Feeder - Feeling a moment




Feeling the moment slip away
Losing direction, you're loosing faith
You're wishing for someone,
Feeling it all begin to slide
Am I just like you?
All the things you do - can't help myself...

How do you feel when there's no sun?
And how will you be when rain clouds come and pull you down again?
How will you feel when there's no one?
Am I just like you?

Turning to face what you've become,
Buried the ashes of someone
Broken by the strain
Trying to fill that space inside
Am I just like you?
All the things you do - can't help myself

How do you feel when there's no sun?
And how will you be when rain clouds come and pull you down again?
How will you feel when there's no one?
Am I just like you?
All the things you do

Don't ever feel that you're alone
I'll never let you down, I'll never leave you dry
Don't fall apart, don't let it go
Carry the notion, carry the notion back to me, to me...

Feeling the moment slip away
Feeling the moment slip away

Cause I'm just like you

How do you feel when there's no sun?
And how will you be when rain clouds come and pull you down again?
How do you feel when there's no one?
Am I just like you?



Bild: Psi-Xi

Etiketter: Feeder, Fotot

Etiketter: Fotot, Vännerna

Nu sitter jag här. Klockan börjar närma sig halv tre och jag har fortfarande mina pyjamasbyxor på mig. Jag säger som jag säger till min mor när hon klagar på att jag masar omkring i pyjamas.

"Om du inte vill att jag ska ha pyjamas, sluta köp sköna pyjamasar till mig!"

Tyvärr har jag ingen balkong och ingen Jason Schwartsman. Så här görs minsann ingen Hotel Chevalier. Tyvärr.



Ja, Tyvärr.

Etiketter: Darjeeling Limited, Filmen, Ritsie

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut

Idag är en röd dag.

Etiketter: Kent, Musiken, Poesin

Carpe diem, dear friends. Carpe diem!

Etiketter: Poesin

Nyss var Lottan och Texas här. De tu hade med sig mat, vi åt lunch och skrattade lite åt falafelfläcken. Det var fint och precis vad jag behövde. Jag orkar inte möta resten av världen. Det är lite för mycket just nu för att jag ska orka ta itu med någonting över huvudtaget.

Jag väntar, väntar, väntar på något slags livstecken. Jag har blivit beroende. Under tiden klättrar jag på väggarna, städar maniskt och hinkar emellanåt kaffe.

Jag var uppe och cyklade en timma i morse (och med i morse menar jag klockan strac-efter-6), för att jag höll på att få en panikångestattack. Igår gjorde jag verkligen ingenting. Om igår var dagen då jag låg i en hög i soffan med endast nos och ögon synliga för världen, så är dagen idag dagen då jag håller på och håller igång till jag stupar. Jag kan inte sitta still. I'm fucking crawling out of my skin. Sitter jag still börjar jag tänka, börjar jag tänka får jag ångest. Nu är jag mest bara arg.

Jag borde få tvätta. Inte bara för att garderoben behöver fyllas på med rent, utan för att det faktikt är en lugnande sysselsättning. Det är lite zen för min del. Det är tydligt vart allt ska vara. Sortering efter färger och grader. Man stoppar in och stoppar om, tömmer och fyller. Det är precis som det ska vara. Enkelt.

Vad fan? Jag vill också dricka vin klockan 13 på en tisdag.

Jaja. Det där blir min sista facebooking för idag... Jag lovar och svär att varken facebook'a eller myspace'a fram till livstecknet kommer.

Cut me off from all that is my life.
Cut me off 'til I can see
My life ain't really good for me.

Etiketter: Emo, Paniken

Du, du, du. Det är allt som snurrar just nu. Ett sus av bakgrundsljud som jag inte orkar bry mig om och ett evigt;

Jag är tom utan dig!

Vilket egentligen är ett helt befängt (och för mig självdestruktivt) påstående då du faktiskt aldrig riktigt funnits här/där/någonstans. Det har egentligen aldrig existerat ett vi och du har aldrig i något avseende varit min... alltid någon annans. Förmodligen kommer du alltid också vara någon annans. Du kommer aldrig stanna här.

