Augusti
X 27 - Kursstart
31-2/9 - Kräft-lös-skiva @ Karins, Orust

September
1 - Svenska Akademien @ UNO
2-14 - Karlstad
6-9 - Karlstad Kulturdagar + Miriam hälsar på
7 Jens Lekman @ Koriander (?)
13-17 - West Coast tour 2007 (m. Lotta?) OBS! Nytt datum!
15 - Mezcla @ Bohus fästning
18 - Fars födelsedag + Translation X-sams
21 - "Midsommar -08" (?)
29 - Peters inflyttningsfest (alla välkomna!)

Etiketter: Planer

Augusti
27 - Kursstart
31-2/9 - Kräft-lös-skiva @ Karins, Orust (?)

September
1 - Svenska Akademien @ UNO (?)
2-14 - Karlstad (?)
6-9 - Karlstad Kulturdagar + Miriam hälsar på
7 Jens Lekman @ Koriander
14-? - West Coast tour 2007 m. Lotta (?)
15 - Mezcla @ Bohus fästning
18 - Fars födelsedag
21 - "Midsommar -08" (?)
29 - Peters inflyttningsfest

Det är så här det ser ut just nu.

Etiketter: Planer

Jag tittade igår igenom bilder som jag hade lagt upp på bilddagboken. Främst tittade jag på mig själv, when I’m down and feeling blue, that is what I like to do. Jag letar liksom spår av förändring... som om nyligen uthärdade eller upplevda saker skulle sätta ärr i ansiktet.

Det som var mest "som att daska ett brunstigt sjölejon på baken med ett fuktigt salladsblad"* var följande två bilder:



Det är samma person - nämligen jag - på bilderna, men ändå inte. Det första fotot är taget för snart 2 veckor sedan. Det andra är från igår.

För två veckor sedan kom jag på mig själv med självsvält, ett beteende jag trodde att jag lagt på hyllan för länge sedan. I vilket fall slogs jag av hur tydligt det syntes ändå att jag inte mådde bra fysiskt. Hyn, vikten... Två veckors svält syns(!). Om man tittar på den andra bilden kan man se att jag har återfått mitt puppy-fat, det runda ansiktet. Jag tycker att man ändå kan se att båda varit med om mycket, men den unga kvinnan till höger ser ändå ut att vara den starkare av de två. Som om hon är på väg ur någonting. Höger-flickan ser ärligare ut. Ögonen må vara trötta. Men hellre trötta än döda.



* Som Mark Levengood sa i sitt sommarprogram.

Etiketter: Insikten

Jag tittade igår igenom bilder som jag hade lagt upp på bilddagboken. Främst tittade jag på mig själv, when I’m down and feeling blue, that is what I like to do. Jag letar liksom spår av förändring... som om nyligen uthärdade eller upplevda saker skulle sätta ärr i ansiktet.

Det är samma person - nämligen jag - på bilderna, men ändå inte. Det första fotot är taget för snart 2 veckor sedan. Det andra är från igår.

Etiketter: Konstigt

Etiketter: Förälskelse

Etiketter: Lotta

Jo CENSUR!

Etiketter: censur

Hur ska jag kunna vara glad åt vad livet erbjuder, när det som erbjuds inte är det jag vill ha? (Liksom, varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt?)

Det låter ruskigt bortskämt och ruskigt kräset. Och jag känner mig ruskigt bortskämd och ruskigt kräsen. Det finns folk i världen som har det 100000 gånger värre ställt än vad som är fallet med mig, så egentligen borde jag väl inte ha något att klaga.

Men även om man har det materialistiska på det torra, betyder väl det ändå inte att man inte kan ha det illa ställt på den känslomässiga fronten?

Det var längesedan jag visste vad jag ville ha så bestämt att min bortskämda systerdotter kan slänga sig i väggen.

Å ena sidan finns viljan och övertygelsen stark som kinesiska muren. Hur skulle det kunna bli någonting annat än bra om det faktiskt fick en ärlig chans?

Å andra sidan finns det nästintill icke-befintliga sjävlförtroendet som menar på att "vem är du och vilka rättigheter har du att kräva ett bredare sortiment än det som redan finns och faktiskt är hyffsat?" Kanske bör jag ge upp mitt ego och vara tacksam över det lilla smakprovet som jag trots allt ändå fått?

Jag kan inte, vågar inte se mig "vinna" i slutändan.

