10:08 går mitt tåg. Jag ska tåga från Västerås till Göteborg. För så är det. Jag vill inte vara ensam i Västerås.

MB är i Göteborg på jobb, om man nu kan kalla att åka båt i skärgården och sova på hotell för jobb. Vi hinner nog inte ses för, som han uttryckte det; "vi kommer ju vara ute och åka hela dagen och sen när vi kommer hem ska vi äta. Det kan nog dra ut på tiden och bli sent. Väldigt sent."

Jaha, tänker jag. Det är ju inte som om jag har viktiga tider att passa dagen efter så jag kan visst tänka mig att stå i en lobby och vänta bara för att få säga det där hej då:et som i morse bara blev väldigt lamt då jag var nästintill komatiös och karln i fråga väldigt förväntansfull inför dagen (och någonstans antagligen tror att jag ska stanna i Västerås). Men jag vill inte vara ensam i Västerås i två dygn.

Vem vet när vi får tid att ses härnäst?

Så jag åker till Göteborg och tänker att det är konstigt att både min pojkvän och jag kommer befinna oss timmar hemmifrån, ändå i samma stad och ändå inte kommer att ses.

Så nära, men ingen hare.

Eftersom jag är i lite av en pickle* när det kommer till det där med tidsoptimism kortar jag ner förmiddagens inlägg, som från början var tänkt i mycket längre och utförligare form. Men när tiden inte finns så finns helt enkelt inte tiden.

Därför:

• Jag borde klippa håret. Till och med en färgning/blekning skulle eventuellt vara på sin plats. Jag kräver förändring.
• Västerås bjuder till.
• Varför ser min blogg mycket snyggare ut when on a mac? Jag är ingen mac-tjej, så det är orättvist och onödigt.
• ...kanske blir det dock en mac. Dock inte för att bloggen blir snyggare!

Nu ska jag blåsa håret och ta på mitt ansikte. Lunch intages downtown tillsammans med MB om cirkus en timme.

"Hör du hur dom sjunger?"

*Inte den gröna, inlagda sorten utan snarare den besvärliga.

E: Jag funderar på att äta fiskbullar och ris. Har vi ris?
L: Jag tror det.
E: Gillar du fiskbullar?
L: Ja då.
E: Vill du ha fiskbullar och ris?
L: Hur så?
E: Jag tänkte att man kunde äta typ fiskbullar... med ris.

Konversation i Herrgården rörande gemensam middag.
(Ibland tvivlar jag på att vi faktiskt vet hur man gör.)

Jag trodde det var undergången som närmade sig. Alla tecken fanns där. Armagedon. Men eftersom livet är så underligt och tar så många svängar så vet jag inte längre om undergången är så nära.

Jag trodde det var nära slutet på framgångssagan jag kallar mitt förhållande... make that distansförhållande. Men det verkar bättre ändå. Han är fortfarande bra och han får fortfarande mitt hjärta att fnittra pre-pubertalt när han kysser min panna. Vi är fortfarande bra... om inte bättre.

Jag trodde det var nära uppsägning i butiken. Men butiken ville ha mig. Kunderna ville ha mig. Jag ville ha dem, vilket jag insåg när krångelkunden kom tillbaka med en nyinköpt (nybakt) kanellängd - precis som jag vill ha den. Då blev jag rörd... och lite generad, men jag tog det som en man och grät inga tårar trots att riv-ivern dansade i huvud och själ. Jag har en bild, den kan ni få se, på den fantastiska kanellängden som fick mig att vilja stanna kvar. Nu förstår de mitt värde. Nu förstår jag mitt värde.

Nu sitter jag hos karln och är lycklig. Inte bara på vin, utan också utav känslan av att allt mer eller mindre är precis som det ska vara. Vissa avseenden kunde varit mer klockrena, men på det stora hela. Sammanhanget och den stora bilden är fantastiskt fin från den här sidan.

Tack, bug och bock.
Godnatt.

Bara för att det är så jävla klockrent.

Jag vet att jag hade lovat att vara arbetslös tillsammans med Piddor hela veckan ut, men när sambon i fråga sov alldeles för länge fann jag det svårt att tacka nej när butiken ringde och ville ha förstärkning. Jag är alldeles för rastlös för att ligga ensam om mornarna och stirra mig blind på medioker vardagsmorgontv. Så är det. Därför jobbar jag idag. Inte för att jag egentligen vill, utan för att jag inte orkar att inte göra något.

Jag är rastlös och behöver fart.

(inte för att det är jättemycket fart i butiken, men det är mer fart än vid köksbordet.)