Ändå känner jag hur jag accelrerar, hur fallet accelererar brutalt. Jag skulle inte direkt säga att är klar med att falla för dig, men makren närmar sig ändå rasande snabbt.

Jag behöver dig.

Det är ju tydligt att se hur du influerar och rör i min vardag. Hur vardagen fylls när du gör dig till känna och hur den töms när du försvinner.

Jag kan se hur bra du skulle vara för mig om du faktiskt bestämde dig för att stanna. Jag kan lova att åtminstonne försöka vara lika bra för dig... om du stannar. Jag skulle vilja att du stannar.

Jag känner redan mycket och starkt för dig. Jag skulle nu vilja påstå att jag skulle kunna älska dig, att jag på något plan och någon nivå också redan gör det. Jag är redo att älska dig... om du stannar.

Om du planerar att inte stanna, skulle jag vilja be dig att vända i dörren och gå nu.

Men jag skulle vilja att du stannar.

Etiketter: Brev till

Jag är en igelkott, ihopkurad i min kuddhög...
...och jag tänker inte komma ut!

Jag är inte redo för världen.
Världen är tydligen inte redo för mig.
So it's a fair deal!

Etiketter: Emo, Fånerier

Jag räknar får.
Klockan börjar närma sig två.
Jag räknar svarta, vita, gula, blommiga, luddiga, nyrakade får.
Jag räknar de leriga och sorterar svatt, vitt, mörka färger, ljusa färger, liknande färger - alla ska gå i 40 grader.

Jo, jag kan inte sova.

Jag har ångest. Jag känner mig så tom. Så extremt tom.
Jag ska snart gå coh avreagera mig vid mitt piano;

So go play with your piano
Write a mediocre song
about the shell of medicracy
Pretend there's nothing wrong

- Damien Rice, "the Rat within the Grain"

Jag måste sova.
Jag måste sova.

Femtusentrehundrasextiosju. Femtusentrehundrasextioåtta. Femtusentrehundrase...

Etiketter: Emo

Alla verkar gå ner i vikt. Alla verkar ha gått ner i vikt sedan jag såg dem sist.
Jag har inte gått ner i vikt. Jag går inte ner i vikt.

Håll i hatten!

Nu ska jag sova!

Etiketter: Fullerier

Nu har jag varit ute och gått i drygt tre timmar. High five mig!

Jag kunde inte bara sitta still och inte göra någonting, lyssna på depp och tro mig saker som jag egentligen inte har en aning om. Så jag tog vägen ut mot den gamla räven Frödings herrgård. Men jag kom bara halvvägs innan det blåste upp och jag blev kall.

Enligt mina beräkningar på en väldigt konstig (och antagligen inte korrekt utmärkt) karta, skulle en väg ut till Alster gå på dryga tre timmar, om man tog cykelleden. Tar man Frödingsleden skulle det ta betydligt längre. Jag satsade på Frödingsleden. Men kom alltså inte mer än halvvägs.

Jag rensade huvudet med the Weakerthans (Tack David för tipset!) och försökte reda ut trasslet i hjärnan som uppstått. Jag kom inte fram till så mycket eftersom jag pendlade fram och tillbaka och gick runt i cirklar kring mitt eget tänkande, utan att egentligen komma till tankens kärna.

Det enda som jag egentligen beslutade (eller slutgiltligen insåg? Jag vet inte vad som låter bäst!) var att så fort vi tappar kontakten blir jag låg och trött. Energin liksom rymmer och rinner likt sand mellan mina fingrar. Har jag blivit så pass beroende att jag hängt upp hela mitt humör och min energinivå på en närvaro? Speciellt en som dessutom pendlar så extremt mycket...

"Du betyder allt och ingenting"

Jag blir schizofren.

Nu ska jag duscha. Jag kommer få träningsvärk annars. Jag har dessutom finfina blåsor och skoskav. High five... eller inte!

Efter det måste jag försöka pussla ihop någon slags outfit, eftersom helgen som skulle gått till reflektion, rekreation och uppladdning av batterier (läs: långa höstpromenader, middagar med tända ljus, mys under filt och varm choklad med päroncognac) istället blir tjo och tjimm, jagharintesovittillräckligt-död och sedan tillbaka till vardagen (läs: ensampromenad, ensammiddag, sprit och konsert.). Sakerna man gör för att slipppa vara ensam, ey?!

