Under den gångna helgen har jag blivit medveten om hur mogen jag blivit. Jag har vuxit upp de senaste veckorna, slagit mig till ro inuti mig själv och i min nuvarande situation. Jag kan se nuet och uppskatta det. Stanna i nuet utan att förlora framtiden. Jag känner ett lugn som jag aldrig känt förut. En annan sorts trygghet som jag inte är van vid.

Jag vet när och var det började. Jag vet hur det började. Och jag är tacksam. Så enormt tacksam. Men jag måste erkänna att den här nyfunna, nyvunna tryggheten till en början gjorde mig enormt stressad. Det här är något av det bästa som hänt och till en början kände jag mig inte förtjänt av det. Jag kunde inte förstå det... för jag är inte van vid fantastiskt. Jag är inte van vid att allt bara faller på plats. Jag är van vid strävsamt leverne. Jag är van vid att trilskas och slåss för det jag tror på. Jag är van vid att klamra mig fast vid övertygelse och tro. Men det här har mer eller mindre helt naturligt bara varit från första stund...

...och det börjar sjunka in.

Oj, vad pretentiöst det kan verka. Men jag antar att det är bättre än tv-snack!

XoXo

Idag har jag insett SönDAGENS briljanta tv-tablås storhet.



Jag gör vågen och lyfter på hatten.

Vad frågar man en typ 12-åring i rullstol som ska gå på liseberg? Eller frågan bör kanske vara vad frågar TV4's utsända reporter en 12-åring i rullstol som ska gå på liseberg?

Rätt svar:

" Man brukar säga att barn får dåligt samvete för att de tar upp mycket tid. Har du någonsin känt att du har dåligt samvete för att du tar upp mycket tid?

Tada! Om inte det är det smartaste på länge så vet jag inte vad smart är. Heja TV4!

Varför inte sätta pinnar i hjulen också och skratta hånfullt när han inte kommer någonvart? Kanske peka och skratta?

“ Alltså vilka jävla måndagsexemplar du och Johanna dragit till familjen. Kattallergi är ju liksom skitsmart i vår familj!

-Lillasyster uttrycker sig lite finkänsligt om nytillskott i familjen

Idag tar jag vuxet ansvar. Idag städar jag kök, vardagsrum och sovrum... grundligt.
Jag är aldeles strax klar med köket. I princip ska jag bara svabba golvet. Arrrrh. Och sedan blir det att bita tag i sovrummet.

Kul va?

(...och jag fick föresten se åtminstonne ETT avsnitt av Gilmore Girls. Jag får vara nöjd.)

Jag vet inte vad som hänt, men i all min solitud är allt jag kräver episod efter episod av Gilmore Girls.



Jag är skadad!

Ibland får jag kärleksfulla sms från min pojkvän:

"Kolla in dessa coola nörd klockor: www.tokyoflash.com"

Visst är det fint att han lockar fram det nördigaste i mig?
(för visst fan vill jag ha en klocka som visar tiden binärt.)

Idag kände jag mig gammal när jag besvärat konstaterade att jag minsann inte ville ha P3 til frukosten - jag ville ha P1. Ju mer jag tänker på det, ju äldre blir jag. Jag vill ha doppa till eftermiddagskaffet. Jag planerar lägenheten. Vad kan göras? Vad kan förbättras? Jag planerar rutiner för samboboende och funderar hur vi kan underlätta. Förbättra. Må bra. Utan ansträngningar.

Nu, när jag städar köket, lyssnar jag igenom sommarens Sommarprogram. Jag känner mig gammal.

Saxat

Äntligen får man vara precis så bra som man är oavsett vem man är och var man har sin tro.

Etiketter: Foto

Etiketter: Sjukt

Det går vattensjuka i Karlstad. Jag dricker alldeles för lite, fotbollsplanerna alldeles för mycket. Därmed är kvällens fotbollsmatcher inställda. Jag som hade sett fram emot att sätta dobbar i låret på samma hulkuppenbarelse som körde sina dobbar i mitt några månader sedan.

Jahaja. Jag antar att det här ger mig tid att bota den förkylning jag tycks ha snappat upp i Västerås.

Etiketter: Fotbollen, Livet

Egentligen var jag ju på väg att påbörja operation övertala svärmor att låta mig vara med och baka. Men istället äter jag rostat bröd med jordnötssmör och dricker mjölk till tennissemifinalen. Det är faktiskt en riktigt intressant match. Jag som inte brukar vara mycket för tennis.

Förlåt svärmor.

Etiketter: Sporten, Svärföräldrar

Mycket möjligt är att detta är höstens finaste jacka...

Etiketter: Modet

Är det inte lite sjukt att jag inte kommer se mina sambos på nästan en månad? Kommer jag vara rastlös och socialt svulten? Ja, jag tror faktiskt det.

Sjukt är ordet!

Etiketter: Sambos

Nu har jag precis klivit upp ur sängen, så jag sitter här halvnaken och skriver ett totalt meningslöst blogginlägg.

