"Ja. Men du jagade ju i alla fall inte ut din lillasyster på gräsmattan och sköt på henne med pilar!"

-DJLotchen ang mitt gråtande storasysterhjärta
när jag tänker på vilket (omedvetet) elak syster jag var

Etiketter: Citat

I morse sa Fadde (as in Rosing/Fadde) till Vakna med the Voice -crew'et att den mest pinsamme kändisen var Alex Schulman. Varför fick man inte riktigt veta, men Fadde himself antydde att han satt på riktigt drrty och illaluktande 411 om ovannämnde Schulman-broder. Hur Fadde vet allt förtäljer inte historien och Fadde är ju inte den som hänger ut sitt liv i skvallerpressen...

...eller vänta nu?!

Etiketter: Kändisar

Måndag: Föreläsningar på förmiddagen. Tvättid på eftermiddagen/kvällen. Det är dags att ta tag i det där. Dessutom jakt på handledare inför stundande VFU. Alltid ska det vara jäkla strul med det där! Grattis till fröken G och Bunny.
Tisdag: Förhoppningsvis VFU (VersamhetsFörlagd Utbildning), alltså ska jag till Åmål. VFU=Åmål för min del.
Onsdag: VFU
Torsdag: VFU. Dock en avstickare (tackålov!!) till Karlstad för middag hos Booxen.
Fredag: VFU. Avslutas fort som... och sedan åker jag till Karlstad för att aldrig mer återvända... eller ja... inte än på ett tag. Med min tur är jag nog fast där en bra tid framöver.
Lördag: Jobbjobbjobb. Lördagar är harmlösa ur jobbigakunderf-off-perspektivet, men feta ur bonusperspektivet.
Söndag: Spenderas förhoppningsvis bakfull.

Sumsumarum - Veckans:
...förväntningar: Inga whatsoever. Det här blir ett svart hål i min kalender.
...pepp: DeNada
...opepp: VFU

...themesong: Survivor - Eye of the Tiger

Etiketter: Foto

Med risk för att verka cheesy och högst dramatisk måste jag ändå erkänna att jag sitter här med en klump i halsen, en i magen och en känsla av överväldigande vanmakt i bröstet - nu har han åkt!

Trots att det inte är första gången vi säger hej då på obestämd framtid, och med all säkerhet heller inte den sista, blir det fan inte lättare. Jag skulle vilja påstå tvärtom. För varje hej då hugger det på insidan och det känns som om ingenting någonsin kommer bli lika bra igen. Det känns som om det där, det skulle kunna vara det absolut sista avskedet. Sedan blir det inget mer...

Älska är ett starkt ord och jag tvivlar starkt på att jag uppriktigt, med hand på hjärta och fötter på jorden, kan ta ordet i min mun och ärligt artikulera det så som det förtjänar. Men det förändrar inte att det faktum att det faktiskt är kärlek jag känner. Så mycket är jag på det klara med.

För mig är han trygghet. Han är värme. Han är ett annat slags hem. Jag känner mig liten och blottad när han åker. Jag känner mig liten och svag. Oförmögen. Jag blir obetydlig.

Jag är inte vän med distansen. Distansen är inte vän med mig. Distans är sugigt och sugigt ain't no friend of mine!

Låtlistan jag skulle göra till Box blir nu minst lika mycket till mig själv. Jag vill må bra. Låt oss må bra.

Etiketter: Deppigt, Ensam, MB, Saknad

En nöjd tiger är en bra tiger.

Bild: National Geographic

...hos dig så é ja' trygg
å du é min.

dududururuh

Visst är han fantastisk och visst känner jag mig lite starkare, lite bättre, lite mer (harder.better.faster.stronger) när jag ligger i hans famn och tittar på TV. Eller när vi har handlat mat och kliver innanför dörren och det känns som att komma hem, hem till oss (harder.better.faster.stronger). Eller när han spontant kysser mig på pannan (harder.better.faster.stronger). Då mår jag bra. Då mår jag som en prins.