Ni får ursäkta min 'entusiasm', det är trots allt inte varje dag man får gå sponsrad på konsert. Jag ska vara tacksam och tänka "det blir vad man gör det till". Vilket är helt sant.

Etiketter: Insikten

Vad folk säger sammanfaller mycket sällan med vad folk gör.
Det är bara att bita ihop.

Etiketter: Insikten

(Först firar vi 10 inlägg på nya bloggen. Grattis!)

Innan emo kom, fanns Broder Daniel-sekterna. Svensk Indie-rock? Jag vet inte ens hur man kategoriserar dem. Jag bryr mig inte heller, men i ett samhälle där allting ska in i fack är det säkrast att slänga sig med termer och dividera som den breda massan för att det egna meddelandet ska förstås (och det är trots allt skönt med struktur. Det är vår natur). I vilket fall vet jag att man inte kallade Broder Daniel emo. Emo var knappt ens fött. Även om emo idag och Broder Daniel då, mycket väl skulle kunna flörta med varandra och hålla varandra om ryggen.

Flickor och pojkar i randiga tröjor och manchesterkavajer med pins i kragen. Med svarta, suddiga kajalögon och paljetter, gärna stjärnor, under ögonen. Converse. Converse har på något vänster alltid varit den alternativa crowd'ens skor. Hur har det blivit så? Palestinasjälar. Lite depression. Broder Daniel, eller kanske främst Henrik, personifierade känslan av hopplöshet. Satte toner och ord på ångesten.

Jag har i princip spenderat mer eller mindre hela min medvetna levnadstid med Broder Daniel i bakgrunden. Både min storebror och min storasyster var trogna anhängare till och med pre-Fucking Åmål. Det var nog faktiskt så att deras intresse för bandet dog lite i och med Fucking Åmål. Dessutom växte de upp.

Vad jag egentligen vill berätta med det här inlägget är att BD gjort entré än en gång i mitt liv efter en period förhöljda i glömska. Jag känner mig inte Emo. Snarare pre-emo. Jag jobbar på att inte känna mig emo, inte ens pre-emo.

How can they know
if you don't show?
Who will notice
where your heart is?
Who will miss us
when we're all gone?
Who remembers
who we all were?

Det går sådär.

Jag är tom idag. Jag har inte energin.

Etiketter: Broder Daniel, Emo, Musiken

Dagen idag har spenderats med städning och sortering av olika slag.

Ja, jag skulle egentligen haft en tenta. Men jag skippade den. Illa säger kanske ni. Jag vet inte det jag. När jag igår satt och pluggade och gick igenom en sammanfattning kände jag att jag inte kunde det tillräckligt bra. När jag dessutom inte, av någon spännande anledning jag inte riktigt förstår, har blivit anmäld så tänkte jag att jag faktiskt skiter i det och gör den om några veckor istället.

Igår var jag hos psykologen/terapeuten igen. Vi skulle testa något nytt. Vi testade hypnos. Det var en väldigt egendomlig upplevelse. Det var som om kroppen löstes upp i små, små partiklar och spreds i hela rummet på samma gång som de koncentrerades på ett och samma ställe för att bilda en stor massa, på väldigt liten yta. Det är motsägesefullt, men om jag skulle beskriva tillståndet i ord så är det nog det närmsta jag kan komma. Tungan och hjärnan flöt ihop och flöt på, samtidigt kunde ingen del lämna ämnet. Det var som om ingenting annat fanns än just det vi pratade om.

Så häftigt. Så härligt.

Nu sitter jag här och dricker en förfärligt massa vatten eftersom jag under dagen har druckit en förfärligt massa kaffe. Jag har skaffat en... err... jag har tappat ordet. Men vi kan kalla det en presskanna för kaffe. (Så Joely, nu kan jag bjuda på kaffe i mängder!)
Kaffe är vätskeutdrivande. Jag fyller på reserverna.