Jag vill bara uppdatera alla om att jag inte träffade svärmodern igår. Kanske idag, men inte igår. Jag är tacksam... men bara till en viss gräns. Idag är jag ännu mer pluffy än jag var igår. Jag känner mig inte söt och trevlig, jag känner mig rivig och sarkastisk. Egentligen borde man ju duscha, kanske klippa sig och som grädde på moset - skaffa ett jobb.

Annars känner jag fortfarande av inflyttningen. Någonstans känner ju även jag att jag inte bor här. Men igår var allting så avslappnat att jag lika gärna hade kunnat göra det. För att göra det hela ännu lite mer befäst så säger karln saker som "det är din garderob" om en fram tills nu aldeles outnyttjad garderob och "du har ju bara tagit ett litet hörn!!" om upptagen plats i badrumsskåpet. Vill jag tränga mig på? Nej. Men vi får väl se vad som hänt i slutet av veckan. Det är spännande det här, kommer jag eller kommer jag inte bre ut mig? Jag tycker redan jag balanserar på gränsen, men det tycker tydligen inte han. Vad mer kan man göra? Förslag tas tacksamt emot.

Jag ska iväg och köpa mat, för snart kommer karln hem hungrig från jobbet och vill äta. Jag är lite som en rysk postorderbrud just nu. Alltid hemma. Hemma som i en lägenhet någonstans i en stad som ligger någonstans i ett land som kanske är granne med mitt eget? Idag har jag ju inte haft tid att göra så mycket annat, igår var jag aldeles för trött. Men jag blir fnissig när jag tänker på det.

Nej. Egentligen så borde man ta på sig kläder, traska till affären och inhandla det sista.

Etiketter: Inflyttningen, Pojken, Svärföräldrar

Efter att sedan dryga veckan tillbaka börjat kallas flickvän, ändrat facebookstatus och berättat för diverse familjemedlemmar att familjen utvidgats (om än för tillfället), så befinner jag mig nu hemma hos honom jag själv sedan dryga veckan tillbaka kallar pojkvän. Min väska med förkärlek för vagabondliv och spontana cityweekends packas upp och jag vet att det inte är riktigt på riktigt, men känslan av inflyttning finns där ändå. Min väska med förkärlek till vagabondliv och spontana cityweekends ska slå sig till ro.

Distanser suger.

"För att vara ett distansförhållande har det ju dock varit väldigt lite distans!"

-P. har väl rätt som alltid

Igår fick jag för mig att jag inte alls var ledig denna veckan. Men jag är mer eller mindre klar med mitt sommarjobbande på Telia. Chefen ringde idag och ville ha mig tillbaka så snart som möjligt, men jag vill mest bara vara ledig ett tag. Känna på allt det nya... flickvän. Pojkvän. Yadddayadda.

Trots endast en vecka och några sporadiska hardcoredejter innan dess verkar det dessutom ha blivit dags för svärföräldrar. Att något så harmlöst kan vara så skrämmande. Jag är nervös. För inte känner jag mig svärmorsvänlig idag. Svärmorsvänlig känner jag mig bara de dagar då jag känner mig söt och trevlig. Idag känner jag mig osöt och otrevlig, kanske också en gnutta osocial. Inte det minsta attraktiv. Och då känner jag mig automatiskt icke-svärmorsvänlig. De kommer undra vad deras son ser i mig... det gör jag själv. Frågan är om man någonsin är redo att träffa kvinnan som uppfostrat ens partner?

Uggh. Om man skulle dra sig mot affären, köpa den där tandborsten man glömde och kanske även investera i lite godis? Det skulle sitta finfint.

Annars är jag sjukt sugen på chips.

Etiketter: Hjärtat, Pojken, Svärföräldrar

Melankoli är något jag är riktigt bra på. Riktigt ruskigt bra tillochmed. Jag vill inte skryta, men jag skulle kunna vara os-medaljör.

Tro det eller ej; men jag finner ingen lycka i min melankoli. Jag blir inte lycklig av den och den gör mig inget bra. Jag blir melankolisk och olycklig. Jag blir ledsen och melankolisk.

Jag finner ingen nytta i melankolin heller. Ändå nyttjar jag den frekvent… enkom för att jag är bra på det. Jag är bra på att sitta still i tystnaden och vara melankolisk. Stirra rakt ut i luften och vara melankolisk. Inte säga någonting, bara titta, sitta och vara melankolisk.

Ibland gör melankolin ont. Psychosomatiska syndrom. För jag är så passionerat melankolisk. Riktigt djupt melankolisk. Trots melankoli-ont så kan man bara sitta helt blank och stirra ut i ingenting.

Det känns ju keff att det första blogginlägget sedan sekelskiftet ska vara melankolisk. Men idag r jag melankolisk. Jag borde vara happyhappy, men jag är melankolisk. Jag saknar något så enormt. Bara saknar. Inte någon eller något speciell(t), bara saknar. Jag är tom. Jag har psykosomatiskt ont. Idag är jag verkligen melankolisk.

Det är vad jag är bra på. Melankoli är något jag är riktigt bra på.

Etiketter: Melankolin