Men visst undrar jag vad jag gjort för att förtjäna allt det där. För någon/något måste tycka gott om mig. Må så vara gudar, öden eller slump. Någon/något tycker gott om mig.

Eller är det inte en fråga om att förtjäna? Kanske är det mer en fråga om passa? Passa ihop. Passa på.

Åh. Jag började skriva på detta inlägg för jag ville berätta om hans försiktiga sätt att fråga om det var okej om han tittade på F1 istället för att plocka upp/in vår gemensamt inhandlade lunch. Jag ville egentligen skriva om hur man ibland undrar hur personligheter blivit som de blivit, formats som de formats och hur historien lever kvar i nuet. För inte måste han fråga om han får titta på Formel1 när jag vet att han sett fram emot det. Jag har inte sett fram emot det, därför tar det inte heller emot att göra nyttiga saker... som att plocka upp/in lunchen.

Men jag har heller inget emot att sedan krypa ner bredvid honom och titta på bilar som kör jättefort runt, runt, runt en bana så att däckgummit smälter. Trots att jag egentligen inte tycker att det är jättekul med bilar som kör runt, runt, runt. För ibland så unnar man sig sådant (harder.better.faster.stronger), men framför allt: ibland unnar man någon annan sådant.

Etiketter: Filosofi, MB, Sammanträffanden

Nu är han här.

Men det kanske ni inte behövde veta?

Etiketter: MB

Nu pendlar jag mellan att titta lite halvhjärtat på Scrubsavsnitt jag redan sett miljontals gånger tidigare, röja röran som är mitt sovrum och sätta ihop en låtlista till Caroline.

Jag har valt att kalla den: "Förihelvete Caroline (må så bra som du förtjänar)", och är menad att flicksnärtan ska må lite bättre av att lyssna på.
Musik = Medicin.

Vi får se om den blir bra. Vi får se när den blir klar.


Bild: peach-cake

• Fina meddelanden.
• Oväntade besök
• Väntade besök. Julaftonssyndrom - man väntar med fjärilar i magen. Jag gillar besök så besök mig!

Etiketter: Saker som gör mig glad

Ja. Som jag sagt innan trodde jag att jag skulle bli ensam till helgen. Men karl'n ger sig tusan på att distansen inte ska vara distans. Jag står åter tacksamt felbevisad i mina teorier (och beviserligen har jag ingen aning om hur grabben tänker). Så ikväll, närmare bestämt 23, kommer han.

Guuuu vad jag tjatar!

Har precis kommit hem från fika't med Charles. Good ol' Charlie Charlston har en hjärna I love to pick då och då. Vi kommunicerar på liknande sätt, men sitter på olika erfarenheter, olika slutsatser och har olika synvinklar på saker och ting. Hans hjärta är stort nog för mig. Charles är nyttig. Charles är bra.

Nu arbetar jag likt en myra i barrskog med ommöbleringen av vardagsrummet. Det är en tricky nöt att knäcka må jag säga - det finns allt för många oanvändbara vinklar och vrår. När jag är klar, och sambosarna kommer hem, kan det ju dessutom bestämmas att vi ska försöka hitta någon annan lösning på det hela vilket gör hela arbetet lite tyngre, lite mer otympligt och lite mindre tacksamt.

Jag ylar ikapp med Meryl Streep och önskar att livet vore en musikal. Om så vore skulle stora lägenheten fyllas till bredd och bristning med dansanta människor och jag skulle slippa vara ensam just nu.

När jag är klar med vardagsrummet väntar köket och därefter står mitt eget sovrum otåligt i kö. Det är bara att bita ihop.

Imorgon jobbar jag. På söndag spelar jag match. Innan, efter och emellan det ska jag bara njuta av att vara två om hösten och nuet.

Han väljer en helg i Karlstad framför en helg i Stockholm. För han är min och han är bra. Jag blir lite ledsen över att han missar kvällar på stan med grabbarna, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är det minsta nöjd över att slippa vakna precis lika ensam som när jag somnade. Och det vore bull att påstå att jag inte känner mig lite lättad. För inte fan vill jag vara ensam?! Piotr har åkt till Hufvudstaden och DiscJockeyn är med sin karl. Jag är ensam hemma... eller... jag hade varit ensam hemma. Men nu kommer MB och allt blir bra. Jag slipper vara Macaulay Culkin.