Jag tvivlar allt som oftast på att jag hör hemma i köket, kön till trots. Jag är inte bra på att laga mat och har inte särskilt bra tålamod - jag orkar inte mäta upp och tar överhuvudtaget inte tid på någonting. Så det har sina förklaringar.

Men idag blev det tvunget att göra ett undantag, ibland gör även jag sådana. Principer är till för att då och då motbevisas. I vilket fall har jag idag slängt ihop en morotskaka... det vill säga om morotskakor är sånt man slänger ihop.

Jag bjussar på mitt recept, för jag är snäll.
(och trots att jag inte riktigt hänger i köket är det trots allt ett recept jag själv har modifierat!)

Till kakan behöver du:
8 dl fint rivna morötter (i runda slängar: 1kg(!) morötter)
3 dl majsolja
3 dl socker
4 ägg
5 dl vetemjöl
2 tsk kanel
1 tsk bikarbonat
2 tsk bakpulver
1 tsk salt

Till toppingen:
ca 300g färskost
florsocker (här finns inga restriktioner. Toppingen ska vara lättarbetat med fast.)
Kokos (vilket är helt frivilligt)

Sedan kan det också vara trevligt med bra musik. Det underlättar. Jag väljer helst Dolly Parton eller någon julskiva (trots att det bara är Oktober, ja), men här kan du ju göra hur du känner.

Det enda som är jobbigt med det här receptet är mer eller mindre själva skalningen och rivningen av morötterna. Mest för att det tar på lång tid och är så förbaskat tråkigt. Them morötter varken skalar eller river sig själv och det är verkligen inget underhållningsvärde i att skala och riva ca ett kilo morötter - trust me. Men så fort det är gjort är resten av receptet rena rama barnkalaset, jag lovar!

Börja med att skala och riva morötterna (så är det tråkiga gjort). Efter det kan du sätta ungen på 175 grader och bröa en form, som för att ta en paus från övrigt arbete.

Vispa ihop majsoljan med sockret. Helst ska det bli jämnt, men jag är inte petig och det rättar oftast till sig sen. Speciellt efter att du haft i äggen, vilka du ska kläcka i när du tröttnat på att vispa olja och socker - ta det ett och ett och rör smeten jämn emellan.

Blanda de torra ingredienserna (mjöl, kanel, bikarbonat, bakpulver, salt) i en bunke för sig. Allt ska vara relativt jämnt fördelat för att smeten sen i sin tur ska bli så jämn som möjligt.
Rör ner mjölblandningen, i socker/olja/äggsmeten, lite i taget.

När smeten sedan känns jämn och (i alla fall nästintill) slät är det dags för morötterna. Vänd ner morötterna. Det kommer se ut som något väldigt oaptitligt, men i slutändan kommer det bli bra ändå.

Nu ska smeten ner i den redan brö'ade formen. Sedan gräddas kakan i ca 50 minuter (jag brukar ha 50 minuter som riktlinje snarare än lag. Kolla och känn efter själv). När kakan känns klar låter du den stå och svalna. Under tiden gör du toppingen som i princip bara går ut på att blanda färskosten med florsockret så jämnt som möjligt. Gå på egen känsla, men låt "ju mer socker ju fastare kräm" vara ledord.

Vill man kan man strö kokos över härligheten. Dessutom kan man innan man drar på med krämen skära isär kakan (så att man får två stycken) och också bre kräm emellan, lite som en tårta.

Klart.

Nu är jag trött på mig själv, så nu ska jag gå och göra något annat.

"-Vilket bra program du kollar på!
-Jag vet! Det är tema samer."

Piddor (Piotr) passerar vardagsrummet och kommenterar mitt tv-tittande,
med andra ord: Piddor tycker att fredagsunderhållningen är underhållande.

Jag ska snart ut för att handla smör så att jag till mina resterande sambos kan göra chokladbollar. Jag är sjukt sugen och har så varit sedan igår... eller nej, i förrgår. Chokladbollar. Yummy in the tummy.

Hade jag varit det minsta motiverad kanske jag hade varit mer avancerad. Men orka! Jag är fem mentalt, jag behöver socker nu!!

Dagens bjuder jag på:

Igår slog allt fel, fel, fel. Nya timanställda kommer in och snor alla arbetstider. Jag måste se mig om efter något annat, för pengar måste jag ha. Jag vill kunna betala hyran med lön och kunna lägga studiemedlet på det där som kallas 'livet'. Något som butiken på järnvägsgatan helt verkar ha missat att det finns. Jag blir så trött. Lika beroende som de varit av att jag ska kunna jobba, lika beroende har jag varit av att de ska kunna ge mig arbetstillfällen. Men det har inte varit något att ta hänsyn till eller ens diskutera.