Har precis sett en dokumentär om James Dean. Jag är sjukt svag för James Dean. Han var en stilig karl och verkar ha haft en del bakom pannbenet. Jag tror att jag och James Dean hade kunnat komma bra överens.

Jag kan inte annat än att undra var min Jimmy D håller hus? Jag syftar på passionen. När kommer passionen? När kommer den där personen som vänder upp och ner på allting och som ställer till med kaos i vardagen? Som ställer allting på sin spets? Men som också innebär lugn och säkerhet. Som mitt uppe i tornardon bidrar med känslan av 'hem'.

Saker och ting står allt för stilla. Jag är allt för rastlös, samtidigt som jag trivs mycket bra i lugnet. Jag utnyttjar dock inte lugnet så som jag borde. Möjligheten att ta lugnet på allvar finns där, men jag utnyttjar den inte. Istället hamnar jag någonstans mittemellan och vet inte hur jag ska göra med någonting. Jag intalar mig själv att allting står stilla i ett negativt ljus och att jag vill ha action. Men jag vet att jag skulle kunna njuta till fullo av lugnet. Jag vill ha det bästa av båda.

Is that asking too much?

Etiketter: Hypnos, Insikten, James Dean, Tenta

Nu sitter jag här och äter frukost. Fin frukost. God frukost. Havregrynsgröt, en halv banan, te, grovt bröd med ost och en halva grape. Yummy mummy.

Visste ni förresten att kroppen kan tolka törst som hunger? Det visste inte jag. Men det skulle förklara en hel del. Som att jag till exempel inte dricker tillräckligt mycket, men ändå alldrig blir riktigt törstig förrän jag gör extrema saker. Jag är mer hungrig. Men eftersom jag och cp-hunger går hand i hand har jag lärt mig att ignorera hunger. Alltså; inte nog med att jag bitvis kunde äta dåligt, jag får tydligen inte heller tillräckligt med vätska.

Ja. I vilket fall. På radionyheterna pratade dom om att smugglingen av piratkopior ökat drastiskt de senaste åren. Speciellt populärt är det tydligen att smuggla kläder. Dyra kläder. Dyra sturplankidkläder. Härom dagen hade tullen beslagtagit en uppsättning Canada Goose-kopior. Dessa kopior var inte bara en öm tå för de riktiga, licenserade tillverkarna av CG-jackorna. Nej, en jackkopia är också en hel jävla bakteriehärd. Tydligen kunde man i de beslagtagna jackorna inte bara hitta dun utan också ben- och skinnrester och pälsen i kragen var hundpäls. Isch. Isch. Usch. Yuäck!

Idag ska jag upp till Universitetet och piska Carl i form inför tentorna, samt göra klart min hemtenta som ska in på fredag. Min vecka ser ut som så; två salstentor och en hemtenta. Salstentorna vet jag inte ens om jag får göra nu eftersom mina sidor inte verkar ha tagit min anmälan på allvar.

När jag igår skulle titta så att mina tentaanmälningar var i sin ordning märkte jag att anmälningarna för de kommande två tentorna inte stod på listan över anmälda tentor. Så idag måste jag dessutom försöka få tag på min kurssekreterare. Pwah!

Men ja, ja. Det löser sig.
Klackspark!

Etiketter: Tenta, Äckelpäckel

Etiketter: Death Cab for Cutie, Musiken

Jag och min syster är som vi är! (dvs. Efterblivna!)

wöjj, mitt amerikanska fotbollslag slog ditt!

va?

malmö slog karlstad, det sa de på nyheterna, så det är sant. helt sant.

Jaha. Su försöker beefa. Okej. Du bad om det!

a-ha a-ha, nu äru inte så kaxig va? amerikansk fotboll är fett med seriöst. allas ömma tå, yeah!

Carlstad Cruisaders! Uggh uggh uggh!

Etiketter: Beef

Jag skrev tidigare ett inlägg med titeln 'den där om beslut och saker som tynger'. Nu när jag läst igenom det kan jag inte direkt säga att det var en särskilt bright rubrik med tanke på att nästan ingenting i själva inlägget kan återkopplas till titeln. Och det lilla som faktiskt går, ja... det är som sagt väldigt lite.

Så jag tänkte utveckla min första tanke med det inlägget.