Vi borde kanske testa på det där med distans ett tag. Vad det verkligen innebär, för som Piotr påstått:

"För att vara ett distansförhållande är det väldigt lite distans."

Men jag är dock nöjd och glad så länge jag slipper. Jag är inte vän med distansen och den är inte vän med mig. Distans suger gnupung (som en annan klok vän sagt).

Nu ska jag göra mig iordning - coffee with Charles väntar.

• Kaffe
• Socker
• Alltid säga "ja" eller "VI löser det".
• Låta saker gå
• Förväntningar
• Att misstro och misströsta
• Att söka upp pojkvänners gamla flickvänner på internet, varför vill man egentligen veta? Varför blir man så besatt? Hon är inte jag och det finns anledningar till att det är slut. Men visst fan sticker det i ögonen med trådsmala modell-ex och pärlvita tandrader.
  

Efter att jag ringt dagens viktigaste samtal spatserade jag ut i vardagsrummet. Med ens uppfattar mitt superkänsliga doftsinne röklukten. "Fan", tänkte jag. "Är grannarna igång nu igen". Men icke. På balkongen satt Piotr och rökte. Min sambo är beroende av att suga på brinnande giftpinnar. Jag har googlat, så jag vet!

Tecken på beroende:
(Hämtad från allas vår vän: vårdguiden)

• Du känner ett slags tvång eller starkt sug efter tobak.
  Check! Piotr erkänner att tvånget/suget är som starkast när han är ensam.
  
• Du har svårt att hålla konsumtionen på en lägre nivå än normalt.
  Halvt check. Finns det hemma, utnyttjar han det.
• Du får abstinensbesvär när du slutar använda tobak. Du blir irriterad, sugen, hungrig eller har svårt att koncentrera dig.
  Detta låter jag vara osagt. Jag vet inte säkert.
• Du konsumerar mer över tiden, så kallad toleransutveckling.
  Check! Visst har det skett en allt mer frekvent användning.
• Du missköter dina sociala förpliktelser på grund av tobaksbruk.
  Check! När han satt på balkongen och rökte skulle han egentligen ringt en massa viktiga samtal.
  
• Du fortsätter trots skadeverkningarna.
  Fet check! Alla vet om tjär-lungor och sånt däringa.
  

Ja.

Vi bygger pappersplan. Mina flyger bäst, men mina är "tråkigast".
Då tycker jag att de andra är rasistiska och går min väg.

Ta ingen skit! (som Grynet proclaimed)
Sådeså.

Jag är inte jätteförtjust i att resa allt för länge utan musik, men fick så göra i veckan. Man tycker att vägar (läs: rälsar) man åkt på miljoner turer på förut inte borde bjuda på någon överdriven spänning. Men vägar (rälsar) man åkt på miljoner turer på förut bjuder ibland på överraskningar. Det är som att se en film miljontals gånger om och om igen - detaljer man kanske inte tänkt på innan blir helt överdrivet (själv)klara.

I en av Göteborgs förorter finns det till exempel en tillsynes helt normal, menlös och fantasilös färgbutik. Där kan de färg och kakel - inget extraordinärt. Men de är också experter på "sprutservice". Kan det vara så att någon i detta land tagit sprutvarningen på allvar? Att det är hemskt farligt att använda sig av redan använda kanyler? Att någon tagit knarkare och junkies till hjärtat och förbarmat sig över deras situation? Kan det vara så? "Byt dina gamla - få nya!". Eller kan det vara så att färgbutiken i denna Göteborgska förort egentligen är tillhört något slags superutbildat och smått sofistikerat pimp-syndikat? "Sprutservice - Vi garanterar..." errh... I don't even wanna go there. Men sprutservice, det är något alldeles extra det.