Etiketter: Depp, Förtjust, Musiker

Buchanan Street upp,
upp,
upp
Leenden likt flygblad;
att sprida för vinden
Till alla som vill ha.
vill ta.
vill ha.
till höger,
till vänster.
Buchanan Street upp

Buchanan Street
upp,
upp,
upp
Jag är lycklig
Städernas stad
visa.
skymta
visa
Lyckan.
Till höger,
till vänster
Buchanan Street upp

Buchanan Street upp,
upp,
upp
Så olik min egen
Därför min egen.
Staden.
Pulsen.
Staden.
Till höger,
till vänster.
Buchanan Street upp

Buchanan Street upp,
upp,
upp
Starbucks i handen
Möjlighet i handen.
Annorlunda.
Samma.
Fast annorlunda.
Till höger,
till vänster.
Buchanan Street upp

Ge mig Buchanan Street åter,
åter,
åter.
Det var länge sen sist.
Mycket för längesen.
Min stad.
Mitt folk.
Mitt språk - jag förstår.
Till höger,
till vänster.
Buchanan Street upp,
upp,
upp.
Buchanan Street.
Tillbaka.

Etiketter: Buchanan Street, Glasgow, Poesi

Jag har hintat det både lite här och där.

Det tyngsta och jobbigaste jag behövt göra på ett bra jävla tag var att vandra hemmåt dagen efter med vetskapen om att det antagligen inte skulle bli mer än vad det blev.

Någon annan, någon annanstans och jag hade varit lättad över att få försvinna bort. Allt som sades. Allt som gjordes. Aaarrrrggghhh!!! Dagarna efter skulle varit fyllda med ångest och plumpa skämt för att täcka det generade.

Men det var han, just precis där. Det var perfekt och just därför så jobbigt att behöva gå. Allt som sades. Allt som gjordes. Ååååhh!!! Inte nog. Jag vill ha mer! Vi blev lurade på tiden. Snuvade på konfekten. Vi blev aldrig riktigt klara, i alla fall inte jag.

Jag hann aldrig förstå om det var så perfekt för att det var meningen att det skulle bli någonting större eller om det var för att någon förstått att mitt liv varit fattigt på intimitet och romantik, men att det skulle lämnas där, precis där det lämnades.

Soluppgång över berg. Salt morgonbris och promenera hand i hand. Som på film. Kan någon klandra mig för att falla så snabbt som jag gör?

Varför gör jag det så komplicerat för mig? Bara det komplicerade verkar spela någon roll. Drama drottningen i mig får aldrig sova. Jag känner mig oälskad och bortglömd tills det komplicerade och svårlösta svänger förbi och då vandrar jag förblindat och inbillat lycklig rakt in i solen. Och det hela slutar med att jag känner mig ännu mer oälskad och bortglömd.

Det är ett brännskadat barn som skriver detta. Och jag kan säga av egen erfarenhet att brännt barn inte alls skyr elden utan blir lika fascinerad varje gång. Brännt barn hyser hopp om att det är annorlunda denna gången. Det enda brännt barn lärt sig är att tänka två gånger innan, men brånnt barn ger sig ändå in i leken. Är det här meningen att bli ännu en låga? Ännu ett avslutat kapitel som slutar mitt i? Ännu en erfarenhet? Det verkar just nu inte bättre.

Nu finns inget förutom leende som vittnar om minnena, drömmarna, dagdrömmarna och längtan och hoppet. Det förbannade hoppet

" -Snälla låt det bli annorlunda. Snälla låt det finnas en chans. Även om den är liten. Låt det spela roll!! "

Jag skäms för att ha fastnat så snabbt. Men hur många ögonkast, ögonblick, timmar, sekunder behövs? Hur lång tid tar det, vetenskapligt? Hur många ord och meningar behövs för att känna "klicket"? Jag skäms för att uttrycka det jag uttrycker.

Jag är för intensiv. Impulsiv. Blyg.

Jag vet inte om jag direkt läser in någonting. Jag läser snarare av mig. Jag vet inte om honom. Jag vågar inte, vill inte, vägrar spekulera även om det kittlar.

Han luktade gott.

Att gå hemmåt med hans lukt fastetsad i tröjan och minnet, med vetskapen om att det kanske inte blir mer än vad som redan varit, ja, det var det tyngsta jag behövt göra på väldigt länge.

(Jag övervägde att inte tvätta, men slöt ett avtal. Jag träffar honom igen)

Etiketter: Förtjust, Krokstrandsfestivalen, Sommarkväll

Etiketter: Death Cab for Cutie