För det är faktiskt så att jag tagit beslut. Viktiga sådanna. Främst sådanna som rör mitt liv.

Det första och största är att jag ska börja må bra. Må som jag förtjänar. Det kan man kanske inte direkt påstå vara något särskilt innovativt beslut, men det förändrar inte det faktum att jag vid den här tidpunkten faktiskt behövde ta det. Ordentligt och där med bastupasta! Alltså, det är inte så att jag vandrat runt och varit nöjd med att må pissränna. Vem fan vill må dåligt? Klart som korvspad att jag 100 000 000 gånger tidigare sagt att "nu! Nu ska jag må bra". Men det har liksom aldrig gått. Jag har inte varit stark nog att stå emot när herr Ångest och fru Panik knackat på. Denna gången har jag tagit ett starkt beslut med starka föraningar och en järnstark vilja om att denna gången, ja denna gången ska det gå hela vägen. Denna gången ska dörren barrikaderas och försvaras till siste man.

"You're a soldier now,
fighting in a battle
To be free once more
yeah, that's worth fighting for

Så för att lyckas i mitt beslut, för att göra det verklighet, har jag tagit diverse andra beslut.

Bland annat ska jag börja äta rätt. Näringsriktigt, få en matrutin och äta gott. Som jag nämnde i det förra inlägget har jag fått bidrag från modern min till att fylla på min kyl och frys. Jag har kommit på att det är mycket roligare att laga mat i ett kök där det finns råvaror att leka med, oavsett hur själv köksutrustningen ser ut. Jag måste erkänna att på den sistnämnda punkten brister mitt kök i nästan alla avseenden. Jag har ju dock en visp och en bunke. Det är mer än vad jag hade i Juni.

Så jag har lagat god mat till mig. Oförskämt god mat om jag får säga det själv. Jag tycker det är kul. Jag exprementerar. Jag tycker att det är kul också. Det var länge sedan jag tyckte att det var kul att stå i ett kök.

Disken kommer jag dock fortfarande inte överens med. Mina händer torkar ut och det är så tidsödslande. Värst är besticken. To hell med alla knivar och skedar, gafflar och teskedar. Jag ska börja äta med händerna! Okej. Det där var en parentes...

I vilket fall. För att underlätta mitt nyttig-ätande har jag börjat göra upp matscheman för veckorna. Där står vad jag ska äta till frukost, lunch och middag. På så sätt vet jag vad jag ska göra när jag till exempel kommer hem från Universitetet och är hungrig eller vad jag ska ha med mig till lunch. Dessutom blir det lättare att skriva inköpslistor och hålla reda på vad jag har i skafferiet. Jag letar upp nya, oprövade recept för att hålla den barnsliga nyfikenheten och äventyret igång. Det går faktsikt över förväntan.

Jag ska börja motionera också. Eller snarare; jag ska börja ta mitt motionerande på allvar. Jag har redan börjat med morgonpromenader. Jag krälar helt enkelt ur sängen och går ut och går i en timma innan frukost. Det började med att jag hade ångest och inte kunde sova. Jag är alltid som mest förvirrad och svag på morgonen. Jag märkte hur underbart friskt allting var så tidigt på morgonen. Nästan inga andra ute. Jag har staden för mig själv. Utrymme att vara, tänka och analysera. Mycket hälsosamt för en dagdrömmare och tänkare som jag.

Så en timmas promenad innan frukost. Jag tänker återuppta simmandet, mest för mitt knäs skull. Jag, Lottan och ett par andra har pratat om att börja latja badminton. Med lattja menar jag just lattja. Alltså inget seriöst i någon särskild klubb. Utan mest träffas och spela lite. Men om mitt knä ska orka med det så måste jag träna upp det. Jag tror att simning är bra då. Det tär inte lika mycket på lederna. Så simning, promenader och badminton so far.

Dessutom har jag testat på stiptease aerobics. Ja, du läste rätt. Så de dagar som inte går åt till badhusbesök eller lattjo lajbans med fjäderboll kommer att läggas på att finslipa motoriken och lap dance tekniken. Det ni! Det är faktiskt förvånatsvärt kul!