På tåget ner mot Gôtellabôrjjh satt jag bredvid en nervös advokat. Det är också sådant som gör alla resor olika - resesällskapet. Även om vi inte är ett sällskap, ett naturligt sällskap, så gör vi ändå resan tillsammans. Den nervösa advokaten gillade att prata i sin mobiltelefon årsmodell 99 och högt förkunna ledtrådar så att vi övriga lätt skulle kunna gissa att advokaten var just advokat. Lite som fjortisar gör när deras pojkvänner ringer. Finemang. Reseunderhållning; yrkesquiz!

Sedan hann jag nog med att träffa alla jag från början tänkt träffa. I alla fall nästan. Det är klart att det blir bortfall då och då. Inte konstigt alls faktiskt. Jag umgås mycket i bortfalls-kretsar och jag är inget undantag själv, men vafan... bättre feskat nästa gång.

Nu är jag i vilket fall i Varberg. Syster har kommit hem och vi smygstartade pappafirandet med att nollställa hans dator (highfive oss!). Nu ska jag blåsa håret för snart ska jag bege mig ut i civilisationen och hämta upp MB på stationen. Han ska träffa familjen. Haha. "Välkommen till moomin-familjen."

Adjöken.

(och vill ni ha mig tillbaka; tie a yellow ribbon 'round the old oak tree ^_~)
)

• Fina meddelanden.
• Oväntade besök, från bra och saknade personer.

• Kaffe
• Socker
• Alltid säga "ja" eller "VI löser det".
• Låta saker gå
• Förväntningar
• Att misstro och misströsta, världen blir verkligen inte bättre av att vara hopplös och människor blir inte vackrare av att vara hopplösa.
  

• Kaffe
• Socker
• Alltid säga "ja" eller "VI löser det".
• Låta saker gå, trots att jag egentligen inte vill.
• Förväntningar, jag är alldeles för bra på att förvänta mig saker, förvänta mig alldeles för högt. Samtidigt är jag alldeles för dålig på att se förväntningarna inte levas upp till - jag tål det inte och får attacker.
  

• Kaffe
• Socker
• Alltid säga "ja" eller "VI löser det". Aldrig "nej" eller "fuck off! Your busniess. You handle!"
  

• Fina meddelanden.

(och som svar; jag kommer nästa vecka. Tisdag kväll eventuellt onsdag förmiddag.)

Jag har så mycket att säga och så lite forum, så lite yta, så lite utrymme att säga det på. Jag bryr mitt unga huvud med gamla tankar. Stora tankar. Tunga tankar. Gamla frågor och frågeställningar.

Bloggen torde vara det ultimata verktyget att ventilera. "Ventilera mera". Men med a great blog comes great responsibility, och jag är i stora svep censurerad. Censur i den meningen att allt jag skriver måste tas i aktsam beräkning. Det kanske inte kan räknas som censur utan kanske mer som vanligt net-vett/etikett.

Jag har hängt för mycket på bloggar och för lite i verkligheten, jag är förvirrad över alla alternativ som är allt för många men känns allt för få.

Jaja. Jag antar att jag kände att jag behövde förklara varför jag inte skriver längre.

My baby är 26 år gammal, men ibland skulle man kunna tro att han är typ... typ 21.



Choo, choo

Saxat: Mitt eget jävla Narnia

Det är väldigt fascinerande (men kanske smått sjukligt) att sitta i karlns kök och titta på barnen som på dagens idrottslektion får spela brännboll. Vad är det med brännboll som får 30 (ganska) små barn att unisont skrika "jaaa", "woooo" och "oooooh" så jag hör det ända hit och samtidigt, lite halvhjärtat/generat, göra vågen och applådera?

Brännboll är kul, men egentligen... inte så kul väl? Eller?

Fint är det i alla fall.

Det är något trött romantiskt över bussfärder genom södra Värmlands skogar under regntunga skyar. Det dämpade ljuset. Det smattrande ljudet. Allting klätt i en fantastiskt nyansrik gråskala. Mattheten, lugnet som infinner sig hos bussresenärerna är slående. Den melankoliska tystnaden. Bara ljudet från regnblöta vägar, vindrutetorkarnas gnissel och bussens ständigt tuggande motor. Så kan man absolut spendera en eftermiddag.


