärd och har dålig hygien) och som egentligen inte hade några möjligheter att betala för sig. Genom bidrag från staten, men kanske främst från "föreningen för kustbehandling av skrufolösa barn", betaldes barnens vårdplatser. Fick man möjligheten så tog man den, därför skickades barn, ungdomar och unga vuxna till Varberg - chansen att överleva blev flera gånger större än om de stannat i det egna hemmet. Det måste varit denna förhoppning, att barnet skulle tillfriskna, som fick föräldrar från så långt bort som nordligaste norrbotten att skicka sina barn till en stad de antagligen inte ens visste var den låg.

Tillfrisknade barnen fick de komma hem igen - staten betalade biljetten. Skulle de dock avlida var historien en annan. Skulle barnen avlida fick familjen själva stå för fraktkostnaden. Man räknar med att tågfrakt av en kista kostade närmre 400SEK på den tiden. Man kan jämföra med att en månadslön för en anställd på SJ var knappt 400SEK och så förstå att i en 11-barnsfamilj från pajala fanns det inga pengar till att föra det döda barnet hem.

Kustsanatoriet ansökte om, och fick, rättigheter att upprätta en egen kyrkogård för de avlidna. Innan själva sanatoriekyrkogården anlades så begravdes de döda på Varbergs kyrkogård, men det var långt och krångligt att ta sig för de anställda på sanatoriet så det var svårt att se efter gravarna som förföll. Sanatoriet tillsammans med hemkommunerna bekostade begravningarna, det må ha varit lågmälda och enkla begravningar men säkerligen dock i många fall en mycket finare begravning än vad barnen fått om de avlidit hemma.

Den första som begravdes i Apelviken vad J.S. Almer, doktorn som anlagt kustsanatoriet och som till stor grad också finansierat det. Kort därefter begravdes den 13-åriga Gunnar från Vitsand, Värmland. Den yngsta som vilar på kyrkogården är den 1,5 år gamla Gösta, även han från Värmland, som dog på självaste julafton 1927. Som sagt de var inte gamla.

Det är så mycket historia, så många berättelser, så mycket sorg, hopp och krossade drömmar som ligger bakom de där gravstenarna - alla har de sin berättelse. Det finns en historia som är särskilt gripande. Gerda kom från Arvidsjaur där hon bott hos fosterföräldrar efter det att modern gått bort. Det var hennes fostermamma som smittat henne. Kvar i Arvidsjaur fanns Gerdas äldre syster Olga med vilken Gerda höll kontakten via brev. Olga hade under en tid sparat ihop av sin lön, fem kronor som hon skickade till sin syster för att denne skulle få köpa sig något fint. Gerda fick dock aldrig chansen att köpa sig något. Innan brevet kom fram hade hon dött. Olga fick tillbaka de fem kronor hon skickat till sin syster tillsammans med systerns kläder samt ett fotografi av en vit kista. En sjuksyster som varit med vid begravningen hade författat ett brev där det beskrevs hur Gerdas sista dagar sett ut, hur begravningen gått till och vilka som medverkat.

Det är med blandade känslor jag skriver detta arbete. Å ena sidan är det känslan av en slags frihet. Att få komma hit, till havet, och må bra. Å andra sidan går det inte att komma ifrån att det för många barn var början på slutet och att de fick möta detta slut ensamma, utan familj. Å ena sidan känner man i de berättelser jag läst familjens förhoppningar om att deras barn ska återvända friska och starka, å andra sorgen över att så aldrig blir. Vad skulle man själv gjort om man insjuknat? Eller ännu värre, att ens barn insjuknat? Skulle man skickat iväg det, medveten om att det skulle kunna vara sista gången man såg sitt barn?

Jag är inte säker på om detta passar sig på min blogg. Men det är som med Midas barberare. Jag vet något som jag måste berätta om. Bloggen är mitt hål i marken. Därför publicerar jag det ändå, väl medveten om detta inlägg blir malplacerat och kanske bara en parentes.

Pwuh!

Dagens...
...humör: Trött
....blessyr: Nackont från datahäng/fotograferande ur konstiga vinklar/alltför intensivt uppsatsläsande.
...prozac/uppåttjack: Snart bakad cheesecake och sol
...drog: kaffe, as always
...tiger: Blöt tiger
...syn: Påskliljor på nattduksbordet.
...synvilla: Lillasyster Persson
...önskesyn:
...kändismöte: - (om inte Twitter räknas, för då har jag idag sett herrarna Cleese och Fry, fröknarna Spears och Allen och smart-ass'et Lantz)
...fotskjutning: Sovmorgon
...skadeskjutning: Förgivettagning
...avrättning: Ekonomin
...ord: Makabert
...avslut: James Yorkston - Woozy with cider

Goodbye, but just for now
(Spotify)

1. the Kooks - Seaside "She wants to go to the seaside..." and I'm going to the seaside.
2. Weeping Willows - I give you the morning
3. Winterpills - Take away the words
4. Goo Goo Dolls - Iris (live in Buffalo) "I just don't want to miss you tonight". Kolla klippet.
5. Snow Patrol - the Planets bend between us
6. Tandy - Home
7. Seabird - Falling for you "I hope this song will find you awake, cos what I need to say can't wait..."
8. Noah and the Whale - Do what you do "And it's a pleasure, I know, of losing your heart."
9. Kashmir - In the sand
10. Scarlett Johansson - Last goodbye
11. Piers Faccini - A storm is going to come
12. The cinematic orcherstra (feat. Patrick Watson) - That home
13. Kate Havnevik - Sleepless
14. Coldplay - See you soon

saxat från: Lantz i P4

Nu har Karin skaffat blogg och det tycker vi är kul. Hon har en sån där blogg jag själv försökte mig på men inte klarade av att fullfölja... alltså en serieblogg och det tycker vi är kul (även om jag inte tagit mig tiden att förstå allt än).

Välkommen Karin!