Som om inte det vore nog funderar jag dessutom på att återuppta yogan och fäktningen. Jag gillade yogan. Speciellt Yerbas yoga. Den var underbart renande och saktade ner mitt annars rätt hektiska tempo. Jag fick testa på vad min kropp klarade och inte. Fäktningen var bara rent jävla häftig. Uthålligheten. Rytmiken. Rytmen. Hjärnan. Jag skulle vilja säga att fäktning är lite som fysisk schack.

Så har vi kommit till den där biten som tynger.

Som alltid, pengar. Pengar. Pengar. Pengar. Världen är gjord av pengar och jag har just nu inga pengar. CSN är skit och har ingen aning om var mina pengar har tagit vägen. Jag försöker att inte tänka på pengar, men det är lite svårt, när allting kostar pengar eller på annat sätt involverar pengar.

Jag verkar dessutom vara en slit-och-släng vara. Det känns just nu som om väldigt lite vill vara bestående.

Det där kan också ha någonting att göra med att jag alldeles för snabbt blir beroende av att ha vissa saker närvarande i min vardag. Jag avskyr förändringar, även om jag blir allt bättre på att hantera det. När saker väl har tagit en plats i min vardag, så vill jag att det ska stanna så. När personer gjort entré och slagit sig in i min vardag så vill jag att de ska stanna där. Speciellt de där personerna som gjort avtryck på ett eller annat sätt. Speciellt de där personerna som jag klickat/klickar med. Men mycket sällan tycks folk förstå hur mycket jag behöver dem att stanna. För vissa personer behöver jag där, i förgrunden snarare än i förgrunden. Andra personer vet jag alltid finns i bakgrunden och jag nöjer mig med det, för det är så det har blivit. Men de där förgrundspersonerna... gaaaah!!!!... jag vill att de ska förbli en STOR del av min vardag.

Om man tittar på hur det sett ut i min historia tycks folk ha haft väldigt lätt för att vända sig om i dörren och bara gå sin väg. Är jag så lätt att glömma?

Jag vet att jag spelat roll för många. Det är inte alls ovanligt att jag varit början eller katalysatorn för förändring hos människor. Men när de väl har kommit till klarhet har det inte längre funnits plats för mig. Nu tänker jag väl främst på kärleksrelationer. Jag har varit med, jag har sett och hjälpt någon utvecklats. Jag har givit men inte fått mycket tillbaka. Jag har fallit hårt. Så kommer klarheten och då låter det allt för ofta som så "du har alltid funnits där för mig-jag är såååå enormt tacksam-jag har förstått vad jag behöver-jag känner att jag hittat någon... du kanske känner henne?". Vadå snopet? I vissa fall har kontakten bara försvunnit. Kanske har jag bara Elizabethtown-komplex?

Är jag så lätt att glömma? Är jag så lätt att lämna? Är jag så lätt att förbise?

Jaaaaaa. Jag tror att jag har utvecklat nog nu. Tack för mig.

Pah. I'm good enough to fuck. Not good enough to love.

Etiketter: Insikten

Det är så att jag får gåshud.
Snubben kan vad han gör.

Jag älskar honom!



Goddamm.

"Confidence's always been sort of like a difficult thing for me. I've always found it difficult being completely confident in myself."

Etiketter: Finstämt

Den senaste tiden har för min del inneburit en hel del berg-och-dal-bana. Ena stunden mår man bra, för att i andra helt och hållet tappa fästet. Det känns som om det är väldigt mycket som får mig ur fas och det ska väldigt lite till för att jag ska gå omkull.

Jag vet inte var jag slutade skriva någonstans, och det gäller för ALLA bloggar, så jag vet inte riktigt var jag ska ta vid. Men för att det mesta ändå ska komma med, så behöver vi kliva en vecka tillbaka. Så vi kliver en vecka tillbaka.

I måndags hamnade jag återigen öga mot öga med en ökänd människa som ska hjälpa mig att reda ut mitt inre kaos. Alltså; jag var efter ett års uppehåll tillbaka hos psykologen. Även om de 'officiella' anledningarna till varför jag söker hjälp nu och varför jag sökte hjälp då, känns olika. Så finns grundanledningen kvar. Jag är helt enkelt inte klarbakt i huvudet. Jag klarar mig inte riktigt själv ännu.