Regn i stan, när det är mörkt och man åker bil är minst lika bra. Neonljuset förstärks av vattendropparna och skjuter likt pilar genom kvällen. Folk som skyndar på gatorna med paraplyer. Helst ska radion vara på, men på en låg volym så man precis hör vad som sägs men ändå inte har några problem med att låta det bara vara bakgrundsljud.

Regn har nog samma effekt på alla - Man saktar ner och vaggas in i någon slags lågmäld hakuna matata-profil. Inget ska vara högljutt och stressat, man tar sig tiden och ger sig själv rätten att ta den där koppen te som man längtat efter i en vecka men inte hunnit med. Man skrattar med vänner över tider som gått eller tider som kommer. Man spelar sällskapsspel. Kanske kryper in under filtar och läser i tystnad, sida vid sida. Men man umgås helst.

Visst regnade det när jag lämnade Karlstad igår. Men knappast att det spelade i samma division som bussregnet. Tågregn är en annan sak. Tågregn blir alldrig riktigt samma som att sitta i en bil eller en buss... och jag kan inte förklara varför, men så är det.

Det var strul från första början. Tåget var dryga halvtimmen försenat. Jag missade min anslutning i Hallsberg. Folk var stressade och dryga mot konduktörskan - vad hade hon gjort? Jag tyckte synd om henne. Hon ordnade i alla fall en senare anslutning till mig. Det var "bara att hoppa på" nattåget mot Storlien. Det var inte så bara. Tåget var nästan fullt. Jag hade huvudvärk och sömnbrist. Gnälliga tanter med fula hundar domderade runt med övriga resenärer. Jag satt snällt på golvet och kliade en ful hund bakom örat. Barn skrek. Folk grymtade. Den fula hunden dregglade lite på mitt ben.

Men jag kom fram till sist - en timma försenad. Och han väntade på stationen, precis som lovat, och luktade precis så gott som jag mindes. Resan kändes där och då med ens värt besväret. Besväret är glömt nu. Det enda som återstår är tröttheten.
Men jag är nöjd nu.

Jag borde skriva något smart. Jag borde vara lite "witty". Men jag varken orkar eller har tid. Kanske kommer det sen. Tills dess, läs här om vad jag skulle vilja uttala mig om.

Jag borde packa. Jag borde göra middag. Jag borde äta middagen. Jag borde inhandla mat att ha med i morgon. Jag borde röja köket. Jagbordejagbordejagbordejagbordejagborde...

...eller äh.

Egentligen finns det inga borden och måsten. Det är bara hjärnspöken. Illusioner.

Cheers to the man, the myth, the legend - Charles. Skönt att höra att saker och ting är på väg upp i bergochdalbanan. Tur att en av oss inte är lat och bekväm. Go you!
Kudos & respect!

Jag tar härmed tillfället i akt och ber alla som jag fräst åt under gårdagen och denna morgon så ödmjukast om ursäkt.

Jag var stressad och ur balans. Det var löjligt och enormt onödigt. Man får ha sådana dagar, jag vet. Men jag tycker att stress och obalans inte ska gå ut över oskyldiga. Speciellt inte de som man tycker så mycket om i vanliga fall och som egentligen bara gör allt för att vara till lags, ställa upp och rätta till... totalt oförstående.

Jag ber om ursäkt.
Förlåt!

Historia jag sa, då för ett år sedan. Historia det får bli.



Jag har världens huvudvärk och dessutom världens huvudbry. Jag är egentligen inte alls på humör för sådant här. Egentligen inte på humör för något alls. Men jag antar att ju snabbare jag tar tag i det, ju snabbare är jag av med det.

Sedan kan jag gå till gymmet och ta ut alla de, tydligen, undanträngda aggressioner jag sitter och trycker på.