Men nej. Nu får jag inte jobba förrän i December.

Det kanske är dags att gå vidare då helt enkelt?

Nu har jag kommit hem från dagens mest meningslösa, men trevliga, möte. Jag är av någon anledning jättesugen på korv i bröd med senap och ketchup. Och nej Freud, det finns ingen djupare innebörd att läsa in i det där. Det rör bara människans mest basala behov. Jag är hungrig och vill ha ku...err.... korv. Ha ha ha. Jag kunde inte låta bli. Vilken humor man har ändå.

Nä, skämt åt sido. Korv är enligt egen utsago betydligt bättre än kycklingnudlar. Nästan till och med kungligt i jämföresle.

Jag har idag tänkte mycket på kycklingnudlar... igen. Jag hade en dag för inte så länge sedan då jag verkligen inte kunde sluta tänka på kycklingnudlar. Alltså inte lyxiga asiat-inspirerade kycklingwoksnudlar med häftiga såser utan studentnudlar, aka instant noodles med kycklingsmaksättning. Det spelade ingen roll vad jag än gjorde. Kycklingnudlarna var inpräntade i hjärnan och vägrade försvinna. Kycklingnudlar är en helt sjuk anti-craving som tydligen dyker upp då och då och skänker stort obehag i form av kväljningar och illamående. Yucky!

Nej. Jag väljer korv över kycklingnudlar any day!

Nu ska jag isolera mig lite, spela igenom och skapa några låtar, hoppas att det ska börja åska och sen ska jag koka korv.

"Var det Fantomen på Operan innan?"

E-mannen misstänker musikaluppsättningar på tejejernas toalett.
(Jag erkänner.)

På botten av en svacka, där någonstans hittar man just nu mig. Jag trodde saker vände och att det skulle bli medvind. Men SMHI är inte alls att lita på. Fuck.

Jag borde torka mitt hår så det slipper stå åt alla håll och kanter. Okej att jag inte känner mig helt och hållet hel i kropp och själ, men ibland finns det tillfällen då det yttre inte nödvändigtvis bör spegla det inre. Kaos gör sig bäst i dammiga hörn eller bakom soffor.

Det är få saker som håller en flytande just nu. Och det i sin tur gör att man känner sig otacksam för jag har egentligen så mycket att vara glad över. Så mycket att det gör ont på ett nästintill destruktivt sätt att just nu inte kunna känna tacksamhet över. Men det är väl så när man är mitt uppe i all sin sorrow - egoismen slår aldrig fel... och någonstans är man nog tacksam trots allt. Förhoppningsvis.

Jag skulle gissa på att jag just nu är svag mentalt eftersom jag egentligen är sjukling. Jag borde inte alls åka upp till Universitetet (Gud glömde) och jag borde inte alls behöva sitta och ha smarta kommentarer om korståg, islam och överkristna legosoldater. Jag borde få ligga hemma.

Men icke sa Nicke Nyfiken och menar att klockan är alldeles för mycket för att jag ska sitta här och spy ut hur synd det är om mig. Egentligen är det ju inte alls synd om mig. Det är bara något jag fått för mig.

Ego. Ego. Ego.

Saker är lite bättre nu än vad de var för någon/några veckor sedan. Ibland inser man att man satsar för hårt och då slår det fel. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig och är fortfarande inte helt okej. Jag oroar mig för framtid och dåtid i form av vad som sägas skall (eller aldrig kommer sägas) och vad som sagts.

Jag tänker för mycket.

Än så länge är han dock bra. Än så länge är VI bra. Därför:

Jag måste då säga det...


...Suri Cruise får mig att vilja hoppa över p-pillren. Eller ja... err... förutsatt att man kunde vara gravid i nio timmar i stället för nio månader och det inte skulle göra så där jätteont när ungen väl ska ut... och sen inte kräver så mycket utan är ett snällt barn. Då skulle jag hoppa mina p-piller om jag var garanterad en Suri.

Sedan har jag ju varit kär i Suri ända sedan hon föddes. Ja, jag skrämde tillochmed min mamma genom att söka igenom internet efter Suri-bilder. Hon trodde jag var gravid redan då. Det var två år sedan. Än har jag inte tryckt ut någon snorunge och det ska jag inte än på ett tag. Jag kan härmed lova att jag inte ska bli mamma än på ett tag...

...om jag inte kan få adoptera Suri Cruise, that is.

Kryptiskt är fint. Kryptiskt är bra. Kryptiskt gillar vi.
När jag vet mer, när besked finns ska jag låta kryptiken falla.
Tills dess.