Mitt självförtroende är kört i botten. Min självkänsla likaså. Och så har det varit ett bra jävla tag. Ja, nästa så långt bak som jag kan minnas. Så klart är man som barn relativt oförstörd i det avseendet. Men jag var jätteblyg när jag var liten och ju äldre man blir, ju mer skit plockar man på sig. Ju större man bli, ju större blir kraven. Det känns som om ingenting jag gör är tillräckligt bra. Det känns som om jag inte är tillräckligt bra.

I vilket fall. Så jag spenderade måndagens eftermiddag gråtandes hos psykologen. Hej och hopp. Efteråt var jag helt mentalt utpumpad. Det kändes som om allting blivit omstartat. Som om jag var omstartad. Omformaterad.

Jag köpte blommor till mig själv. Jag gjorde som mrs. Dalloway. Jag köpte dem köpte själv. Till mig själv. Varför inte?

Det undermedvetna är verkligen ingenting att räkna med. Under natten drömde jag att min storebror dött i en trafikolycka. Jag vaknade i panik och storgrät i en dryg timma innan jag började lugna ner mig. Efter att ha gjort en pakt med mig själv om att återuppta den nyligen återfunna kontakten med min bror somnade jag dock.

Tisdagen kom. Jag var inte fit for figt. Jag unnade mig sovmorgon och höll mig borta från universitetet. Kanske inte det brightaste på länge, men behövligt.

Dagen avslutades hos Lottan, som var sjuk, sjukare, sjukast, men på bättringsvägen. Tanken var scones och te. Tanken blev middag för att senare övergå i scones, te och ett parti TP på balkongen. Efter att upprört konstaterat att TP till största delen går ut på att gissa (alltså; inte vara allmänbildad) sig till svaren blev det Idol-audition i soffan och för min del även en hel del pendling mellan TV:n och datorn. Pendlingen hade på intet sätt någonting att göra med min likgiltighet gentemot Idol, utan berodde på att en gammal kontakt som jag trodde hade lagts på hyllan återigen tagits upp. Denna gången för att ge mer substans och stabilitet till en framtida relation och fortsatt kontakt.

Konversationen som skedde via meddelanden på Facebook gjorde mig hoppfull och mitt humör fortsatte klättringen som påbörjats dagen innan. Konversationen visade att jag och Konversatören hade mer gemensamt, faktiskt skrämmande mer gemensamt, än vad vi båda först trott.

"Så vi håller med andra ord på att lära känna varandra...
Sen att vi börjar i andra änden, med saker som normalt sett kommer långt in i en relation, spelar ingen större roll. "

Onsdagen kom. Inget speciellt. Förutom att jag hade tvättid, vilken jag försov mig till. Försov mig så pass rejält att jag inte ens hade hunnit tvätta en tvätt innan min tid var ute. High five mig! Så jag struntade i det och fixade en ny tid.

Hipp som happ var det Torsdag. Nya lektioner. Fortfarande inget speciellt.

Jag mötte upp Lottan och hennes pojkvän på stan, tog en snabb fika på Mat&Muffins. Sedan drog hon hem-hem, hennes pojkvän likaså och jag drog bara hem. Konstaterade surt att CSN fortfarande inte betalat ut pengar som skulle kommit för längelänge sedan (Ja, jag har lämnat in studieförsäkran!) så helgens planerade och efterlängtade tur till Västkusten fick ställas in. Både Mezcla - ursprungsidén om festligheter på fästningen och Mezcla - alternativet på Röda Sten ställdes dessutom in. Vilket var lite snett, men på samma gång kul för mig som inga pengar har. Ego som man är slipper man ju nu höra om allt fantastiskt som alla ens Mezcla-besökande vänner upplevt. Surt sa Räfven. Surt. Jag hoppas att de tänker ta upp det i framtiden, för det verkade vara ett sjuhelsikes arr.