Spelade höstens första fotbollsmatch. Vi förlorade... som vanligt. Jag vet att det inte är särskilt moralhöjande med sådanna här inlägg, men vi är dåliga.

Åt skogen med att ha kul. Jag vill vinna åtminstonne en match. Kan jag få det? Bara en match?

Jag har funderat på det flera miljoner gånger. Runt, runt i samma cirkel utan att egentligen komma någon vart. Utan att kunna fatta något beslut. Runt, runt. Och fler rundor lär det bli.

Som det ser ut nu är jag engelskalärare. Fine. Med det är jag nöjd. Men mitt andraval känns längre bort, känns inte alls lika självklart. Religion? Kul, intressant, aktuellt. Historia? Kul. Intressant. Viktigt. Samhällskunskap? Njaaäää.

Fysiken ligger tätt kring hjärtat. Kanske borde jag satsa på det? Trots att det kan komma att innebära att jag får läsa upp min behörighet, kanske borde jag satsa på det? Jag vet inte.

Det är ju inte så att det är på liv eller död? Det är ju inte så att jag skriver något i sten? Jag kan ju gå vidare sedan? Jag tror ju på utveckling och personlig mognad.

...och man blir nog aldrig riktigt klar...

...men man kan ta sig en bra bit på väg.

Men jag vet fortfarande inte vad den närmsta framtiden kommer att innehålla.

X.

Jag har inte mycket att se tillbaka på den här sommaren som gått. Den har inte ens innehållit hälften av vad jag brukar räkna till sommaren. Självklara ritualer, seder och traditioner som inte genomförts. Det har inte varit en konventionell sommar... inte på några sätt. Sommaren har inte innehållit några cykelturer eller längre vandringar med tillhörande picknick. Den har inte bjudit på salta västkustbad. Den har heller inte utlovat båtturer mellan bohuslänskt granitröda kobbar och skär. Jag har inte åkt på några festivaler. Jag har inte spelat fotboll i Slottskogen. Jag har knappt grillat någonting. Relativt lite spontanöl med goda vänner. Faktiskt relativt få goda vänner. De vänner som finns kvar neråt landet har knappt setts skymten av.

Ändå har det varit en bra sommar, även om jag kanske inte går med på att kalla det sommar. Allt det ovanstående kanske inte är så viktigt egentligen. Sommaren, känslan av sommaren, sitter mycket i väder och vind. Men för mig också i vinjetten till Sommar i P1.

Jag minns svettiga bilfärder från inland till kust i en blå folkabuss. Jag minns hur dörrarna flög upp och hur varma syskon pustade ut i baksätet då salta vindar från Malö strömmar drog igenom bilen. Jag minns skrapsår från äventyrliga expeditioner. Jag minns hölass och barfota promenader. Jag minns rabarberland och vinbärsbuskar. Jag minns kaninburen under körsbärsträdet och hängmattan uppspänd mellan äppelträden. Jag minns hur mamma Eva satt på trappen och drack te i sin blårandiga klänning från Gudrun Sjödén. Jag minns pappa Görans terpentindoftande pyssel ute i boden. Jag minns pirret i magen när glassbilen närmade sig och jag minns hur det kändes att ha källarfrysen fylld med Lorangaglassar. Jag minns så mycket från mina barndomssomrar och i bakgrunden till alla dessa minnen hörs "Sommar, sommar, sommar....".


Jag har inte lyssnat på ett enda Sommar-program live denna sommaren. Jag har bara jobbat och jobbat. Därför är jag lycklig över SR's Sommar-bibliotek. Inte så att jag genom att lyssna igenom denna sommarens program kan frammana några speciellt varma sommarminnen från just denna sommaren - var jag var, vad jag gjorde när jag hörde just det programmet. Men jag minns mina barndomssomrar... och det är gott nog.

Just nu lyssnar jag på Fredrik Lindströms Sommar-program. Jag är inte överdrivet exhalterad över karl generellt sätt. Men programmet är smart. Tankeväckande och smart. Jag rekommenderar det.

Nu ska jag återgå till te-drickande, korsordslösande och Sommarsaknande.

XoXo