Jag är än en gång fast i vardagsrummet. Än en gång fast framför medioker dagtv, sjöräddningen har precis dragit en katamaran på rätt köl. Jag är dock inte överdrivet exalterad. Exalterad blir man när Xena väljer "choboes" (snidade träpinnar, mer eller mindre) för att slåss mot Melosa under relativt usla animationsförhållanden.

Med jämna mellanrum läser jag om korstågen inför litteraturseminariet på torsdag. Spännande ämne, men ändå bara lagom kul. Speciellt då tankarna bara driver iväg hela tiden.

Snart har jag ätit p-piller i en månad och inte är jag lika messed up som jag var sist. Det verkar som om de nya hormonerna funkar som de ska utan att jag får några extremt jobbiga men av det. Efter en månad kan man kanske inte uttala sig med ens 90% säkerhet, men än så länge har jag bara märkt av positiva effekter; fastare bröst och acne under kontroll. Men, det är inte det som är det intressanta. Det intressanta är att den sista raden på en 28-karta innehåller så kallade "placebopiller". No worries, du blir inte gravid så länge du tror på det! Mentalt skydd alltså. Spännande.



Jag kan återkomma lite senare om eventuella konsekvenser med nya p-pillren. Efter karta två.

Nu ska jag återgå till mina tempelriddare.

"Har du varit hemma och varit sjuk hela dagen? De säger ju att det influensa på gång som ska vara riktigt, riktigt jobbig. De rekommenderar att man går och vaccinerar sig och sånt."

MB vet hur man lugnar hypokondriker

"-Kan jag få kolla en grej
-Alltså... jag ligger alltså och läser BlondinBella. Seriöst. Please, do!"

Piotr får veta på just vilken nivå jag är idag.

Nu ligger jag i min allt för sköna, men icke mindre avställda, säng i vardagsrummet och tycker mest synd om mig. Har haft feberryck i muskler och orolig mage. Kanske är det helgen som tar ut sin rätt, men det känns mest som influensa.

Helgen bjöd på mycket alkohol och till synes utmärkta idéer som visade sig mindre utmärkta väl genomförda. Lite sömn och lite vettig aktivitet. Vi festade hos Booxen på fredagen:


Partyhatt och mycket dricka. Vi ramlade hemåt. Somliga somnade nog snabbt. Andra var uppe nästan hela natten. Somliga sov relativt länge. Andra var uppe relativt tidigt, med tanke på nattens aktiviteter, och fixade frukost de luxe till de andra som ville ligga i sängen (och få ägg) hela dagen. Inga nämnda, inga dömda.

DJL tyckte att det var en fantastiskt bra idé att åka till IKEA och slåss för de rosa lakanen vi inte fick med oss vid vårt senaste IKEA-besök. Rosa lakanen kom denna gången med hem, till rätt pris dessutom. Jag var mentalt fem och vägrade gå av utmattning. Sen kom bussen. Sen åt vi kebab. Sen bytte jag om... för det var dags igen:


Ännu mer dricka, men kanske framför allt ännu mer folk. Ingen partyhatt. Vi har en stor lägenhet, det har vi, och vi vet hur man bäst utnyttjar den som det verkar. Det var folk överallt. Alla glada, alla nöjda, alla fulla. Somliga somnade. Somliga däckade. Andra var uppe nästan hela natten.

Det har varit en bra helg. Det har varit mycket... av allt. Det bästa är att MB var med hela tiden. Det var nervöst, men nervositeten la sig ganska snabbt. Sedan åkte han... så klart.

Så nu ligger jag här och försöker intala mig själv att det inte är influensa. Men det vet jag ändå att det är. Jag vill inte vara sjuk.

Och det är tråkigt att läsa historiekompendier om man egentligen mest vill sova... eventuellt titta på romantiska komedier och diskutera Louboutin... och uppskatta det. Idag tror jag att jag skulle kunna uppskatta det. Släng in en fruktsallad också. Det vet jag att jag uppskattar.

Nu var det ju tänkt att jag skulle färga håret... Men när jag nu sitter här med färgapplikatiorn i handen känner jag att jag hellre skulle gå och lägga mig.

Saker är just nu till för att irritera och sätta sig på tvären. Fuck you very much!

Idag är jag inte alls på humör. Inte alls. Nej, nej, nej! Idag har jag vaknat på fel sida.

Idag är jag på tajt schema och tajt budget och jag gnäller för jag finner det orättvist. Men allt jag gör tänker jag kachinga och ta ut vid senare tillfälle.

När ska jag hinna med mig?