Fredag. Höll återigen på att försova mig till min tvättid, men orkade denna gången i alla fall upp i lagom tid för att tvätta några tvättar. Eftersom jag var både trött och lite stressad så lyckades jag slänga in mina nya 40-pixx byxor från Monki tillsammans med min favorit-hoodie och upptäckte sedan hur den färgats i en mystisk grå nyans som jag inte riktigt kommer överens med. Även handdukarna som jag i all hast slängt in i samma torktumlare som 40-pixx-byxorna var lite missfärgade här och där. High five mig! Tänkte inte alls att det var ett par nya, svarta byxor som antagligen fällde. Var så van vid mina gamla favoriter, som i ett stuntförsök spräcktes. Om dessa 40-pixx-byxor försöker bli mina nya favoriter så börjar de ju inte bra. Uh-uh! Inte bra alls.

Lördag. Modfälld. Komplexfylld. Ischisch. Dök aldrig upp på en fest jag faktsikt (trots brist på rött) sett fram emot efter att Västkusten ställts in. Ångrar väl det lite idag. Men det var hälsosamt för min del. Jag fick påfyllning från min mor. Kaching på banken, med andra ord. Plannerade den kommande veckan matmässigt och gick och storhandlade. Jag tror aldrig jag varit så förälskad i ett kylskåp som nu. Undantaget skulle vara mina föräldrars som mer eller mindre alltid är fylld till bredden av spännande delikatesser och saker man senare som fattig student drömmer om med dreggel rinnandes ur ena mungipan.

Pah. Nu orkar jag inte skriva mer. Nu ska jag äta!

Etiketter: Uppdatering

Ja, jag vet inte exakt hur många gånger jag gjort det här nu...

My Invitation, No shit Sherlock?! och Papercuts kommer samlas under en och samma flagga. Jag orkar inte ha tre bloggar. Jag orkar inte med metrobloggen. Jag flyttar.

Nya hemmet:
No shit Sherlock?!

Gå dit istället.

Tack och hej!

(Glöm inte att uppdatera diverse favoriter och länkar!)

Etiketter: Omstart

Etiketter: Omstart

Jag funderar på att klippa av mig håret. Jag trivs rätt bra med längd, men jag tror att håret skulle må bra av att förlora en så där två decimeter.

Så inte nog med att M.I.A rocks my socks, det är hennes page/bob jag vill åt och funderat på längelänge. Färgmässigt också. Så gissa min lycka när jag faktiskt får se en mitt upp i mitt tv-zappande. Titta noga på den plattade pagen. Me likes it mucho!

Jag: "Musiker. Man ska fan inte dejta musiker heller."
Diana: "Nej absolut inte! De är så upptagna i vad de gör. Man kommer alltid i andra hand. Man kan liksom inte vinna mot musiken"

Men det var ju inte riktigt så jag menade!

Jag har inget problem med folk som är passionerade. Snarare är det tvärtom. Jag tycker att det är otroligt attraktivt med människor som brinner för sin sak, som är beredda att sälja sin själ till djävulen om det innebar att de fick hålla på med vadhelst de brinner för. Jag blir inspirerad. Jag vill inspirera. Jag vill också vara passionerad...

Musik är något jag förstår mig på, något som blivit en vital del i min vardag. Kanske är det därför jag har ett brett register "avverkade" musiker?

Så vad jag menade i all min after-work-yra var hur det finstilta i ovannämnda "register" utformats. Jag har nog inte en enda romans med en musiker som slutat bra eller som inte på något sätt varit destruktiv.

Jag tror inte att det bottnar sig i huruvida personen i fråga har en väl utvecklad hobby, utan snarare hur dessa ser sig själva. Tyvärr har majoriteten av de som ingått i min historia haft ett väl utvecklat ego, musiker likväl som icke-musiker.
Missförstå mig rätt. Musiker = Människor. Tyvärr verkar jag dock inte få se dem som det.

Jag skulle kanske inte använt ordet musiker. Jag skulle nog använt termen "egocentriska människor".
Sedan kan man ju diskutera huruvida att satsa på musiken är ego eller inte.

Så. Då var det förklarat!

Ja. Och så kan alla barnen gissa vilka bilnyckeln syftar på?
Upp med handen, den som vet.

Etiketter: Räfven