UPPDATERING: Men nu tänker jag fanimej inte sitta här och tycka synd om mig själv. Läget är som det är och jag ska för en gångs skull vara en god sambo och städa utan att gnälla (trots arbetsfördelning). Men först ska jag gå och handla äpplen så att jag till mig själv kan göra en äppelpaj som jag också tänker äta själv. Själv. Själv. Själv. Med vaniljsås.

För visst är städning roligt. Städning i all ära. Men någonstans tycker jag ändå mest om mig själv. Och i slutändan har jag mer självdiciplin när jag är bitter. Så jag förtjänar en bitterkaka.
Egoist.

UPPDATERING 2: Äpplepajen blev jättesöt. Jag är inte en sån som mäter saker, jag höftar saker. Därför blev pajen jättesöt.

Men jag har ändå ätit halva. Principskäl.

Jag grät mycket i helgen. Jag grät och svor och förbannade.

Livet som flickvän är inte bara skimmer. Livet som flickvän på distans är verkligen inte bara skimmer. Livet som relativt nykär flickvän på distans är inte skimmer någonstans.

Tre timmar bort är egentligen för lite för att gnälla. Tre timmar bort är dock ändå tillräckligt för att skava på modet.

Vi har diskuterat. Jag har gråtit. Vi har pratat nästan tre timmar i sträck utan att komma någon längre vart. Meningar som "jag vet inte om jag egentligen är redo för ett förhållande" och "jag vet inte vad jag känner, vad jag vill" avrättades... eller kanske snarare avrättade. Cyanidkapslar i form av ord.

Känslan av att något inte stått rätt till visade sig därmed befogad.

Stressen över att inte ha fötter på fast mark tog ut sin rätt. Vi la på - jag kräktes.

Han kommer hit i helgen. Det känns som om vi sopat allt under mattan. Kanske är det värsta ändå över? Kanske äter det upp oss längre fram på vägen? Vi får se hur det går. Vi får känna på stämning och läge.

Det känns nervöst på ett jobbigt sätt.

När jag kom hem från förmiddagens seminarie satt det en nyckel i vår ytterdörr. Alltså inte vår dörr as in dörren till vår lägenhet, utan ytterdörr as in dörren till huset där vår lägenhet bor. En ensam nyckel bara så där.

Det tyckte jag var konstigt.

Den var borta nu när jag var nere och tittade. Kanske har ägaren till nyckeln hittat den igen. Kanske har någon i huset omedvetet gett en hemlös lodis ett hem. Kanske kommer det en morgon sitta en sliten luffare vid vårat köksbord. Då skulle jag kanske bjuda på nybakat bröd. Kanske bjuder vi på en dusch. Kanske skulle han få ett av mina många parfymprover. Kanske kunde vi göra honom till vår alldeles egna luffare och på sommaren sedan dra ut barfota på landsvägar och sjunga sånger om katter som äter potäter.

Kanske skulle någon ringa polisen.

Jaja.

Parfymprover måste nog förövrigt anses vara något av det bästa som finns just nu! Jag samlar... och samlar. Idag lämnade jag damdofterna och fick en näve herrdofter i påsen. Antingen får MB några eller kanske Piotr. Eller kanske behåller jag proverna själv. Fina är de. Det är de. Så kanske behåller jag dem själv. Eller kanske får vår luffare en. Eller kanske behåller jag dem själv. Eller... ja... kanske.

Jag luktar parfymbutik.

Tre tankeställningar hann bli fyra innan internet'et bestämde sig för att vara snällt igen. Totalt: fyra tankeställningar och ett konstaterande.

Jag och Piotr kokade idag kaffe. Alltså som i koka, inte brygga. Koka. Över koppen som var en del av vår samboiska lunch dök frågor upp. Frågor till vilka det kanske inte finns några självklara svar, men kanske några teorier?

1. Har BlondinBella och hennes pojkvän gjort slut? Varför finns det annars ingen pojkvänslänk på BlondinBellas blogg längre?
2. Mildareklamen - barnen får extremt stora fiskar och höns att ha med sig till skollunch. Hur äter de? Har barnen tillgång till köksredskap och är det vettigt att en sjuåring själv får tillreda en nyfångad feting till fisk?
3. Hur fasiken får man till en intressant blogg? Hur skriver man? Vad skriver man om? Jag har nästan tröttnat på min egen. Vad gör man?
   
4. Errr... Jag hade en fjärde, men tack vare internets lunchledighet så är den long gone and forgotten. Jag får återkomma.
   

...och sist men inte minst:

Ett konstaterande: Pojkvänners ex är okej om de är fula. Annars kan de gärna få bli lobotomerade av utomjordingar. Gärna den fula slemmiga sorten.

Tiger på rymmen

Bild: National Geographic